Vad finns att hoppas på 2015?

Ett nytt år! En ny människa som ropar in det nya året på Skansen. En ny siffra att hantera på torsdag. En ny kofta. En ny cykel önskar jag mig 2015. Ett nytt fredsfördrag överallt där det behövs. En ny medling som gör alla nöjda. Ett nytt löfte. En ny dagordning. En stol att vila på. En renässans för blues. En ny trend som eliminerar näthat. Ett nytt hopp att tro på.

     Visst känns det ändå stabilt med siffran 2015? Det känns rekorderligt, lite ojämnt men en siffra som står stadigt på jorden. Det nya året skulle kunna vara något nytt, fräscht och rent på något sätt. Inte vitt och fräscht, som ett nytt kök  igen. Mer sanningsenligt och smolkfritt. Som om 2015 satt bakom skynket och biktade sig. Katharsis. Nollställning. Av vad i så fall?

     Vad kan vara mest realistiskt? Jag vet inte. Det blir till att upprepa en önskan – igen och igen. Men, det vore bra om alla människor fick en stol att sitta på och ha tak över sina huvuden. Nya tankar kommer säkerligen. De nya tankarna kan komma att bli ett Nobelpris; ett botemedel mot cancer, HIV. Frågetecken? Ett nytt ekonomiskt system kan man bara drömma om?! Det är dags att avsluta holmgången i Syrien 2015. Det är dags att låta våldsverkarna stå till svars för sina våldsbrott innan de eskalerar. Fredsfördrag verkar man inte vilja ha. Så fort någon öppnar käften om fredsförhandlingar är det någon som smäller sig själv och andra i luften och sedan är det i gång igen. Å hå ja ja.

     Anonyma näthatare borde skaffa sig en fräschare hobby och lyfta blicken mot nya horisonter. När det ser ut som det gör på vår planet kan man bara inte sitta och hata. Det är ett enormt slöseri av energi. Då är det bättre att använda ordet till något konstruktivt. Som vadå? Skaffa energilampor, sopsortera, återvinna, springa, cykla, åka tåg och ge ett bidrag till …..Jag vet inte – igen. Men visst sitter vi och punktmarkerar detaljer, småsaker i ett varmt hus och tar det mesta för givet.

     Om tretton timmar är det 2015. Ja, jag kommer antagligen att skaffa en ny cykel till sommaren. Koftor har jag så det räcker. Lite mer ”gammal” blues vill jag lyssna till och antagligen kommer jag att ha tid med det också 2015.

     Hoppet får inte flyga sin kos. Det blir till att tro på människan. Det blir till att se människor som människor och inte som varor som flyter omkring på haven, i världen. En utmaning? Ja, det är det säkert för att diktatoriska män, som styr världen. Den stora gåtan är: hur kan det komma sig att vi glömmer det förflutna?

     Klockan 24.00 får vi lyssna till Ring! Klocka ring! av Loa Falkman, som vill att vi släpper in det NYA. Vi får hoppas att 2015 släpper in mycket Gott-nytt och Nytt-gott 2015.

                                   Gott Nytt År! Eva

VITT och Ätte jul (två dikter)

                 

                   VITT

denna dag är tyst och vadderad

då allt står stilla

inför det nya året har käbblet tystnad

snön dämpar ekot från kedjorna

och tiggarna sitter i varma rum

allt jag önskar är en röd fågel

som knaprar frön under snötyngd kåpa

och att alla nyanser av brunt

långsamt dunstar  krymper

i en kyla som vecklar ihop människor

likt ett trasigt dragspel vars toner

har gått förlorade

              

 

             Ätte jul

Pärninga ha grassäre å penningpungen

ha smale å.

Mört mensch grana lyse å kuler´n glittre

ätte nyåre chansäre nä då barre fäll tå.

Nu om dan ä int´preskurantan elltänne

dä ä jussom webben som styr

å int´kan man ell opp en dän Google.

Inna vägga i kallväre frys man int´ihål

å lutfiskbene ha vorte glömt

å katta sitt å tomglo på mat´n

däri fågelborle.

Å Sara Hector få förste plassn´på prispalln´

å hur hon få tell nä!

Då nyåre komma

ä dä int´langt te mesommar´n.

