Dikter (poems) på ångermanländska

Man si int´ nan snö

här på Frösön.

Kom ihåg en Anders

som bare hade snön

däri huvve sitt:

”sommarn´dä ä bare

dålit sparkföre!”

Bare snön ramle ne

å dä va kallväre

va han int´ vrång precis

en Anders.

Nu om dan behövs int´

skinnhanskan.

Rent förbannat kållt

härikring ä dä allri

nu för tin.

Dä ä myttje på e tockeran

järnspett

män dä ä da myttje mer

mä klimate vårat.

Man bli jussom däri härms´n

om man tänk ätte.

               *

Julmat´n är oppät´n

Julgrana ä oppstaga

Juljusa ä oppbrunne

Julrusch´n ä som oppblåst

Julklappa ä oppacke

Å tomt´n ä oppless

                *

Te nyaåre ä nä blåhalka

man gett si että ä sätte

föttran på na gruskorn.

Nä is´n lagt sä därpå Storjön

då gett spikskorna danse.

2016 må en männisch dra

riktlinjern för hur vi ska

bära oss år för å vare ackurat

- en männisch.

                   På återseende! Eva

Heja Gina Dirawi!

I vårt land finns otroligt många begåvade, kreativa unga människor, som blir kändisar, eftersom de medverkar i TV, radio, syns på sociala media och i tidningar. Det finns även en uppsjö av unga människor, som seriöst satsar på sin utbildning, engagemang i alla möjliga forum. Men, de exponeras oftast inte på samma sätt. De ”lyckas” i det fördolda och blir goda föredömen, som sporrar andra unga människor.

     Jag har träffat många ungdomar, som kämpat för att nå sina mål: inom musiken, juridiken, design o.sv. De har skapat sig en framtid.

     Människor har olika namn. En del heter Erik, Sofia, Ali, Amanda, Parisa. Dessa namn ska vara en etikett i ett cv, som inte alltid passar alla arbetsgivare. Så är det faktiskt ibland och det finns exempel på att en arbetssökande säger sig hete Erik i stället för Ali. Det finns alltså en tydlig diskriminering på arbetsmarknaden. Vari ligger problemet? Vad är man rädd för?

     Det finns tjejer som heter Gina. En av dem är Gina Dirawi, en ung tjej med stora kunskaper, mod och en naturlig utstrålning. För mig är hon ett naturfenomen, som talar norrländska. Hon har, som alla vet varit julvärd på julafton. Redan när detta faktum redovisades i media kom osympatiska kommentarer på t.ex Facebook.

     ”Nästa jul med den här utvecklingen blir det förbjudet att äta skinka”, skriver Wigert Lindblom på sociala medier. Wigert Lindblom (SD)  är kommunalfullmäktigeledamot i Luleå. Ingrid Carlqvist är journalist och delaktig i den islamfientliga tidningen Dispatch. Hon skriver på sin Facebook-sida: ”Nä, nu jävlar!!! En muslim ska leda julaftonsfirandet i Sveriges Television! Är de inte riktigt kloka?”

     Jag blir melankolisk, ja rent utav oppless, när jag läser att man är rädd för att skinkan ska försvinna. (Naturligtvis förstår jag varför Wigert hakar upp sig på skinkan, men ändå..) Att en kommunalfullmäktigeledamot uttalar sig på detta sätt är vardagsmat i dag, verkar det som. Det är ändå nytt för mig varje gång en s.k. etablerad politiker uttalar sig på detta sätt. Jag läser uttalandet som hat, rasism och personangrepp i undertexten. Skinkan blir s.a.s. ett epitet för islamofobiska människors rasistiska innehåll.

     Att sedan en journalist förfasar sig och svär på Facebook gör att jag tappar tron på journalistiken. Journalister har i min världsbild varit sanningsbärare, modiga väktare och demokratiska förtrupper.                       Det vore patetiskt att skriva: jag blir så himla lessen och jag fäller tårar inför all dumhet, som florerar på sociala medier. Jag blir ilsken, arg och besviken och jag funderar på hur det kan komma sig att människor, som är aktiva i ett demokratiskt samhälle kan kasta sin skit hur som helst, när som helst. Visst är det patetiskt? Jo. Men, varför? Därför att dessa människor bara skrattar, blir upphetsade av frustrerade människors reaktioner. Samtidigt visar en reaktion  att de finns till. ”Jag gör människor upprörda – alltså lever jag”.

     Soran Ismail skrev en julhälsning på Facebook: ”God Jyl!” och fick en kommentar, som löd ungefär: ”det heter inte jyl det heter jul! Gå om sfi”.

     Här har vi då ett ännu ett bottennapp. Vad ska man säga: har du ingen humor? Nja. Det ser vi ju redan. Nej, här kommer ”skinkan” åter.

     Heja Gina Dirawi! Du är en fantastiskt duktig tjej! 

                                                 På återseende! Eva

       

Långt till midsommar?

I dag är det 182 dagar till midsommar. Många var vi som säkert tänkte oss ett julaftonsväder liknande midsommarvädret. Det har nämligen varit riktigt kallt omkring den 25 juni de sista åren. I Jämtland. I Sverige.

     Det händer inte i dag, på julafton 2015. Julsnön finns och temperaturen är mer vinter än midsommar.

     I Tove Janssons berättelse ”Granen” blir muminfamiljen brutalt störda i sin vintersömn och hamnar i ett kaos av julbrådska och ”att julen är här, granen ska kläs, julen ska ha presenter, och mat.” De förstår ingenting utan tror att det är en katastrof i annalkande. De klär granen med gäddrag, en bit kristall o.s.v. Ger julen filbunke och annat gott som familjen tycker om. När granen är klädd säger någon att det skulle vara en stjärna i toppen på granen. ”Men det är ju omöjligt”, säger någon i familjen och tittar upp motstjärnhimlen. Nåja, muminfamiljen tycker att det ser ut att gå bra, med julen, och ger hela jularrangemanget till småknytten och går tillbaka till vintervilan.

     Tove Janssons genialiska berättelser visar generositet och lösningar på ytterst osäkra företeelser. De iakttar Hemulens julstress, men fixar allt i lugn och ro. De har bevekat makterna och kan lugnt gå i ide.

     I dag är det svårt att förstå alla oroshärdar i världen, samtidigt som människor engagerar sig för i flyktingar, EU-migranter, barn, noshörningar, elefanter. Det blir en lång lista. Utan alla dessa frivilligt engagerade människor skulle det antagligen vara ännu svårare att förstå den ”verklighet” vi läser om, ser på tv.

     Julkalendern lär barn historia och Bingolotto lever vidare. Instagram håller antagligen att växa förbi Facebook, samtidigt som bilförare dödas i trafiken på grund av mobilen. De är fler än fulla bilförare. Teknikens vägar skifta men Bingolotto består.

     I dag har jag namnsdag liksom många andra Evor. Har nyligen träffat en ung människa med namnet Eva. Kan hända har ”Eva” blivit ett av de gamla namnen, som återkommer i den yngre generationen?

     Det är julafton och en massa potatis ska skalas till Jansson och potatisgratäng, som är ett måste för en av oss i familjen. Risgrynsgröten ska vara färdig till lunch och det som blir över blir risalamanta. Med mycket grädde.

     Muminpappan, som aldrig sett snö, tycker att snö är lite obehagligt. Själv saknar jag si så där 50 centimeter mer snö.

     I morgon är det bara 181 dagar till midsommarafton! Då ni! Då blir det varmt och skönt och alldeles grönt.

                                                 På återseende! Eva