Visserligen
är det längesedan jag bestämde mig för att undvika aktiviteter, som jag
egentligen inte tycker om, som t.ex. se en film för andra gången, eftersom
innehållet inte håller måttet för en andra sittning. Det är bortkastad tid att
hålla på med det som inte känns meningsfullt, vilsamt eller intressant. Att
unna sig någon enstaka powernap är varken ointressant eller meningslöst. Det är
ego-boost, som tillför kraft.
I lördags satt jag i soffan; sällskaplig
och inte ett dugg förväntansfull inför Melodifestivalen. Tänkte ändå att det är
ett måste, tänkte att några låtar kan man lyssna på och – se på dansare,
utstyrslar och scendekorationer. Det gick ganska bra men efter Frankrike gick
jag och la mig. Musiken och wailandet satte sig på centrala nervsystemet, huvudet
orkade inte ta emot mer, helt enkelt.
We Are the
Heroes of Our Time hörs överallt och alltid. I Wien stod Måns glad som
en jultomte med sina “o va o va o va o va” och vann hela härligheten. Grattis
Måns Zemmerlöf! Men, I´m so sorry Måns, för i dag kan jag inte lyssna på denna
låt över huvud taget.
Här sitter jag alltså och whinar medan den
ryska sångerskan antagligen fortfarande gråter ibland efter att ha blivit
utbuad. (Ett tag trodde jag att hon whinade och att ordets innehåll är i
närheten av gråt). Fel av mig – whina är gnäll och klagan och jag tycker inte
om Schlagerfestivalen – längre.
Samtidigt förstår jag att denna festival
är ett litet EU i sig och har blivit större och större efter starten 1956. På
50- och 60- talen var Schlagerfestivalen något man planerade, skaffade tv-kanna
och drack kaffe med sju sorters kakor. I dag är det en industri likt ett
multinationellt sångföretag. Och kostar ungefär 125 miljoner kronor att
arrangera. Tänk så många Babelliknande program som kunde produceras av en
rimlig penning och/eller teater, djupodlande journalistinlägg och dylikt i svt.
I dag var Måns i Lund och mötte 10 000
människor. Hyllad som en hjälte. Han har jobbat bra och jag unnar honom all
uppmärksamhet och allt vad en vinnare kan få. Inga problem. Det är musiken i
sig som slår sig på nerverna, skapar allergiska utbrott. O va o va o
va o va – är det inte Tomas Ledin? Åååååååååååååååååå- är kanske lite
mer Måns. Jag gillar en rad i
hjältens låt:”don´t live your life like there is no tomorrow. Klockren
uppmaning till oss alla. Schlagerfestivalen kommer alltså inte att finnas i
mitt tomorrow men helt säkert några enstaka powernap.
På
åteseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar