Vad
är ett paradis? ”Vi har varit i paradiset,” är entusiastiska rop från
Thailandresenärer. Det turkosa vattnet, klimatet har jag sett på bild. Och.
Visst ser det gudomligt ut. Själv uppskattar jag till exempel Atlanten (typ Kanarieöarna). Det känns lite mindre diktatoriskt. Tja, det finns andra
paradis, som är en djungel för ett ekonomiblåbär, men Uppdrag granskning har gjort en
pedagogisk belysning av girighetens Mecka – skatteparadisen.
Vad tänker de rika, oligarkerna,
knaklangarna (av högre dignitet), vapenhandlarna om sina paradis? Är deras
huvuden fulla av svidande samveten i en tanke på gamlingar, som inte
tillhandahar tillräckligt många blöjor eller barn i avsaknad av bra läromedel?
Antagligen har tanken på brister i det
samhälle, som saknar deras skatteinbetalningar aldrig funnits på
girighetskartan. De vet att de kommer att ha skattekistan full av slantar för
egna blöjor. Deras barn har antagligen inte saknat någonting och då behöver man
inte bry sig. Det mest tragiska är att myndighetspersoner håller varandra om
ryggen på olika nivåer. Bankväsendet, skattemyndigheten behandlar alltså inte
alla människor lika. När en statsminister, som Sigmundar David Gunnlaugsson
visar sig ingå i ligan kommer desillusionen krypande, inte bara hos
islänningarna utan för alla, som troget betalar för sig. Med liten eller stor
börs.
Jag har till och ifrån läst och studerat
Latinamerika. Läst om analfabetsprojekt, knarkhandel, bönder, polis, korruption
och laglöshet. Dessa insikter har gjort mig tacksam för att jag bor i ett land
där lagens armar finns tillgängliga och litat på myndigheter, demokratin och människors lika värde. Nu vet
jag att egoismen och girigheten finns i princip överallt i vår värld. Även i
Sverige.
Drugdealers finns också registrerade i
Panama-dokumenten. De kan prova sina varor på missbrukare med lång erfarenhet.
(Tar tillvara kompetensen, om man så vill). Dör de av ett ”mixat” heroinpulver
, visar utvärderingen att produkten inte håller måttet. Självklart tjänar man
inga slantar på döda missbrukare, som antagligen aldrig kommer till något
paradis. De ger ju inte pengar att swisha över till knarklangarnas paradis.
Vapenhandeln? Ja, den talar för sig självt.
Ja, vad är ett paradis? Det finns också de
som hänger explosiva bälten kring sin kropp i väntan på paradiset, eller hur?
Det tillhör en annan idioti, som det i nuläget inte finns någon konkret lösning
på. Kanske skulle girigheten gå i terapi och skattepengarna landa där de ska,
för att vi ska återse förtroendet för världen och våra medmänniskor.
På återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar