Flytte te storstan

               Si du nan possbuss nu för ti`n?

               Si du nan Koperativa nu för ti´n?

               I byn din?

               Nu för ti´n säg man glesbygda’.

               Ja, dä ä glest. Mä buss´n.

               Å boa. Däri glesbygda.

               Då ä plånboka som bestäm.

               Dä ä int´gammelvärla – nu.

               Säg dom som tyss bety – där i Stockholm.

               Folke gett flytte te stan. Dä gå int´å

               låte ongan uschles och svettes för å komma

               te skola. På tin´.

               Hocken ä nä som bestäm?

               Hocken kan sälje huse sitt

               däri glesbygda?

               Hocken är nä som kan köpes sä nan kåk

               däri stan?

               Utan e bunt mä slantan.

               Sola blånä över lägda

               å ongdomen far åt – Stockholm.

               Dä gett dom – tvunget.

                                            På återseende! Eva

Waila och whina – i Schlagerfestivalen

Visserligen är det längesedan jag bestämde mig för att undvika aktiviteter, som jag egentligen inte tycker om, som t.ex. se en film för andra gången, eftersom innehållet inte håller måttet för en andra sittning. Det är bortkastad tid att hålla på med det som inte känns meningsfullt, vilsamt eller intressant. Att unna sig någon enstaka powernap är varken ointressant eller meningslöst. Det är ego-boost, som tillför kraft.

     I lördags satt jag i soffan; sällskaplig och inte ett dugg förväntansfull inför Melodifestivalen. Tänkte ändå att det är ett måste, tänkte att några låtar kan man lyssna på och – se på dansare, utstyrslar och scendekorationer. Det gick ganska bra men efter Frankrike gick jag och la mig. Musiken och wailandet satte sig på centrala nervsystemet, huvudet orkade inte ta emot mer, helt enkelt.

     We Are the Heroes of Our Time hörs överallt och alltid. I Wien stod Måns glad som en jultomte med sina “o va o va o va o va” och vann hela härligheten. Grattis Måns Zemmerlöf! Men, I´m so sorry Måns, för i dag kan jag inte lyssna på denna låt över huvud taget.

     Här sitter jag alltså och whinar medan den ryska sångerskan antagligen fortfarande gråter ibland efter att ha blivit utbuad. (Ett tag trodde jag att hon whinade och att ordets innehåll är i närheten av gråt). Fel av mig – whina är gnäll och klagan och jag tycker inte om Schlagerfestivalen – längre.

     Samtidigt förstår jag att denna festival är ett litet EU i sig och har blivit större och större efter starten 1956. På 50- och 60- talen var Schlagerfestivalen något man planerade, skaffade tv-kanna och drack kaffe med sju sorters kakor. I dag är det en industri likt ett multinationellt sångföretag. Och kostar ungefär 125 miljoner kronor att arrangera. Tänk så många Babelliknande program som kunde produceras av en rimlig penning och/eller teater, djupodlande journalistinlägg och dylikt i svt.

     I dag var Måns i Lund och mötte 10 000 människor. Hyllad som en hjälte. Han har jobbat bra och jag unnar honom all uppmärksamhet och allt vad en vinnare kan få. Inga problem. Det är musiken i sig som slår sig på nerverna, skapar allergiska utbrott.  O va o va o  va o va – är det inte Tomas Ledin? Åååååååååååååååååå- är kanske lite mer Måns. Jag gillar en rad i hjältens låt:”don´t live your life like there is no tomorrow. Klockren uppmaning till oss alla. Schlagerfestivalen kommer alltså inte att finnas i mitt tomorrow men helt säkert några enstaka powernap.

                                            På åteseende! Eva

Softa ofta på en kofta

Människor i min omgivning frågar ofta hur det känns att bara ha några veckor kvar. Det är inget jag tänker på. Avgången. Åtminstone tänker jag inte dagligdags på det som komma ska. Visst finns det planer: plantera en ros, ett äppelträd (rödluvan), bokmässa, Paris, en ny symaskin…

     När sommarlovet/semestern infinner sig, kommer jag antagligen reagera som jag alltid har gjort – sitta två veckor och tomglo på häggen och syrenerna. Därefter vaknar livsnerverna och jag kommer i gång med olika projekt.

     Vad ska du göra, när du tar pensionenten? Ja, vad ska man svara? Det finns så oändligt många inriktningar/studieprogram i dag jämfört med då jag tog studenten 1970. Det är sjukt svårt att välja och visst har jag drömmar. Om att vara välkomsttalare på bokförlagskonferenser; iklädd dräkt och cowboyboots. Göra inträdesprov på Dramaten. Bli författare efter ett par skrivarkurser. Trädgårdsmästare eller ingenjör. Astronaut.  Journalist - i ett land med  palmer. Det är verkligen inte lätt.

