Vad blir det kvar i en människa efter att ha deltagit i krig

´Du får inte göra honom ledsen, för han förfrös fötterna under kriget!` Det säger en kvinna, vars mormor blir tvingad av sina föräldrar att gifta sig med en man, som hon avskydde i TIDEN SECOND HAND SLUTET FÖR DEN RÖDA MÄNNISKAN av Svetlana Aleksijevitj. Hon hade tänkt att svara nej på frågan: `vill du gifta dig med denne man?´ Men, prästen uppmanade henne i stället att vara snäll mot honom och blev därmed gift mot sin vilja.

     Ja, nu har jag läst Svetlanas fem böcker, vilket var min avsikt, och detta citat är det mest humoristiska inslaget under läsningen av ett stor mängd text.

     Second hand handlar on Ryssland efter kommunisttiden och perestrojkan, som   äntligen skulle göra människorna fria. Hur gick det med alla löften? Ja, det blev väl lite si och så, då den äldre generationen vuxit upp i ett kollektiv, byggt upp landet under stora umbäranden och knappa belöningar. Men, de var stolta över sina insatser och ingen var fattigare eller rikare än någon annan.

     Så här uttalar sig en av alla dem, som Svetlana intervjuade:

”- Perestrojkan tyckte jag bara om precis i början. Om någon hade berättat för oss då att en överstelöjtnant inom KGB skulle bli landets president.. 

- Vi var inte redo för friheten…

 - Frihet, jämlikhet och broderskap. Hur mycket blodsutgjutelse har inte de orden åstadkommit!     

- Demokrati! – ett lustigt ord i Ryssland. Demokraten Putin – där har du vårt kortaste skämt.” (TIDEN SECOND HAND sid. 402).

     För att förstå denna omställning, som på något sätt genomfördes på ett par dagar, måste man känna till sovjetmänniskans ”uppfostran” och patriotism. Många offrade sig under andra världskriget, stred för sitt fosterland och lydde order.

     Det är enligt en av berättarna i boken det största problemet: ”Vi har slavmentalitet! Slavblod!” Som exempel ger han de nyrika i Ryssland, som strör pengar omkring sig, men är ändå slavar.

      Många är de som saknar sitt Sovjet, medan den yngre generationen inte längre orkar höra berättelser om kriget, Stalin, Lenin eller Karl Marx. De vill leva sina liv i modern tid. Samtidigt säger de skeptiska att nu hyllas enbart pengar, konsumtion och yta.

     En av alla dessa unga kvinnor, i den nya tiden, berättar om sin strävan efter att lyckas. Hon studerar och får ett bra jobb, möter en rik ”perestrojkaman”, en gift man, blir bortskämd med glamorösa resor, presenter. När hon blir med barn lämnar de varandra. Hon har det bra, tjänar mycket pengar och kan unna sig. Samtidigt gör hon en analys av de nyrikas liv, som visar pengars värde. Och. Också tomheten och sökandet efter nya ”kickar”, som att t.ex. att s.a.s. ”wallraffa” som fattig och hemlös. Hon beskriver också andra exempel på hur dessa nyrika människor i Ryssland sysslar med, vilka är så obehagliga att jag förtränger dem. Dessa nyrika skapar dessa event, för att bekräfta hur bra de har det.

     Denna bok beskriver en åsiktssplittring vad gäller livet i Ryssland efter den ”röda människan”. Min sammanfattning är att lögner, korruption, kriminalitet är ett ledande tema. Dessutom beskrivs Sovjets upplösning med att grannar, som levt i en gemenskap, jagade varandra, dödade varandra, eftersom de nu inte längre tillhör Sovjet utan har sina egna staters namn.

     Den sista boken av Svetlana Aleksijevitj är ZINKPOJKAR, som beskriver ett onödigt och ”misslyckat” krig. Mödrar, fäder, flickvänner, fruar berättar om sina förluster – deras söner och döttrar, som varit i Afghanistan. Aktiva i ett krig. För eller emot vad? Frågar jag mig efter denna läsning. De stupade skickas hem i zinkkistor.

     De som ger Svetlana sina berättelser om dessa zinkkistor, som anländer till Ryssland, ställer frågor om när? hur? varför? Och får inga riktiga svar. Soldaterna tror att de gör en insats för sitt land och folk, men när de återvänder är de ingenting värda. De är krigsskadade, invalider och de allra flesta förstår egentligen inte varför och vad de gjorde i Afghanistan. De har, precis som under andra världskriget ont om proviant, mat och utrustning. Denna boks vittnen beskriver ett alldeles särskilt meningslöst dödande, efter ”inskolningen” i dödandet. De slänger en granat rakt in i ett hus, som vore det ett straffmål i fotboll, tycks det mig. Inne i huset finns kvinnor och barn.

     Ja, vad ska man säga? Efter att ha läst alla Svetlanas böcker känner jag inget hopp för mänskligheten. Allt går i cirklar och ingenting lär vi oss. I dag ser jag likheter med de ohyggligheter, som skildras i Svetlanas böcker, eftersom de också beskriver en nutid. Idag dödar man med hjälp av olika ideologier, religioner, vars innehåll står i strid med deras faktiska handlingar. Men, det verkar som att terrorister också tycker om att kasta handgranater, skära huvudet av folk, våldta, skända. 

     De som vittnar i Svetlanas böcker är sorgsna, verbala, analytiska och kloka. De talar ofta om kärlek. Det är kärleken de kommer ihåg. Saknaden av en förlorad mor, far, dotter, son, de närmaste är en kärleksförklaring. Det är kärleken, som håller minnen vid liv. Naturligtvis är det många som inte orkar med sina förluster, sin sorg, som tar livet av sig. De klarar heller inte av de svek de blir varse i den inhemska politiken. Kärlek och naturen, blommorna slingrar sig runt människornas berättelser. Att kunna se, uppskatta delar av livet.

     Vad blir det kvar av en människa i en människa efter att ha deltagit i krig? Det är frågor i Svetlanas mästerverk. För att få en aning om svaret, måste man läsa hennes böcker. Och. Förhoppningsvis lära sig något av. Själv tror jag att krig, patriotism, slavstyre hänger samman med okunskap, vilket i sin tur skapar fortsatt dödande, brist på empati och människans förmåga att undervisa i den stora konsten – att vara en rättrådig människa.

     Alla borde läsa Svetlanas böcker! För att: lära oss vad ondska handlar om, försöka förstå människan, för att lära oss att säga NEJ!

                                                                            På återseende! Eva