Är frissan en kunskapskanal?

Häromdagen var jag hos frissan och satt länge i en stol för klippning och några färgklickar i håret. En bunt med tidningar berikade timmarna och jag lärde mig om diverse sjukdomar, som djuren kan bidra med: sorkfeber, ringorm, och salmonella. Där slutade jag memorera diagnoserna allt medan skinnet började röra på sig.

     Ormarna ringlade sig under huden och tydliga fläckar på underarmarna exponerade sig likt en färgglad clown, som smyger fram på en scen.

     Vilken tur att fågelbordet är länsat och spillrorna av vinterns frön långsamt assimileras med gräset, som förhoppningsvis kommer att växa då kylan har besinnat sig denna Valborgsmässoafton. Fåglars avtryck kring fågelbordet kan orsaka ohyggliga farsoter och jag hoppas innerligt att gräset och maskrosorna inte får salmonella.

     En äkta skvallertidning visade olika bakdelar av filmstars och Madonnas dotter har 8000 dollar i veckopeng (eller kanske var det månadspeng). Madonna är alltså inte snål. Det är inte svårt att göra sig av med 8000 dollar, men visst måste man ligga i. Dottern är inte tjugo år fyllda, vilket innebär att hon har cash att vänta. För visst måste summan bli större, när hon blir trettio. Det är väl då det börjar – kampen mot ålderdomen. Det är bara en hypotes grundad på moderns kamp mot åldern. Åh, hå, ja, ja. Man lär sig en del hos frissan. Frågan är: vad?

     Alla dessa kändisar, matrecept, kostråd och träningsråd, som man hinner trycka i sig ett par timmar under saxen, gör mig nyfiken, förvånad och en aning melankolisk. Hur ska det gå? Hur ska det bli? Tänker jag. Men, det är väl så att de allra flesta sitter och glor i dessa tidningar likt en verklighetsflykt, lite i smyg och sedan går man hem och äter makaroner med korv utan att skämmas. Eller?

     Det talas så mycket om ideal och det perfekta och jag undrar hur unga människor ser och analyserar alla glamourösa bilder och råd. En bild är en bild och bakom varje bild finns en individ, som tjänar pengar på sina rumpor, kläder, kost och berömmelse. Till vardags oroas de antagligen över hur de ska spendera sina pengar, sin perfektion och sin berömmelse.

     Det kostar på och den stora skillnaden är väl att de kan betala för sin oro medan vi andra sätter ner fötterna på jorden, biter ihop och går vidare. För att vi vet att det perfekta inte finns. För att vi vet att fåglarna behöver några skalfria solrosfrön ibland. För att tidningarna hos frissan uppdaterar oss vad gäller hippa bilder, som ger en skev bild av det verkliga. Det är inte kattskit. Det liknar livet, helt enkelt.

                                            På återseende! Eva

  

Norrsken och projekt (2 dikter)

fantasin galopperar under norrskenets

flammor

barnens pjäxor knarrar  dansar i ordlösa

sånger

vilda ögon lyser mot trädens magiska skuggor

glädjen virvlar i kroppars tomhet och mättnad

fyller alla hål och sprickor

kraften möten björnen  vargen  häxorna och

djävulen

i uråldrigt möte mellan liv och liv

                                            *

               Projektet

Ta ett projekt.

Ett till.

               Och pensionspremien höjs.

               Lägg avtalet bland brännbart.

               Utvärderingen i byrålådan.

Sticka en halsduk av

allt det nya.

               Ge åt de gamle

               Ett timglas.

                                            Trevlig helg! Eva

              

Är jag småborgerlig eller kanske kälkborgare?

Vad menas egentligen med att vara ”den där småborgerliga typen”? Det finns en mängd synonymer mer eller mindre korrekta: bracka, kälkborgare, konservativ, fisförnäm, fördomsfull.