     Efter sommaren kommer jag att ha ständig sovmorgon, långsam tidningsläsning och frihet. Kanhända kan jag promenera till ICA iklädd dräkt och cowboyboots. Men, varför? Nä. Att åka till månen och ta en selfie i mångubbens ena öga vore snyggt att skryta med som pensionär. Nä. Att fylla kalendern, att ligga i, att ha all tid uppbokad är inte min likör, om man så säger. Jag ska leva i intervallpass - action och slowmotion om vartannat när andan faller på. Och det finns så många innehåll att fylla en frihet med.

     Jag börjar nog med Göteborg och bokmässan. Det är en bra start och sedan får vi se hur det blir med Paris. Och.

Självklart ska jag softa ofta på en kofta.

                             På återseende! Eva

Du brorsan (veckans dikt)

Han kom som en vårvind en dag i april med brallorna nere på halva

aschlet, Kalle Anka på kalsingarna och dreadsen svängde i blåsten.

Han ägde

hela betongplanen gungade av kids med hip-hopen sprutande ur högtalarna.

Han gick in med höfterna, tog plats, dansade så att världen stannade, kebaben kallnade och kidsen sa:

värsta killen, va, eller hur?

 Sen du blev killen med respekten: knivarna , slagsmålen, drogerna.

Din systers framtidsrädsla, din lillebrors dyrkan och du är fulaste strutsen. Du orkade bara inte, sa du.

Orka?

Betong, batong, bataljon – bygg broar – du brorsan!

Valfriheten finns på Östra Malmen, sa du, din predestinerade idiot!

Jag vet att du vet att du kan göra skillnad.

Du vet att ditt liv är ditt, att din väg är din.

Det finns en frihet på betongplattan

Se din syster, din bror, din mor.

Din far – han drog.

Respekt betyder att man använder hjärnan – du brorsan.

Allt skitsnack om betong, asfalt och förorten, man blir trött – så slitet, så medelvägigt.

Det finns en krokig väg ut, det finns ett hopp.

Du brorsan.

Du kan ta din mors Gud med dig om du vill, du kan ta din syster och din bror med dig in i ett nytt innehåll.

Om du vill.

Om du orkar. Du brorsan.

Om inte – är allt du har kvar - att odla din mustasch.

                             På återseende! Eva

Bakom mina barrikader

Bakom mina osynliga barrikader fanns Forsmark på 70-talet. ”Vad ska vi göra med korna?” En bondes röst i motljus. Ropen och barnhem åt alla – kapitalet, politiken och bh:n i soptunnan. Lyssnade på domarnas, läkarnas och byrådirektörernas barn i kommunistisk skrud. Efter en sommar kom de åter till Uppsala med dräkt, slips och Porsche. Jag förstod och förstod inte. Såg igenom, ovanför och innanför och blev liten, kissnödig igen. Vid 22 sökte jag tröst hos Ivar-Lo, Moberg och Hamsun. Lämnade en verklighet för att söka orden bakom orden. Och moster Hedda sa: ”Vad du än gör så rök inte LSD och drick inte hasch och framför allt – prata inte politik!” 2011 och medias värld är medias värld, som gör oss skelögda. Och hjulen ska snurra. Det förstår ju alla.

                                             På återseende! Eva

Finns det grader i helvetet?

Michail Sjisjkin skriver i Dagen Nyheter den 9 maj en artikel, ”Pappa – vi förlorade det stora kriget,” som handlar om krigisk propaganda.

     Sjiskin berättar om sin far, som fick medaljer bland annat efter att ha sänkt ett fartyg med flyktingar från Riga och Tallin, 1944 och -45. Därefter söp han långsamt ihjäl sig. Fadern var sex år, då hans pappa skickades till Gulag; dömd med titeln ”folkfiende”.

    Artikelförfattarens slutsats i sammanhanget är: ”Pappa gick ut i kriget för att försvara sitt folk, men det visade sig att han försvarade regimen, som dödat hans pappa.”

     I denna artikel finner man en utredning av det paradoxala i att ryssarna kämpade mot fascismen, men var i själva verket ett verktyg i händerna på en annan ondska.

     I dag är det Putin som dikterar: ställer ryssar och ukrainare mot varandra, talar om fosterlandet, skapar trovärdighet med hjälp av lögner och så vidare.

