Är du ett subjekt eller ett objekt?

Jag, Janne och Stina längtar efter vintern, som knarrar under skorna med en skymning med svävande snökristaller, som smälter på lovikavantarna. Vi längtar faktiskt efter den stjärnfyllda kvällen. Okej. ”Jag, Janne och Lisa” och ”vi” är subjekt. I grammatiken.

     Metereologen låter oss längta, för han vet att vintern blir sen denna höst och stjärnorna strålade faktiskt i natt. ”Oss” är objekt. Rent grammatiskt.

     Utanför grammatiken talar Sartres om ”varat för sig” (subjektet/människan) och ”varat i sig” (objekt/tingen). Subjektet människan har många valmöjligheter och skapar s.a.s. sig själv, vilket enkelt uttryckt, skapar en viss ångest. (Att vara dömd till frihet, som Sartre säger, kan kännas lite agasamt.) ”Varat i sig” kan till exempel vara en sten. En autentisk människa är inte en sten utan äger ett medvetande och kan göra medvetna val här i livet.

     Mersault, huvudperson i Camus Främlingen  går omkring i världen som en stör, en sten, en massmänniska. Dessutom dödar han en människa för ”att han blev bländad av solen”. Ja, man inser ju snabbt att han inte är som han ska, om man så säger. Han har en älskarinna, som han är indifferent till och hon är antagligen bara ett objekt för honom. Han styrs således av drifterna, skulle Freud säga. Och helt klart även Mersault själv, som själv går omkring som ett ting i världen.

     Sartre menade också att du kan bli ett subjekt eller ett objekt i den ”andres” blick. (Och jag tror att Sartre själv såg en hel del kvinnor på detta sätt.)

     Mina tankar flyger genast till MTV med alla dessa tuttar och vickande rumpor. Tjejerna hoppar omkring halvnakna och blir dekorationer till påbylsade killar med sina huvtröjor och stora byxor. Men, det finns kvinnliga artister, som ”säger ifrån”, som opponerar sig, som till exempel Pink och Missy Elliot. De vägrar vara objekt. Ja, mina kunskaper är inte stora vad gäller dessa artister eller MTV. Men, jag har sett en del på TV.

     Objekten är många på Bukowskis auktionskammare och jag skulle gärna gå omkring där en gång, som ett subjekt, och glo på objekten och häpna över priserna. Som ett äventyr, alltså, liksom, typ.  

     En grammatisk korrekt mening består av ett subjekt och ett predikat. I dag har jag varit ett subjekt som predikatat, det vill säga: jag har tränat på Friskis. Ett predikat kan vara skönt att vara, om inte annat för att det är lika med rörelse, en aktivitet. Med hjälp av predikaten visas att världen inte är statisk utan att det snurrar på. Samtidigt vore det önskvärt om subjekten skapade gynnsamma predikat.

                                            På återseende! Eva

Varför spelar inte kvinnor födda på 50-talet trummor?

Om barn upptäcker kastrullskåpet och får tillgång till det kommer de ofta fram till att starka ljud uppkommer om de slår kastrullock emot varandra. Det gäller små barn oavsett kön.

     Visst har man spelat trummor i världen sen urminnes tider, men jag kommer inte ihåg några trummor från 50-talet i mellersta norrlands inland. Vid åtta årsålder spelade jag piano, men mest av allt minns jag dragspelande äldre herrar. Så var mina minnen av den musikaliska kulturen men på 60-talet tapetserade jag mitt rum med affischer på The Who, Kinks. (Affischerna blev fler beroende på tillgången av Veckorevyn och deras planscher.) Fokus fanns på de ”söta” gitarristerna och Ringo i The Beatles blev den förste trummisen, som fick någon form av uppmärksamhet – av mig.
     Kan bristen på kvinnliga trummisar ha något med ekonomi att göra? Självklart. Och ändå. De med solid ekonomi på 50- och 60-talet tänkte säkerligen inte på trumset som julklappar till sina barn.
     När tv-n kom blev trummorna mer synliga, men det var aldrig en kvinnlig sådan. Varför? Kan det vara genetiskt? Knappast troligt.  Kan både killar och tjejer spela med kastrullock kan de också spela trummor. (Det kan inte ha att göra med den omtalade muskelmassan.)
     På 70-talet fanns ett band med bara tjejer och självklart måste det ha funnits en trummis i gruppen Röda Bönor. Texterna var roliga och många kunde texterna utantill. Vi sjöng och skrattade så vi storknade. Fanns det killar med på ”festen” tyckte de alltid att det var otroligt pinsamt. Denna så kallade frigörelsens decennium var en brytningstid och möjligtvis var några trummisar födda på 50-talet – och kvinnor. Särskilt långvariga blev de inte. Vad jag vet.
     Hur är det med politiken? Vad har trummisar och politik med varandra att göra? Väldigt mycket, om man säger att allt är politik. Det finns många perspektiv att sätta tänderna i. För den som känner sig hågad att dra hela berättelsen om genus från vaggan till graven.
     Jag var faktiskt på en trumkurs i början av 90-talet och slog mot skinn tills mina händer blödde. Jag var äldst och många av deltagarna var kvinnor, som redan kunde hantera instrumenten. Jag var sämst, men det var väldigt uppfriskande att slå hårda rytmer, även om mina rytmer inte hade något mönster.  Om jag kommer ihåg rätt, fanns det endast en man i gruppen man – läraren.
     Samhället, ja det är vi det. Vilken betydelse har det s.k. samhället för kvinnliga trummisar födda på 50-talet? Ja, det beror på en KEPS (kultur, ekonomi, politik, samhälle). 50-talet kvinnor spelar inte trummor. De har gjort sitt. De tänkte aldrig tanken. Varför spelar inte fler kvinnor trummor i dag?         Kanske säger de att de inte vill. Gott så? Men, det finns så oändligt många förklaringar, som också är en KEPS med så många skrynklor och veck, som kräver en hel avhandling att utreda. Sanningen ryms inte i : ”vi vill inte”. Just nu skulle jag vilja lära mig spela munspel.
                                   På återseende! Eva

    

Så mycket bättre

När Lill Babs, Lasse Berghagen, Petter, Plura med flera deltog i ”Så mycket bättre” tyckte jag det var intressant med så skiftande åldrar och musikstil. Kommer ihåg att Lill Babs viskade med Lasse om att hon hade svårt med alla F-words, som flög omkring. Ja, det var ett spännande program, helt enkelt.

     Titeln på programmet ägnade jag inte en tanke, men har så småningom funderat en del på betydelsen. Menar man att Petters version av till exempel en av Lill Babs låtar är så mycket bättre än originalet?
     Visst kan man säga ”det är bra” till en unge, som skriver sina första ord. Sedan säger man inte att ”det kan bli så mycket bättre”, för det blir det antagligen allt eftersom. Ja, det vill säga om barnet inte olyckligtvis berikats med dyslexi eller dylikt.
     Bra, bättre bäst är vaga ord. Frågar du Pelle om vad han tycker om filmen ”Turisten” svarar han kanske ”den är bra”. Samtidigt säger Lisa ”filmatiseringen av Harry Potter är klart bättre än Turisten”. En och annan vinkännare brister ut i glädjetjut över det röda vinet Zinfadel: ”så himla bra vin till oxfilé och vilken bouquet!” Vad i vinet tycker man är så bra – egentligen? Kan det vara alkoholhalten, vilken helt klart framträder vi en smutt av detta vin. Det smakar starkt. Och det är inte gott. Det vill säga inte bra.
     Bra, bättre bäst. Vem avgör? Det torde vara var och ens hjärna, som kopplat till olika sinnen, fäller ett utlåtande.
     Naturligtvis kan man koppla dessa egenskapsord till konstruktiva inslag, såsom musikalitet, skicklighet, innehåll, smak, doft …Då kan vi åtminstone lyssna till någon form av bevisföring.

     ”Så mycket bättre” har jag följt ett antal gånger. Mest imponerad och fascinerad har jag blivit av Lalehs och Agnes olika tolkningar och av Ken Rings livshistoria. I går lyssnade jag till Ola Salos och några tolkningar av hans musik. Det var bra, kan man säga. Men, som med så många andra ”serier” upplevs de första avsnitten så mycket bättre, just på grund av att det är något nytt, fräscht. Lätt blasé konstaterar jag att så är fallet.
     Det är bra att ha ”hörsel och syn, höra vågornas brus och kunna sjunga”. Det är bra att veta att bra, bättre, bäst grundar sig på att vi har olika ”tyck”.
                             På återseende! Eva

 

MITT SKRIVANDE

 Nu har jag skrivit ett antal texter och jag frågar mig själv: vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att ”mata” bloggen med text, eftersom den verkar kräva minst en text i veckan och min tid är begränsad. Vad gör jag då? Jo, jag läser tidningar, finner ämnen, blir i bästa fall inspirerad. När tiden inte finns, skriver jag en dikt out of the blue. Men, vad har jag lärt mig om skrivande. Jag vet faktiskt inte. Skulle vilja finna fler ord, laborera med språket och utvecklas.

Hur utvecklas man som skrivare? Ja, man kan läsa böcker, skriva många texter, leva livet, vara deltagande i detta liv, åka världen runt, se och lära och så vidare. Men, blir man en bättre skrivare? Måste man inte ha någon typ av talang, en blick, en känsla för orden, vilja bjuda på sig själv, ge av sig själv, skriva ärligt så att det känns i maggropen? Jag tror att det är så. Ingen kan lära någon annan att skriva och att skriva läsvärt. Har jag lyckats med det? Att skriva någorlunda intressant? Jag vet faktiskt inte. Har jag givit av mig själv, varit uppriktig? Nej, det har jag inte – egentligen.
Varför känns det så? Det vet jag faktiskt och har funderat på detta i flera år. Jag har många berättelser i min skalle, många intressanta historier och iakttagelser, som ligger och trycker. På nätterna skriver jag romaner (i mitt huvud), korta eller långa, beroende på behovet, nödvändigheten av sömn. Strax innan sömnen finner jag ord, sentenser, som är så lysande att jag vet att jag måste få ner dem på papperet. Dagen efter är de borta. Det finns fragment men det magiska har försvunnit. Varför?

Det jag egentligen vill skriva om törs jag inte skriva. Jag är rädd för att såra, missuppfattas, skriva pekoral. Det finns bara hinder, bara stopp. Är jag för feg? Ja, det är jag. För feg för att kasta mig ut i ordhavet, alltför hämmad för att våga experimentera. Det var antagligen därför jag, på en skrivarkurs, tyckte så mycket om att skriva en text om en människa, som inte visste vad hon pratade om. Jag skrev om en mycket förvirrad kvinna och det var så skönt att släppa loss, kasta en del av hämningarna och bara ge sig hän. Jag ska kanske skriva en absurd text. Ja, så är det. Det är min alldeles egna genre – förvirring. Eftersom jag lever i en absurd värld, som visas på nyheterna varje dag, finns det stoff så det räcker och bli över. Är det lösningen? Nej, jag tror inte det – heller.

Jag har sagt det förut. För att jag ska kunna skapa måste det råda en gynnsam vind, det vill säga tvätten ska vara struken och skorna i hallen ska vara på plats innan jag kan attackera tangentbordet. Det påminner mig om en text i min skrivargrupp, som handlade om just tangenter. Det är en bra text i vilken jag såg ett piano, när det egentligen handlade om tangentbordet. Jag minns att jag blev lite skamsen över min respons. eftersom jag bara såg ett piano och associerade till musik. Nu vet jag varför. Jag har största delen av mitt liv skrivit med penna och papper och den yngre generationen skriver nästan enbart med hjälp av ett tangentbord. Kanske saknar jag pennan, den nyvässade pennan och det oskrivna kollegieblocket, som luktar alldeles nytt från affären.  Så är det nog. Papper och penna är lösningen. Är det så? Nej, det stämmer inte alls. Jo, lite kanske, eftersom jag inte tycker om att texten försvinner och jag inte längre ser någon helhet. Faktum är att jag skriver för det mesta på papper och sedan ordbehandlar jag. Min skrivararm är utsliten och visst är det underbart lätt att fara över tangentbordet. Det smattrar så konstruktivt och jag för en känsla av kreativitet och aktivt skapande. Sedan när jag läser igenom det som skrivits syns bristerna men då är timmen sen. Av ren utmattning ”trycker” jag iväg en text. Over and out, så att säga och det finns en viss tillfredsställelse i att skicka iväg det skrivna. Det är klart. Arbetet är slutfört. Sedan ner i bingen och de oskrivna texterna snurrar bakom pannbenet.

Jag skriver väldigt fort och det är jag glad för. Att skriva tar inte så mycket tid. Är det ett problem? Ja, det är det tydligen. En senare genomläsning visar vad snabbheten har för konsekvenser. Det är så det är – jag måste skriva långsamt.
Jaaaaaaaag skaaaaaaaaaaa skriiiiiiiiiiiiiiivaaaaaaaaaaaaa låååååååångsaaaaaaaaaamt!
                                                                 PÅ ÅTERSEENDE! Eva

 

 

Tappa maskor eller maska - det är frågan

Jag stickar en sjal, som förökar sig. Maskorna blir fler och jag jämnar ut. 245 maskor ska det vara, men det är plötsligt 246, 248. Detta fenomen upprepas hela tiden.

