Är jag gammal?

I somras träffade jag en pratglad kille på sju år. Han kom traskande till mig, då jag höll på att rensa ogräs och vi hade en givande pratstund, samtidigt som han hjälpte mig att lasta in kvistar i en sopsäck. Plötsligt tystnade han, scannade av mig, d.v.s. mitt ansikte och frågade: ”är du gammal?” ”Tycker du att jag ser gammal ut?” frågade jag. ”Ja:” Ett lakoniskt svar, som jag inte kunde ha några invändningar mot. Eller?

     Jag blir pensionär 2015. Men, är jag för den skull gammal? Pojken såg att jag uppnått en relativt hög ålder. Han såg antagligen att jag inte har småbarn. Att jag kunde vara en mormor eller farmor. (I en sjuårings värld ska en sådan vara gamla, skulle jag tro). Att mitt ansikte har rynkor. Och mitt ansikte har onekligen berikats med en hel del fåror.
     Denna dag har jag tagit del av en föreläsning, som handlade om att trivas på jobbet och hemma. Förläsaren talade en hel del om bland annat ålder, ork och hur man undviker stress.
     Rynkor och flintskallighet och liknande ålderstecken berättar ingenting om styrka och ork. Det är livets gång, om man så säger och detta trots att gravitationen talar sitt tydliga språk i en åldrande kropp. Nota bene!
     Nej, det är bra mat, träning, sömn, goda relationer, som är utgångspunkten för harmoni och styrka i kropp och själ; grunden för välmående. Det pratades en hel del om endorfiner, dopamin, balansen i hjärnan. