A tribute - till vinylen

I dag är det Record store day. En stor dag för samlare, så klart. En stor dag för entusiaster, förstås. En stor dag för alla skivaffärer, som blir färre och färre.

En stor dag för mig? Tja, denna dag är inte större än kardemummabullens dag. Men, jag gillar vinylen. Det gör jag.

     Klart jag kommer ihåg, när min fem år äldre kusin fick en radiogrammofon och köpte skivor med Bill Haley och – Elvis. Det var stort! Han krämade på med hög volym, vilket inte uppskattades av den äldre populationen. Det var väl omkring 1959 och vinylskivor fanns verkligen inte i alla vardagsrum. Åtminstone inte i ett litet samhälle i Ångermanland.

     Som tonåring låg jag under täcket och lyssnade på radio Luxemburg på låg volym. Det var fantastiskt. En hel del blues vill jag minnas. Jag fick jag min första skivspelare av en kompis i Uppsala omkring 1973. Det var en röd ”plastburk” i mina ögon. I min samling stoltserade en skiva, som spelades om och om igen. Ljudet? Tja, det gick ju fram, om man så säger.

     Jag började gå i skivaffärer och fråga efter genuin blues. Och då menar jag gamla inspelningar med gamla bluesartister; lite ”Midnight Special” liksom. Elmore James, BB King, John Lee Hooker har förstås varit favoriter.

      I affären på Drottninggatan i Uppsala fanns två mycket kunniga killar. De lovade att söka efter genuin blues och en dag kom de fram med en bluesinspelning, gjord i ett garage i USA. Vilket klipp! Killarna var lika glada som jag. Långt senare har jag kommit underfund med att de faktiskt var äkta musiknördar. Ordet ”nördar” fanns inte på 70-talet och själv betraktade jag killarna som vilka butiksbiträden som helst. Men, deras entusiasm fick mig att fundera. Kom fram till att de var väldigt musikkompetenta. Det var inte jag. Tycka om / inte tycka om var och är mina kriterier vad gällde musik. Alltså så långt ifrån en musiksnobb eller nörd.

   Här hemma har vi skivor överallt, vinylskivor: i vardagsrummet, i skrubben, på vinden, i garaget. Musikanläggningen är bra, men alltför avancerad för mig, eftersom det finns förstärkare med fjärrkontroll och lite annat smått och gott. Men, jag sätter mig i lugn och ro med en kopp kaffe och får alla delar av utrustningen justerad och blir bjuden på Tjajkovskijs Violinkonsert på vinyl, så klart. Ljudet? Är fantastiskt. Som att sitta i ett akustiskt utvecklat konserthus.

     Har varit och lyssnat på avancerade och svindyra skivspelare och jämfört med cd-spelare. Cd:n har ett klockrent ljud, perfekt och – låter artificiellt. Vinylen klingar ärligt, som en porlande bäck utan tungmetaller. Därför är vinylen värdig en hyllning denna dag, som man kan fira med Deep Purples Smoke on the Water och en kanelbulle. Mer vinyl = blir mera kul! :)

                  På återseende! Eva