Att kåsera kräver mera!?

För inte alltför länge sedan hade jag aversionlight mot kåserier efter att ha läst sådana hos frissan, tandläkaren med flera. Att bläddra igenom veckotidningar, läsa ett kåseri här och där gav mig en känsla av snick – snack, babbel, utan tes.

     I min blogg finns otaliga inlägg om krig, ondska, eländes elände och det kan kännas kontraproduktivt just i dag. I denna stund. (Ja, jag har längtat länge efter att få använda ordet ”kontraproduktiv”).

     Scrollar i Facebook och ser så mycket gott. Läser om hyllningar till människor, som visar empati och engagemang. En 23-årig syrisk kille, som kom till Sverige 2015, sjunger Cornelis låt Jag hade en gång en båt. Man hyllar familjer som tar sig an ensamkommande flyktingar och i Grytan finns volontärer och Hej främling! Jag blir rörd, himla glad över medkänslan, som faktiskt finns.

     Och ute snöar det. Här på Frösön den 27 maj. Fåglarna har fått sitt skrovmål och jag har cyklat till och ifrån Friskis, läst alla tidningar, vilket inte direkt gör mig till en moder Teresa. Men, ändå.

     Visst stöder jag en del organisationer, som fadderverksamhet i Sydafrika. Skänker pengar till oroshärdar, som har brist på medicin och lägger slantar i muggar utanför ICA. Och tror att det gör skillnad. En mycket liten sådan, though.

     Diogenes, en sökare, som vandrade omkring med en lykta och sökte en människa, tyckte antagligen att det var en god handling, när någon flyttade sig så att han inte skymde ljuset för honom. Bara det.

I dag gnäller vi över att det snöar här i Jämtland samtidigt som vi matas med prunkande blomsterpraktsbilder från södra Sverige. Klimatet kan man inte rå på och det gör inget att det snöar i dag, för då slipper jag kratta löv, rensa torra stjälkar ur rabatterna.

     Matchen ÖFK mot Örebro är nu i gång på hemmaplan. Det är gott att sitta inomhus och titta på en streamad fotbollsmatch –och – förhoppningsvis se ÖFK som vinnare.

     Ett kåseri ska vara underhållande, lite talspråkigt, beröra högt och lågt, överdrifter, underdrifter. Det vete tusan om jag lyckats med det!? Hoppas bara att spelarna klär sig efter väder med långkalsonger, lovikavantar och mössa.

     Ja, det blev 4 – 2 till Örebro. Inte berodde det bristen på mössor, vilket i och för sig inte går för sig. Nej, det blev ett anti-klimax. Men, nästa match – då du!

                                 På återseende! Eva

    

  

Vad blir det kvar i en människa efter att ha deltagit i krig

´Du får inte göra honom ledsen, för han förfrös fötterna under kriget!` Det säger en kvinna, vars mormor blir tvingad av sina föräldrar att gifta sig med en man, som hon avskydde i TIDEN SECOND HAND SLUTET FÖR DEN RÖDA MÄNNISKAN av Svetlana Aleksijevitj. Hon hade tänkt att svara nej på frågan: `vill du gifta dig med denne man?´ Men, prästen uppmanade henne i stället att vara snäll mot honom och blev därmed gift mot sin vilja.

     Ja, nu har jag läst Svetlanas fem böcker, vilket var min avsikt, och detta citat är det mest humoristiska inslaget under läsningen av ett stor mängd text.

     Second hand handlar on Ryssland efter kommunisttiden och perestrojkan, som   äntligen skulle göra människorna fria. Hur gick det med alla löften? Ja, det blev väl lite si och så, då den äldre generationen vuxit upp i ett kollektiv, byggt upp landet under stora umbäranden och knappa belöningar. Men, de var stolta över sina insatser och ingen var fattigare eller rikare än någon annan.

     Så här uttalar sig en av alla dem, som Svetlana intervjuade:

”- Perestrojkan tyckte jag bara om precis i början. Om någon hade berättat för oss då att en överstelöjtnant inom KGB skulle bli landets president.. 

- Vi var inte redo för friheten…

 - Frihet, jämlikhet och broderskap. Hur mycket blodsutgjutelse har inte de orden åstadkommit!     

- Demokrati! – ett lustigt ord i Ryssland. Demokraten Putin – där har du vårt kortaste skämt.” (TIDEN SECOND HAND sid. 402).

     För att förstå denna omställning, som på något sätt genomfördes på ett par dagar, måste man känna till sovjetmänniskans ”uppfostran” och patriotism. Många offrade sig under andra världskriget, stred för sitt fosterland och lydde order.

     Det är enligt en av berättarna i boken det största problemet: ”Vi har slavmentalitet! Slavblod!” Som exempel ger han de nyrika i Ryssland, som strör pengar omkring sig, men är ändå slavar.

      Många är de som saknar sitt Sovjet, medan den yngre generationen inte längre orkar höra berättelser om kriget, Stalin, Lenin eller Karl Marx. De vill leva sina liv i modern tid. Samtidigt säger de skeptiska att nu hyllas enbart pengar, konsumtion och yta.

     En av alla dessa unga kvinnor, i den nya tiden, berättar om sin strävan efter att lyckas. Hon studerar och får ett bra jobb, möter en rik ”perestrojkaman”, en gift man, blir bortskämd med glamorösa resor, presenter. När hon blir med barn lämnar de varandra. Hon har det bra, tjänar mycket pengar och kan unna sig. Samtidigt gör hon en analys av de nyrikas liv, som visar pengars värde. Och. Också tomheten och sökandet efter nya ”kickar”, som att t.ex. att s.a.s. ”wallraffa” som fattig och hemlös. Hon beskriver också andra exempel på hur dessa nyrika människor i Ryssland sysslar med, vilka är så obehagliga att jag förtränger dem. Dessa nyrika skapar dessa event, för att bekräfta hur bra de har det.

     Denna bok beskriver en åsiktssplittring vad gäller livet i Ryssland efter den ”röda människan”. Min sammanfattning är att lögner, korruption, kriminalitet är ett ledande tema. Dessutom beskrivs Sovjets upplösning med att grannar, som levt i en gemenskap, jagade varandra, dödade varandra, eftersom de nu inte längre tillhör Sovjet utan har sina egna staters namn.

     Den sista boken av Svetlana Aleksijevitj är ZINKPOJKAR, som beskriver ett onödigt och ”misslyckat” krig. Mödrar, fäder, flickvänner, fruar berättar om sina förluster – deras söner och döttrar, som varit i Afghanistan. Aktiva i ett krig. För eller emot vad? Frågar jag mig efter denna läsning. De stupade skickas hem i zinkkistor.

     De som ger Svetlana sina berättelser om dessa zinkkistor, som anländer till Ryssland, ställer frågor om när? hur? varför? Och får inga riktiga svar. Soldaterna tror att de gör en insats för sitt land och folk, men när de återvänder är de ingenting värda. De är krigsskadade, invalider och de allra flesta förstår egentligen inte varför och vad de gjorde i Afghanistan. De har, precis som under andra världskriget ont om proviant, mat och utrustning. Denna boks vittnen beskriver ett alldeles särskilt meningslöst dödande, efter ”inskolningen” i dödandet. De slänger en granat rakt in i ett hus, som vore det ett straffmål i fotboll, tycks det mig. Inne i huset finns kvinnor och barn.

     Ja, vad ska man säga? Efter att ha läst alla Svetlanas böcker känner jag inget hopp för mänskligheten. Allt går i cirklar och ingenting lär vi oss. I dag ser jag likheter med de ohyggligheter, som skildras i Svetlanas böcker, eftersom de också beskriver en nutid. Idag dödar man med hjälp av olika ideologier, religioner, vars innehåll står i strid med deras faktiska handlingar. Men, det verkar som att terrorister också tycker om att kasta handgranater, skära huvudet av folk, våldta, skända. 

