MITT SKRIVANDE

 Nu har jag skrivit ett antal texter och jag frågar mig själv: vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att ”mata” bloggen med text, eftersom den verkar kräva minst en text i veckan och min tid är begränsad. Vad gör jag då? Jo, jag läser tidningar, finner ämnen, blir i bästa fall inspirerad. När tiden inte finns, skriver jag en dikt out of the blue. Men, vad har jag lärt mig om skrivande. Jag vet faktiskt inte. Skulle vilja finna fler ord, laborera med språket och utvecklas.

Hur utvecklas man som skrivare? Ja, man kan läsa böcker, skriva många texter, leva livet, vara deltagande i detta liv, åka världen runt, se och lära och så vidare. Men, blir man en bättre skrivare? Måste man inte ha någon typ av talang, en blick, en känsla för orden, vilja bjuda på sig själv, ge av sig själv, skriva ärligt så att det känns i maggropen? Jag tror att det är så. Ingen kan lära någon annan att skriva och att skriva läsvärt. Har jag lyckats med det? Att skriva någorlunda intressant? Jag vet faktiskt inte. Har jag givit av mig själv, varit uppriktig? Nej, det har jag inte – egentligen.
Varför känns det så? Det vet jag faktiskt och har funderat på detta i flera år. Jag har många berättelser i min skalle, många intressanta historier och iakttagelser, som ligger och trycker. På nätterna skriver jag romaner (i mitt huvud), korta eller långa, beroende på behovet, nödvändigheten av sömn. Strax innan sömnen finner jag ord, sentenser, som är så lysande att jag vet att jag måste få ner dem på papperet. Dagen efter är de borta. Det finns fragment men det magiska har försvunnit. Varför?

Det jag egentligen vill skriva om törs jag inte skriva. Jag är rädd för att såra, missuppfattas, skriva pekoral. Det finns bara hinder, bara stopp. Är jag för feg? Ja, det är jag. För feg för att kasta mig ut i ordhavet, alltför hämmad för att våga experimentera. Det var antagligen därför jag, på en skrivarkurs, tyckte så mycket om att skriva en text om en människa, som inte visste vad hon pratade om. Jag skrev om en mycket förvirrad kvinna och det var så skönt att släppa loss, kasta en del av hämningarna och bara ge sig hän. Jag ska kanske skriva en absurd text. Ja, så är det. Det är min alldeles egna genre – förvirring. Eftersom jag lever i en absurd värld, som visas på nyheterna varje dag, finns det stoff så det räcker och bli över. Är det lösningen? Nej, jag tror inte det – heller.

Jag har sagt det förut. För att jag ska kunna skapa måste det råda en gynnsam vind, det vill säga tvätten ska vara struken och skorna i hallen ska vara på plats innan jag kan attackera tangentbordet. Det påminner mig om en text i min skrivargrupp, som handlade om just tangenter. Det är en bra text i vilken jag såg ett piano, när det egentligen handlade om tangentbordet. Jag minns att jag blev lite skamsen över min respons. eftersom jag bara såg ett piano och associerade till musik. Nu vet jag varför. Jag har största delen av mitt liv skrivit med penna och papper och den yngre generationen skriver nästan enbart med hjälp av ett tangentbord. Kanske saknar jag pennan, den nyvässade pennan och det oskrivna kollegieblocket, som luktar alldeles nytt från affären.  Så är det nog. Papper och penna är lösningen. Är det så? Nej, det stämmer inte alls. Jo, lite kanske, eftersom jag inte tycker om att texten försvinner och jag inte längre ser någon helhet. Faktum är att jag skriver för det mesta på papper och sedan ordbehandlar jag. Min skrivararm är utsliten och visst är det underbart lätt att fara över tangentbordet. Det smattrar så konstruktivt och jag för en känsla av kreativitet och aktivt skapande. Sedan när jag läser igenom det som skrivits syns bristerna men då är timmen sen. Av ren utmattning ”trycker” jag iväg en text. Over and out, så att säga och det finns en viss tillfredsställelse i att skicka iväg det skrivna. Det är klart. Arbetet är slutfört. Sedan ner i bingen och de oskrivna texterna snurrar bakom pannbenet.

Jag skriver väldigt fort och det är jag glad för. Att skriva tar inte så mycket tid. Är det ett problem? Ja, det är det tydligen. En senare genomläsning visar vad snabbheten har för konsekvenser. Det är så det är – jag måste skriva långsamt.
Jaaaaaaaag skaaaaaaaaaaa skriiiiiiiiiiiiiiivaaaaaaaaaaaaa låååååååångsaaaaaaaaaamt!
                                                                 PÅ ÅTERSEENDE! Eva