     Michails pappa trodde att de var segrare i kriget, 1945, men när Ryssland fick uppleva fattigdomen och fick allmosor från den s.k. besegrade fienden, skrek han: ”Det var ju vi som var segrarna! Vann vi eller förlorade vi kriget, kan du säga mig det?”

     Denna artikel, skriven utifrån ögonvittnes röster från andra världskriget, är en tragiskt men träffsäker analys av frågan: segrare eller förlorare? Själv är jag uppvuxen med människor, som upplevt båda världskrigen och visst kommer jag ihåg diskussionerna: det vara amerikanarna som vann, nej, det var ryssarna, som vann över Hitler.

     I dag vet vi att ingenting kan jämföras med de hemskheter, som uppdagades efter krigsslutet i Hitlers Tyskland. Samtidigt tänker vi på Stalin och hans mördande, idioti och paranoia, som tog en livet av en stor del av befolkningen.

     Homeros visar i sina epos Iliaden och Odysséen att det finns inga vinnare i krig. Aldrig någonsin. Soldater har i alla tider varit kanonmat och deras herrar har oftast överlevt. Herrarna har skapat regimer som föder dem själva.

     Putin verkar sakna Stalin och Sovjet. Nu vill han äga större områden, nu vill han visa muskler, nu vill han slåss och snart kommer han att ha skrämt alla till lydnad.

     Sjisjkin citerar poeten Nekrasov: ”När hjärtat har tröttnat på att hata lär det sig inte att älska.”  Jag skulle vilja säga att i krig finns inga grader i helvetet, eftersom dödandet, mördandet är av samma kaliber.

                                   På återseende! Eva 

Ska vi använda pengarna till att flytta till Mars?

Om det finns ett parallellt universum kanske detta universum inte nått lika långt som vi vad gäller naturkatastrofer, utrotningshotade djur. Tanken är svindlande.

     När USA och f.d. Sovjet en gång i tiden tävlade i rymdprojekt, användes mängder av pengar. Det kostar att vara på topp och det projekt som startades 1976 i f.d. Sovjet kostade 20 miljarder rubel. Projekten fortgår och dagens nota torde vara åtskilliga rubel. USA håller också på och en siffra på 200 biljoner är antagligen denna dag en siffra i underkant. Samtidigt fanns tanken, då tävlingen startade, att dessa pengar hade kunnat användas bättre: skapa jobb, välfärd för de fattigaste. Kort sagt, använda dollar och rubel för en mer kreativ målsättning – ett mer jämlikt samhälle.

     Ponera att det finns ett parallellt universum som inte nått vår nivå av miljöförstöring. Det mest intelligenta vore om de kom på studiebesök och lärde sig av våra misstag. Då skulle det finnas hopp för ”Parallellen”. Men, det fungerar inte så i denna världen. Resan är alldeles för lång, kostbar och ansträngande. Parallellinvånarna skulle hinna få hemlängtan halvvägs. Skulle de, mot all förmodan, se våra resultat av missbruket av vår planet, skulle de antagligen inte stoppa sin egen utveckling utan gasa på tills de kom på vår nivå. Samtidigt kan det tänkas att deras moraliska nivå är högre än vår?

     Om inte alla dessa rymdprojekt hade finansierats, skulle pengarna antagligen inte använts för alla människors välfärd med en universell etisk tanke. Forskningen går inte heller att stoppa, sägs det. Vi behöver kunskapen, sägs det. Ja, kunskap är alltid bra. Frågan är: för vem? För vad? Vem gör en konsekvensanalys? Frågar sig en rymdamatör.

     Universum expanderar och om jag kokar ner mina perspektiv till lilla Sverige, kommer den, i sammanhanget, lilla frågan: hur kan s.k. riskkapitalister skapa enorma vinster av våra skattepengar? Och. Stoppa sedlarna i mörka, bottenlösa hål utan att någon reagerar med kraft. Det är för mig obegripligt och moralen tycks satt ur spel. Egoismen florerar. Frågan är: om dessa ”vinster i välfärden” stoppas – till vad skulle då pengarna användas? Till rymdprojekt?

Vi är ju så fascinerade av rymden?

     Ja, jag är fascinerad av rymden, men jag vill varken flytta till Mars eller låta egoister använda pengar, som skulle kunna bana väg för ungdomars bosättningar och anständiga arbetsförhållanden. Rymdprojekt skulle kunna sponsras av ….ja, av vilka då? Nike? H&M? Nja, då är vi där igen – i rundgången utan moral.

                                   På återseende! Eva