     Skulle jag vara fisförnäm? Det vore ett förfärligt epitet att bära på. Fördomsfull? Ja, det vore antagligen en ännu värre last att konka på. Konservativ? Tja, i min ålder händer det titt som tätt att man gärna inte vill göra alltför stora förändringar i livet, som t.ex. att börja dricka kaffe till frukost i stället för te. Det är säkert en aning konservativt och i så fall är det magen som ställer konservativa krav. Bracka? Vad är det? För mig är det en nyrik människa som fläskar på med alltför stora skor, kostymer, möbler, bilar, hus och gester, typ. Se där! Fördomsfull är jag tydligen. Kälkborgare? Det är väl någonting man är på vintern och då med en snål approach och lite med näsan högt, lite förmer alltså.

     Denna tid på året hinner människor inte se våren långsamt vakna. Åtminstone inte i mellersta Norrland. De som arbetar och måste fylla en hel del av helgerna hinner inte se tulpanlökarna. I dag kastade jag faktiskt en blick på den gamla sandlådan, som numera är full av syrenträd. Snö? Det är en liten snöplätt som inte har kommit till skott och dött, det vill säga tinat, konstaterade jag.  Andra gången jag vände blicken mot det vita såg jag en hög av vitgråa fjädrar och dun. En duvas fjädrar? Någon kropp fanns inte. Slutsats: duvhöken har varit framme. En massaker alldeles utanför fönstret.

     Hur som helst lever naturen sitt eget liv och gräsmatten är full av väta, små kvistar, långt, dött gräs. I slutet av maj kastar jag blickar på grannars tomter och blundar inombords, glömmer snabbt de krattade gräsmattorna, de raka fina tulpanerna och går, utan att kasta ett enda getöga på den egna tomten, in i huset. I början av juni, när sommarkraven börjar och helgerna inte är lika krävande, händer det att jag tar krattan och rafsat ihop en hög med löv. That´s it! Ungefär som att sopa under mattan och för att visa en hyfsad framsida. Är det i det ögonblicket jag blir små- eller storborgerlig? På 70-talet skulle jag helt klart benämnas borgarbracka. En stor en. Ordet ”bourgeoisie” tyckte jag om att gurgla med i munnen, lite franskt så där, och alla tillhörde bourgeoisin enligt alla högröstade marxister på 70-talet. Det behövdes i princip bara att bli ertappad med att dammsuga, för att bli benämnd som småborgerlig eller anklagad för att vara en del av  bourgeoisin.

      Alldeles nyss har jag faktiskt grabbat tag i krattan och schyfflat ihop en hög med löv. Trots att det bara är april. Det var ingen större vårstädning, då mer än hälften av löven flög sin kos – till grannen.

      Jag vill helst inte vara varken det ena eller det andra av ovan nämnda namnetiketter. Det räcker med att vara den som väntar på att vakna till fågelsång en morgon och ha en lång ledighet framför sig. 

På återseende! Eva

Klart att du kan claima att jag inget kan om DJ:ar och det har du helt rätt i

Alesso hade jag aldrig hört talas om innan jag läste DN den 11 april. Han är en av alla dess superstjärnor, som kallas ”det svenska musikundret”. Alesso åker runt och remixar låtar, andra artisters låtar, och är en av alla DJ:ar, som är högt rankad. (Om nu någon funderar över pluralformer av DJ, beror det på att det är DN:s ord. Så det så.)

     Visst har jag dansat till musik som spelats av en DJ. På den tiden innebar det att en kille hade en låtlista och lade på en skiva på skivspelaren . Sedan svängde vi oss på dansgolvet runt musiken – på disco. Kommer inte ihåg att en DJ var populärare än någon annan, skickligare än någon annan. Jag tycket nog mest ”att hur svårt kan det vara”? Lägga på en skiva på en tallrik kan väl varenda människa.

     Sedan kom hiphop i USA och man kunde lyssna till hårda beat och scratching. Det var helt klart ett nytt sound och många unga människor fokuserade på musiken i stället för att slåss på gator och torg. Ja, jag har googlat. Ja, jag vet faktiskt vad scatching innebär, men visste inte att det kallas för scratching. Vilket är ett helt relevant ord, om man tänker på hanteringen av en skiva. Jag tyckte faktiskt att det var häftigt att skapa musik på detta sätt, men jag grät nästan, när jag såg hur man plågade en skiva. Eftersom jag själv är mycket rädd om mina vinylskivor.

