Är jag småborgerlig eller kanske kälkborgare?

Vad menas egentligen med att vara ”den där småborgerliga typen”? Det finns en mängd synonymer mer eller mindre korrekta: bracka, kälkborgare, konservativ, fisförnäm, fördomsfull.

     Skulle jag vara fisförnäm? Det vore ett förfärligt epitet att bära på. Fördomsfull? Ja, det vore antagligen en ännu värre last att konka på. Konservativ? Tja, i min ålder händer det titt som tätt att man gärna inte vill göra alltför stora förändringar i livet, som t.ex. att börja dricka kaffe till frukost i stället för te. Det är säkert en aning konservativt och i så fall är det magen som ställer konservativa krav. Bracka? Vad är det? För mig är det en nyrik människa som fläskar på med alltför stora skor, kostymer, möbler, bilar, hus och gester, typ. Se där! Fördomsfull är jag tydligen. Kälkborgare? Det är väl någonting man är på vintern och då med en snål approach och lite med näsan högt, lite förmer alltså.

     Denna tid på året hinner människor inte se våren långsamt vakna. Åtminstone inte i mellersta Norrland. De som arbetar och måste fylla en hel del av helgerna hinner inte se tulpanlökarna. I dag kastade jag faktiskt en blick på den gamla sandlådan, som numera är full av syrenträd. Snö? Det är en liten snöplätt som inte har kommit till skott och dött, det vill säga tinat, konstaterade jag.  Andra gången jag vände blicken mot det vita såg jag en hög av vitgråa fjädrar och dun. En duvas fjädrar? Någon kropp fanns inte. Slutsats: duvhöken har varit framme. En massaker alldeles utanför fönstret.

     Hur som helst lever naturen sitt eget liv och gräsmatten är full av väta, små kvistar, långt, dött gräs. I slutet av maj kastar jag blickar på grannars tomter och blundar inombords, glömmer snabbt de krattade gräsmattorna, de raka fina tulpanerna och går, utan att kasta ett enda getöga på den egna tomten, in i huset. I början av juni, när sommarkraven börjar och helgerna inte är lika krävande, händer det att jag tar krattan och rafsat ihop en hög med löv. That´s it! Ungefär som att sopa under mattan och för att visa en hyfsad framsida. Är det i det ögonblicket jag blir små- eller storborgerlig? På 70-talet skulle jag helt klart benämnas borgarbracka. En stor en. Ordet ”bourgeoisie” tyckte jag om att gurgla med i munnen, lite franskt så där, och alla tillhörde bourgeoisin enligt alla högröstade marxister på 70-talet. Det behövdes i princip bara att bli ertappad med att dammsuga, för att bli benämnd som småborgerlig eller anklagad för att vara en del av  bourgeoisin.

      Alldeles nyss har jag faktiskt grabbat tag i krattan och schyfflat ihop en hög med löv. Trots att det bara är april. Det var ingen större vårstädning, då mer än hälften av löven flög sin kos – till grannen.

      Jag vill helst inte vara varken det ena eller det andra av ovan nämnda namnetiketter. Det räcker med att vara den som väntar på att vakna till fågelsång en morgon och ha en lång ledighet framför sig. 

På återseende! Eva