     Tappa maskor kan man också göra. En del hål är större än andra och jag glor stint in i dessa hål. Är det bara ett större hål eller är det en tappad maska? Det bästa är att bara sluta stirra. Låtsas som om. Det ordnar sig.
     Klart man kan maska också. När något tar emot. När man är så trött att ögonen inte öppnas förrän duschens varma strålar träffar ansiktet. Självbevarelsedriften visslar ett uppmanande mantra: ”plikten kallar”. Det finns ingen väg ut, ingen tid till maskning. Och så är man på väg – mot bussen, mot arbetet.
     Vad är värst? Att tappa en maska eller att maska? En tappad maska ställer till oreda. Att maska, förhala kan få ödesdigra konsekvenser. Vad hade hänt om Einstein hade förhalat sin forskning? Maskat med formeln? Tja. Forskning går sällan att stoppa. Vad hade hänt om en förhatlig president hade kapitulerat, kastat in handduken i t.ex. Syrien? Vad hade hänt om inte Israel inte hade varit så snabba med sin hämnd?
     Det finns så många ”om”. Om, om, om. Första bokstaven i ”om” är liksom ett hål, ett tomrum. Det verkar som om detta tomrum, som, om man maskar en aning, kan ge så många fler alternativ än aggression och hämnd.
     De tappade maskorna i min sjal, om de nu verkligen är förlorade, kan resultera i en mindre estetisk sjal. Den vita sjalens tendens att föröka sig kan jag trots allt kontrollera. Men, skam den som ger sig. Nästa sjal ska jag sticka med hårda tyglar. Den ska vara grön. Frihetens färg.
                             På återseende!

Är ödmjukhet motsatsen till hybris?

En cykeltur på två mil med en flaska vatten och två lövtunna mackor är ingen bra idé om man inte har en racercykel och äger en mycket bra kondition. Detta projekt genomförde jag för några år sedan med en trög, femväxlad cykel (med en söt cykelkorg). Väl hemkommen snurrade mitt huvud, när jag öppnade kylskåpsdörren likt ett utsvultet lejon på jag efter byte.

     Ja, det var ett hybris-projekt. Att utmana ödet straffat sig. Oidipus straffade sig själv, trots att han var oskyldig. I dag håller gudarnas makt oss inte längre i schakt. Tvärtom.
     Zara Larsson, den unga tjejen, som sjunger så vackert, siktar på en karriär i USA. Det säger hon i artikeln ”Jag vill ha ett museum efter mig” i DN den 3 oktober. Hon har självförtroende. Hon siktar högt. Är det att utsätta sig för hybris? Mest troligt är att Zara kommer att få ta del av Jantelagen i olika former. Jag tror att hon kommer att negligera Jante. Hon är på väg mot sina mål.
     Är hybris, som betyder övermod, motsatsen till ödmjukhet. Eller övermod – ”undermod”? Straffas de osaliga andarna för ”undermod” i Dantes Divina Commedia? De som aldrig vågade, saknade mod? Eller var de alltför ödmjuka?
     Kommer det att finnas mod i Stefan Löfvens nybildade regering? Det återstår att se. Själv tror jag att hybris kan vara att nonchalera inkomstskillnaderna. Kostnaden för människor som inte kan leva på sina löner kommer att bli så mycket högre om man ingenting gör åt ojämlikheten.

     Ledarsidan i DN ”Gungflyet är bemannat” den 4 oktober behandlar delar av besättningen. Mehmed Kaplan (MP) är en av dem och han lär ha uttalat följande kommentar: …”unga svenska juhadister som åker till Syrien för att kriga inte är något större problem, utan kan jämföras med de svenskar som frivilligt stred för Finlands sida under vinterkriget.” Vad säger man om det? Dumhet? Vet han inte vad han talar om? Vet han vad han säger, äger han kunskap, då bör han tänka på refrängen redan innan han påbörjat sitt ministerarbete. Möjligen kan hans uttalande klassas som hybris. Jag vet inte och finner inte ord.
     Av hybris kan vi lära oss att fylla ryggsäcken med föda, när så behövs. Hybris ger oss empiriska kunskaper. Hybris kan vara att sikta högt. Jag tror att Zara antagligen inte får ett museum i paritet med ABBA:s museum, men något liknande. Ödmjukhet är en nödvändighet. Trots allt. Men inte osalig sådan.
På återseende! Eva

   

    

Fredan

Dä ä väl unt å jussom

undres på männischa å väla
på fredan.

Å pennsjonära
å skillnan mella
dedännen och dehännen.

Stockholmarn´och glesbygdsfolke.

Ä e jussom na bätter
mä en dän Stureplan än
veboa  pärlanne å blåkläna?

På 80-tale blev pärninga kultur

å dom som hadd tröske på och ävles
blev jussom brydd.

Pennsjonäran bli de flestn´
å i väla ä e oväre.
Dä ä ovärt å ampes på fredan.
               På återseende! Eva