     Ja, Alesso är alltså tillräckligt stor för att skapa musik genom remix inför 50 000 människor i Buenos Aires. Han älskar hela grejen och vill att musiken ska vara underhållning, dans och ”armarna – i – luften- känslan” – liksom. Han blir rent utav extatisk själv av stämningen han skapar. Det är en show, helt enkelt. Och han tjänar pengar. Mycket pengar. Och han har fått priser.

     I artikeln nämns också att Alesso inte var så mycket i skolan utan han satt hemma och mixade framför datorn. Ja, det verkar ju gå bra ändå. Men, det går inte alls bra för alla som inte går till skolan. Det är bevisligen så att alla omöjligt kan bli världsberömda och tjäna stora slantar. Det händer att ”lyckade” författare, musiker, fotbollsspelare, företagare och så vidare nästan skryter om att de så sällan besökt skolan. Det tycker jag är lite synd, eftersom i det stora hela är det en minoritet som lyckas där ute i världen – utan betyg. (Jag kan t.ex. tycka att Zlatan kunde ha skapa en vit lögn om bokläsning i stället för att tala om att han aldrig läser böcker).

     Ja. det händer mycket inom musiken och visst är det starka musikkrafter, som råder. Det är närmast religiöst i hyllningarna, beundran och dyrkan. Visst är det roligt att svenska musiker är så lyckade och inspirerande. Visst är det en bra exportvara, kan man tycka. Ja, så är det nog.

     Som sagt, visst kan jag i princip ingenting om DJ:ar, men jag vet att det också finns många duktiga tjejer som är DJ. Jag vet att musiken som skapas av Alesso inte är min musik. Har lyssnat på Youtube och känner ingenting. Kanske är remixen alldeles fantastisk. Det vet jag inget om, eftersom jag inte ens känner till originalspåren. Men, det gör inget. Det är själva DJ- fenomenet i sig, som är intressant. Och att leka med ord som ”claima” -  bara för att.

                                   På återseende! Eva

      

        

Grabbarna och en del tjejer som är svåra att förstå

Nu var det länge sedan jag skrev nåt om Putin, IS eller ISIS och jag kommer att tänka på orden ”osis”, ett ord som verkar ha försvunnit. Vilken osis! Säger ingen idag, tror jag. Men visst är det osis att det finns så många grabbar och tjejer som ansluter till mördarband. ”Bad luck” kan man kanske säga, för att använda en stark underdrift. Då är det bättre att använda ”medeltida seder och bruk”. Men, då måste man ge konkreta exempel, som spöstraff, hängning, korsfästning, stympning o.s.v. Lite närmare sanningen.

     Det sägs att svenska soldater ska skickas till Irak för att lära ut krigsstrategier, sjukvård och dylikt, för att Iraks soldater ska kunna kämpa mot IS. (Bland andra). Många av Jihadanhängarna kommer ifrån Sverige och en hel del av dem kommer ifrån Göteborg. Vad är det med Göteborg? Undrar jag.

     Kommer så väl ihåg första besöket i denna stad som tonåring. I mitt minne finns en obehagligt bild av fyllgubbar överallt. Som i en dröm dök de upp bakom varje litet utrymme. Göteborskan, alltså språket, tyckte jag lät så hemtrevligt, men jag blev lite rädd för stadens storlek och – för fyllgubbarna. I dag förknippar jag Göteborg med Bokmässan, som fyller mig med glädje. En oas för hungrande humanister.

     Fjodor Dostojevskij menade att medkänslan är den största av människans egenskaper. Var finns medkänslan nu? Ja, Putin och alla terroristorganisationer har tappat sin medkänsla, sina ord och känslor. De går på testosteron. I Storbritannien försvinner tjejer från skolan, tar ett flyg till Istanbul och försvinner sedan rakt in i IS-bunkern. Varför?  Dä gå int´å begrip! Vill de meja ner ett antal människor för att därefter bli unga, vackra lik? Eller är de blasé, oppless på skola, ordnade förhållanden i sina uppehållsländer?