     De som vittnar i Svetlanas böcker är sorgsna, verbala, analytiska och kloka. De talar ofta om kärlek. Det är kärleken de kommer ihåg. Saknaden av en förlorad mor, far, dotter, son, de närmaste är en kärleksförklaring. Det är kärleken, som håller minnen vid liv. Naturligtvis är det många som inte orkar med sina förluster, sin sorg, som tar livet av sig. De klarar heller inte av de svek de blir varse i den inhemska politiken. Kärlek och naturen, blommorna slingrar sig runt människornas berättelser. Att kunna se, uppskatta delar av livet.

     Vad blir det kvar av en människa i en människa efter att ha deltagit i krig? Det är frågor i Svetlanas mästerverk. För att få en aning om svaret, måste man läsa hennes böcker. Och. Förhoppningsvis lära sig något av. Själv tror jag att krig, patriotism, slavstyre hänger samman med okunskap, vilket i sin tur skapar fortsatt dödande, brist på empati och människans förmåga att undervisa i den stora konsten – att vara en rättrådig människa.

     Alla borde läsa Svetlanas böcker! För att: lära oss vad ondska handlar om, försöka förstå människan, för att lära oss att säga NEJ!

                                                                            På återseende! Eva

A tribute - till vinylen

I dag är det Record store day. En stor dag för samlare, så klart. En stor dag för entusiaster, förstås. En stor dag för alla skivaffärer, som blir färre och färre.

En stor dag för mig? Tja, denna dag är inte större än kardemummabullens dag. Men, jag gillar vinylen. Det gör jag.

     Klart jag kommer ihåg, när min fem år äldre kusin fick en radiogrammofon och köpte skivor med Bill Haley och – Elvis. Det var stort! Han krämade på med hög volym, vilket inte uppskattades av den äldre populationen. Det var väl omkring 1959 och vinylskivor fanns verkligen inte i alla vardagsrum. Åtminstone inte i ett litet samhälle i Ångermanland.

     Som tonåring låg jag under täcket och lyssnade på radio Luxemburg på låg volym. Det var fantastiskt. En hel del blues vill jag minnas. Jag fick jag min första skivspelare av en kompis i Uppsala omkring 1973. Det var en röd ”plastburk” i mina ögon. I min samling stoltserade en skiva, som spelades om och om igen. Ljudet? Tja, det gick ju fram, om man så säger.

     Jag började gå i skivaffärer och fråga efter genuin blues. Och då menar jag gamla inspelningar med gamla bluesartister; lite ”Midnight Special” liksom. Elmore James, BB King, John Lee Hooker har förstås varit favoriter.

      I affären på Drottninggatan i Uppsala fanns två mycket kunniga killar. De lovade att söka efter genuin blues och en dag kom de fram med en bluesinspelning, gjord i ett garage i USA. Vilket klipp! Killarna var lika glada som jag. Långt senare har jag kommit underfund med att de faktiskt var äkta musiknördar. Ordet ”nördar” fanns inte på 70-talet och själv betraktade jag killarna som vilka butiksbiträden som helst. Men, deras entusiasm fick mig att fundera. Kom fram till att de var väldigt musikkompetenta. Det var inte jag. Tycka om / inte tycka om var och är mina kriterier vad gällde musik. Alltså så långt ifrån en musiksnobb eller nörd.

   Här hemma har vi skivor överallt, vinylskivor: i vardagsrummet, i skrubben, på vinden, i garaget. Musikanläggningen är bra, men alltför avancerad för mig, eftersom det finns förstärkare med fjärrkontroll och lite annat smått och gott. Men, jag sätter mig i lugn och ro med en kopp kaffe och får alla delar av utrustningen justerad och blir bjuden på Tjajkovskijs Violinkonsert på vinyl, så klart. Ljudet? Är fantastiskt. Som att sitta i ett akustiskt utvecklat konserthus.

     Har varit och lyssnat på avancerade och svindyra skivspelare och jämfört med cd-spelare. Cd:n har ett klockrent ljud, perfekt och – låter artificiellt. Vinylen klingar ärligt, som en porlande bäck utan tungmetaller. Därför är vinylen värdig en hyllning denna dag, som man kan fira med Deep Purples Smoke on the Water och en kanelbulle. Mer vinyl = blir mera kul! :)

                  På återseende! Eva