                             På återseende! Eva

Samvete och vidbrända bullar

Jag läser nu den tredje boken av Patrick Modiano och har fått för mig att läsa alla hans böcker som finns översatta till svenska. Min franska är inte tillräcklig.  Jag vill veta varför Modiano fick Nobelpriset och jag börjar förstå. Besattheten av att finna svar, finna en identitet, ockupationen, emigrationen och – alltid i Paris.

     Jag finner vilsna, övergivna själar, som söker en förklaring, en historia. Det är melankoliskt och sorgligt, men mycket intressant. Bipersoner som kommer och går, kosmopoliter, som lever sina liv så gott det går. Överlevare? Mycket av det Modiano gestaltar liknar Kafka, Sartre i själva främlingskapet, ”hemlösheten” och jag funderar över att det faktiskt måste finnas en punkt, en befintlighet att komma tillbaka till, att få känna sig hemma. Med sitt språk och tillhörighet. I dag är det alltför många som lever i exil, både själsligt och världslig. Och de kämpar på. Det är starkt.

     Samtidigt har jag saffransbullar i ugnen och hallongrottor väntar på sin tur. Det är ju faktiskt jul. Snart. Om ett par dagar ska granen stråla och skinkan ska vara ekologisk och allt ska vara logisk. Men, det är inte alltid så.

     När jag väntar på bulljäsning, läser jag tidningen buffé  nr 12, 2014. Söker efter nyårsmeny, men det alltför mycket grönkål, tycks det mig. Friterat rispapper? Smakar säkert inte kofta men rispapper äter vi inte så ofta. Ja, så där kan man ju hålla på att rimma tills man svimma. Men, det som gör att jag tappar intresset för recepten är en artikel av Camilla Thörnqvist, som skriver om Christian Larsson, som jobbat med barn i Kambodja. Han beskriver hur barnhemmen fungerar i landet och det är inte alltid barnen är föräldralösa. De finns på barnhem, som en turistattraktion; man blir som turist erbjuden barndans, man kan få leka med dem, tala med dem. Pengar. Barnen blir utnyttjade på alla möjliga sätt.

     Ja. man blir som trött. Tänk att man inte får vara i fred och läsa om smarriga rätter utan att bli påmind! Samvetet darrar och jag går igenom mina bidrag till allt elände. Förutom att jag skickar pengar varje månad till fadderverksamhet, ger jag en rom pengar i muggen lite då och då. Ibland blir det också Syrien. Ja, vad kan man göra?

     Ja, just nu vet jag i alla fall att de bullar jag satte i ugnen är vidbrända, eftersom jag skrev på denna text. Vem gagnar det? Hur som helst, har jag placerat en ny plåt i ugnen och den ska jag ha koll på. Stenkoll. Och förresten äter vi inte så många bullar. Jag smular sönder dem och ger dem till fåglarna? Kanske inte. Tänk om de får ont i magen.

     Jag hoppas att barnen i Kambodja får en framtid. Jag skulle önska att de får någon form av mänsklig värme. Jag önskar att någon av dem får ett Nobelpris. Visst kan man ni för månen och tala till stjärnorna om fred på jorden. Men det hjälper inte. Jag lyfter blicken ändå och önskar en julklapp med frid - på jorden. Och. 

Jag önskar alla En god Jul! Eva

Is it all about the muscle eller is it all about the word?

Att August Strindberg är berömd för sina metaforer finns dokumenterat i någon av alla hyllmeter böcker, som skrivits av honom.

I Dagens Nyheter den 19 december citeras Putin i sin jämförelse mellan Ryssland och en björn.

”- Ska vår björn sitta stilla, inte jaga griskultingar utan bara äta honung och bär? Kanske borde de helt enkelt lämna björnen i fred. Men de försöker kedja den, och när de gjort det drar de ut hans tänder och klor.”

     Putin känner sig kränkt av USA och EU. Han är rasande över all kritik mot hanteringen av Ukraina. Så klart. Is it all about the muscle? Eller är Putin en poet? Jag tycker inte det. I jämförelse med Martin Luther King är han en amatör.

     I min idévärld är det de demokratiska krafterna, som skapar de bästa metaforerna i kampen för allas lika värde och frihet –frihet att skriva och tala utan censur.

