Mosaik

Det finns de som plockar ett ämne ur luften och skapar en väv av trådar utifrån en tanke, händelse, situation. Ja, ämnena verkar vara oändliga. Texternas teman kan vara allt från kikhosta till nypotatis och oftast är de trevliga att läsa. Feel-good-texter.

     Själv finner jag det klurigt att koppla ihop sådana trådar till ett vackert mönster. För hur ska en text om skrik kunna bli ett snyggt broderi?
     Barn skriker. Inte alla men många barn skriker, när de leker. Varför skriker de? Jag skriker, alltså lever jag? Skulle inte tro det. Handlar det om existentiell ångest? Inte hos barn, väl? Klart att barn måste låta, men jag har märkt att i dag skriker skrikande barn väldigt högt. Så högt att hörselnerverna darrar som en elledning på 50-talet i 30 graders kyla.
     Fotbollsfans skriker också. På läktarna då favoritlaget gör mål, till exempel. Ja, det är ju bättre att skrika på en arena (och även utanför) än att slåss.
     Ungdomar skriker på konserter då idolerna entrar scenen. Bilder från 60-talet visar ungdomar ihopressade framför en scen och de både skriker och gråter. Gråten fungerar väl som en medlare i hysteri!? Som tonåring följde jag och en kompis HepStars på turné i Västernorrland. Kommer inte ihåg om vi skrek, men någon trampade av mig ena skon, som försvann. Skorna var nyinköpta. Hur pinsamt som helst.
     Jaha, det var det hele? Nu verkar det vara slut på trådar om skrik. Visst. Det finns krigshärdar i världen, skrikhärdar, som verkligen äger skriklegalitet. Offren kanske inte skriker tillräckligt högt, eftersom svaren, hjälpen verkar röra sig långsamt. Dessa skrik är alltför svåra att beskriva, då det är svårt att föreställa sig de värsta ångestvrålen i ett krig.
     Skräckfilmer är ingenting för mig. Jag kan helt enkelt inte sova, när eftertexten rullat klart. Men, visst har jag hört några skräckskrin.  Ett skri i natten har jag hört. Det utspelade sig på en lägda i den mörka natten. Det var ett djur som plågades, blev kvällsmat för ett annat djur, skulle jag tro. Detta ljud finns kvar hos mig då det var något helt nytt för mina öron. Efter denna upplevelse kom jag för första gången till insikt om att naturen inte alltid är så gullig. Ja, vi har ju inte tigrar, lejon och krokodiler på våra breddgrader precis och jag har mest haft kontakt med katter. (Och de kan ju låta något förfärligt vissa tider av året).
     Ett av de mest berömda skrien är Muchs ”Skriet”. En impressionistisk målning, som alla känner till. Det är en viktig bild, då den gav publiken något nytt att prata om, då uttrycket i verket inte var allmän förekommande i konversationen på den tiden. Tror jag.  Efter ”Skriet” blommade ångestlitteraturen, konsten och på 70-talet tävlade människor om vilka som var mest ångestfyllda och sofforna hos psykologerna var knökfulla. (Det är skillnad på ångest och ångest och uttrycket missbrukas dagligen).
     I morgon slutar min semester. (Jag tänker inte skrika och jag kan inte säga att jag har ångest inför morgondagen).
     Nu har jag försökt skapa ett mönster. I eftertankens kranka blekhet efter genomläsning, har jag kommit fram till att det blev en mosaik, skapad av en hantverkare som har haft alltför bråttom.  
                                                                      På återseende! Eva