Är frissan en kunskapskanal?

Häromdagen var jag hos frissan och satt länge i en stol för klippning och några färgklickar i håret. En bunt med tidningar berikade timmarna och jag lärde mig om diverse sjukdomar, som djuren kan bidra med: sorkfeber, ringorm, och salmonella. Där slutade jag memorera diagnoserna allt medan skinnet började röra på sig.

     Ormarna ringlade sig under huden och tydliga fläckar på underarmarna exponerade sig likt en färgglad clown, som smyger fram på en scen.

     Vilken tur att fågelbordet är länsat och spillrorna av vinterns frön långsamt assimileras med gräset, som förhoppningsvis kommer att växa då kylan har besinnat sig denna Valborgsmässoafton. Fåglars avtryck kring fågelbordet kan orsaka ohyggliga farsoter och jag hoppas innerligt att gräset och maskrosorna inte får salmonella.

     En äkta skvallertidning visade olika bakdelar av filmstars och Madonnas dotter har 8000 dollar i veckopeng (eller kanske var det månadspeng). Madonna är alltså inte snål. Det är inte svårt att göra sig av med 8000 dollar, men visst måste man ligga i. Dottern är inte tjugo år fyllda, vilket innebär att hon har cash att vänta. För visst måste summan bli större, när hon blir trettio. Det är väl då det börjar – kampen mot ålderdomen. Det är bara en hypotes grundad på moderns kamp mot åldern. Åh, hå, ja, ja. Man lär sig en del hos frissan. Frågan är: vad?

     Alla dessa kändisar, matrecept, kostråd och träningsråd, som man hinner trycka i sig ett par timmar under saxen, gör mig nyfiken, förvånad och en aning melankolisk. Hur ska det gå? Hur ska det bli? Tänker jag. Men, det är väl så att de allra flesta sitter och glor i dessa tidningar likt en verklighetsflykt, lite i smyg och sedan går man hem och äter makaroner med korv utan att skämmas. Eller?

     Det talas så mycket om ideal och det perfekta och jag undrar hur unga människor ser och analyserar alla glamourösa bilder och råd. En bild är en bild och bakom varje bild finns en individ, som tjänar pengar på sina rumpor, kläder, kost och berömmelse. Till vardags oroas de antagligen över hur de ska spendera sina pengar, sin perfektion och sin berömmelse.

     Det kostar på och den stora skillnaden är väl att de kan betala för sin oro medan vi andra sätter ner fötterna på jorden, biter ihop och går vidare. För att vi vet att det perfekta inte finns. För att vi vet att fåglarna behöver några skalfria solrosfrön ibland. För att tidningarna hos frissan uppdaterar oss vad gäller hippa bilder, som ger en skev bild av det verkliga. Det är inte kattskit. Det liknar livet, helt enkelt.

                                            På återseende! Eva