     I DN, samma datum som ovan, finns ett kort inlägg med rubriken: ”Är du språk fascist?” Anledningen till särskrivningen är Kristina Hedbergs inlägg om just – särskrivning, som debatterats i SVT:s Debatt.  Professor Per Ledin försvarar särskrivningar och är kritisk till, vad han kallar, ”språkfascisterna. Som jag uppfattar det är Hedberg lite fundersam över att ordvalet (fascist) så lättvindigt används av språkvården.

     Is it all about the words? Orden är viktiga, rent av livsnödvändiga. De skrivna, talande, läsande och sjungande orden kan förändra världen. (Eller åtminstone ge oss kunskap, om vi är villiga att se ordens fulla betydelse).

      Kanske behövs det fler språkpoliser i största allmänhet och ¨språkdefinitionister¨ i synnerhet? De som kan definitionen av ordet ”fascist” slänger inte omkring med ordet som en dammtrasa. Vi som talar om ångest, då vi har ätit en hink med Ben & Jerry´s eller känner oss schizofrena, när vi är ambivalenta, borde göra ett studiebesök på sjukvårdsinstitutioner och träffa människor med dessa diagnoser. Bättre klarhet i definitionerna kan vi knappast få.

      Det är lätt att anpassa sig. Lätt att haka på de anti-intellektuella rörelserna. Det är lätt att motbjudande retorik långsamt blir rumsren. Lätt att vänja sig vid det absurda.

     Om Putin ändå vore poet ändå och inte så macho, skulle Ryssland och Ukraina fortsätta att utvecklas utifrån demokratiska värderingar. Om Putin åt mer honung, skulle han bli mycket lenare i själen. Om vi inte pratar om ”tillfälliga uppehållstillstånd” och dylikt, anpassar vi oss inte till partier som leker ”Herre på täppan”.

     Men om orden tryter – ja, då blir det pang – pang!

                                            På återseende! Eva

 

     

I Åre saknar man ryssarna och snön

Jag tycker om Åre. Inte för att det är billigt. En kall och torr äppelkaka kostar omkring 100 kronor. Inte för att det är så exploaterat. (Okej att Zlatan bygger en kåk helt nära Copperhill, men det nya området kring Sadelliften är så storvulet att naturen gråter. Hur blir det med återväxten av träd, växter och bäckar)? Jag gillar inte Åre för sitt beroende av norrmännen. Måste ändå erkänna att jag inte kan sluta glo på parkeringsplatsen utanför affärerna och systemet, då di norske travar sina backar med spirituella vätskor i kofferten. Jag undrar när och var allt detta ska avyttras. Samtidigt vet alla att utan Norge skulle det inte vara samma Åre.

     Det som ändå gör Åre ämabelt är att man sover så gott efter en skidtur, en promenad i Åre/Björnen. Luften är som en lisa för kropp och själ och en kopp choklad smakar alltid så mycket bättre i Åre. De bästa dagarna är kring påsken i Ullådalen på skidor som rör sig i ett snölandskap och ryggsäcken är full av både termosar med kaffe och varm choklad. En enkel macka med stekt ägg blir en goumeteupplevelse. Självklart lyser solen över hela härligheten.

     De pampiga backarna imponerar och jag lyfter ödmjukt blicken mot liftar, som tar en långt upp på fjällen. Själv kan jag inte ta mig nerför en sådan backe på skidor, eftersom en av mina höfter vägrar. Klart jag längtar efter att bestiga de högre backarna men då gör jag det på barmark då alla liftar tiger still.

     Ja, jag tycker om vintern. Men, vart tog den vägen? Det är snökanoner som producerar snö. Det är kanoner som skapat världscupen i utförsåkning denna helg i Åre. Det är kanoner som skapar snö i backarna, men det finns inga kanoner i längdspåren. Det går bara inte. Undrar just hur stor elräkningen blir? Vill inte tänka tanken.