     Nä, det går inte fullt ut att förstå. Om det finns ett slut på terrorn, kommer det att skrivas avhandlingar, någon typ av analys, utredning av fenomenet. Då är det för sent. En förklaring kan möjligen skapa en diskussion om ”förebyggande arbete”, integration och liknande. En kurs i medkänsla ingår i alla religioner, eller hur? Nu använder man religion som automatvapen. Vilken skam!

     Ja, det var länge sen jag nämnde Putin och grabbarna och nu – tjejerna. Man blir som less på alla rapporter och undrar hur världen kommer att formas i framtiden. Utan medkänsla, utan kunskap och tolerans kommer det att gå spikrakt åt …….!

                             På återseende! Eva

                            

                

    

Två dikter (Poems)

en dunge med liljekonvaljer
och långt till jul och en biografi 
om Vladimir Majakovskij
är en lycka i sig
tre biografier om Majakovskij
är bara för mycket




Det fanns en tid då alla människor
slutade på -ister
marxister  taoister  trotskister  existentialister
i dag känner vi bara cyklister
och blygs över vår okunnighet
idealister sitter i klister
far är rar och mor ror
                                         På återseende! Eva

Funderingar om att bära på barn, ved och brudar

En man kommer nerför backen med ett litet bar på ryggen. I en ryggsäck? Ser det ut som. Det är antagligen en modern rygg-bärar-uppfinning, tänker jag, men har blicken fokuserad på barnets huvud. Det lilla huvudet faller lite hit och dit och mannen ler förnöjt i solen på sina slalomskidor. Själv mår jag lite illa och undrar varför han har valt att ta med sig ungen över huvud taget.

     En bild poppar upp i mitt minne, vilket visar barn i olika sammanhang: på konserter, restauranger (rökiga på den tiden), möten, ja, överallt. Det var en rättighet? (På 70-talet). Barn som skrek. Gallskrek av trötthet ibland.

     Alltsedan människan föddes på jorden har vi burit på barn. Och på ryggen i ett skynke har barnens färdats sedan urminnes tider. I Kalahari finns nomadfolk och jag har hört berättas om en man som bar sitt barn på ryggen. Ett av sina byten kastade han i samma säck som barnet. En svart mamba. Han hade ju dödat den. Trodde han.

     Det måste ha varit 50-tal, när man talade om att bära böcker på huvudet för att få en rak och snygg hållning. Var detta tips inspirerat av upptäckten av det afrikanska transportmedlet – huvudet? Vi fick ta del av bilder på främst kvinnor, som bar ved, vatten, grödor på sina huvuden. De gick svävande fram utan att frakten rubbades det minsta. Majestätiskt!

     Varför blir en del brudar buren över tröskeln? Jo, det sägs att fröskelburen brud då skyddas mot farligheter. Jag undrar just om någon tappat bruden pladask i golvet. Jag menar, en del väger ju sina modiga kilon. (Då handlar det om en vuxen hen och inte ett barn, får vi hoppas).

     Det är så mycket vi kan bära på och visst kan man bära på katter. Min erfarenhet är dessa djur inte vill bli burna några längre sträckor. Men, jag har sett katter ligga tryggt på husses axel. (Jag har bara sett hussar bära katter). Skulle katten ramla ner faller den så klart med fötterna först. Så är det.

     Efter avslutad skidåkning råkar jag gå förbi mannen med barnet, Jag ser en glatt leende unge med fyra tänder bli flyttad från rygg till vagn. Det känns skönt, eftersom barnet säkerligen inte skulle ha landat på fötterna och att fadern inte kastat något byte i samma säck. (Och några giftormar visar sig inte i fjällvärden – i slalombackar).

     Jag funderar vidare och tycker ändå att man inte ska åka slalom med en unge på ryggen. 

                                            På återseende! Eva