     I år saknar man ryssarna i Åre. Det är inte många ryssar som bokat boende denna vinter. Men norrmännen finns, trots oljepriserna. Och snön. När kommer snön? Den kommer. Var så säker. Den kommer snart och fyller backar och spår med len och vit snö. Som det ska vara. I mars ska jag åka många varv i längdspåren, få rosor på kind och solsken i blick. Så det så. Åre kommer att fyllas på nytt och det blir säkert en och annan äppelkaka med vaniljsås. En varm sådan.

                                   På återseende! Eva

   

Vi behöver alla support – lite då och då

Sträck ut en hand! En mening som klingar schlager. Jag har inte läst någon statistik eller gjort några empiriska undersökningar, men visst har vi en tendens att sträcka ut våra händer i juletid. Att vara god hör julen till. Att ge en extra slant till välgörande ändamål och bjuda på det goda julhjärtat.

     Det vore inte dumt om livet ibland var som en schlager – enkelt och positivt. Kärlek, hopp och tillförsikt, liksom. Men, nu är så inte alltid fallet, varken globalt, lokalt eller i min värld just denna helg – andra advent.

     Från och med fredag klockan 15.30 har tekniken krånglat fram till denna dags förmiddag. Support per telefon är utmärkt. Men, det hjälpte inte. Antagligen beroende av mitt korta tekniktålamod och den, för mig, ologiska hanteringen av åtgärdsprogram. Till slut fick jag äntligen igång apparaterna, med mycken möda och stort besvär. (Naturligtvis med vissa förluster.)

     Samtidigt är det skönt att vara un-plugged och använda Friskis som substitut. Det är ändå omöjligt att inte läsa tidningar, undvika Aktuellt och Nyheter, som bevisar att det är kaos i Sverige. Dessutom finns det ingen snö. Bara is, halka och mörker.

     Löfvén uttalande om nyfascism ligger i en gråzon av kommentarer formulerad av experter, politiker, arbetsgivarförbund och allsköns media. Åh, hå, ja, ja. Hur ska det gå?

     Jag har ofta funderat på ord som ”nyfascism”, ”nynazism”.  Vad menas – egentligen? Hur ser det nya ut? I dag talas det med varmt om allt som stavas ny, nytt. Hur ser den nya fascismen, nazismen ut? Är den snyggare, gladare, vackrare än den äldre varianten? För mig är nazismen, fascismen något som tillhör det förgångna; något fult, sorgligt och oskönt.

     Visst behövs det utsträckta händer, speciellt om man vill vinna danstävlingar, som visas i Landet runt i skrivande stund. En man slänger runt med en tjej. Det ser farligt ut, men mannen tappar inte henne. Han har koll på sina böjda och utsträckt händer. Löfvén har vädjat med sina händer, som ingen grabbade tag i. Sedan står vi där i en valrörelse. I väntan på konkreta löften, som infrias. I en skakig politik där man inte räcker ut sina händer. I en politik fylld av ordvrängda paradoxer.

     Men, tekniken går framåt. Nästa års julklapp väntas bli ett aktivitetsband, som ska dingla på kroppen, våra händer. Nästa steg blir ett chip, som inplanteras i kroppen. Vi strävar tydligen efter att bli maskiner. Hoppas bara att vi förblir kapabla att sträcka ur våra händer. Lite då och då.

                                   På återseende! Eva

Världen i motljus och SD:ara som jäkles

du ser världen i motljus

den bländande

din bror ser ett filter

det är därför du vill höra sagor

om kungariken utan troll

din bror försöker finna svar hos

dom som står i talarstolar

en tvivlare ryms inte

i politiska schackspel

men mjölkbönderna har koll

på mjölkpriset

den som viker servetter av lögner –

en tyst skeptiker - borde rulla upp

mörkläggningsgardinerna

               -----

man bli som oppless å vell

Jussom storgrine

då SD:ara håll på å jäkles

ve folke

dä dännen ä int´för nanting rektut

dä dännen ä ba na fjask

                             På återseende! Eva

Huvtröjor och Tomrum

     Huvtröjor
de hårda striderna
rymmer inga ideologier
bara en meningslös tanke
och en leda
småpojkars lek med livet
blir ett dödande som ynglar
av sig dag för dag
och Mona vill skaffa
ett telefonnummer
i förebyggande syfte

     Tomrum
om jag någon gång börjar
förstå världen
finns det inte längre
något att förstå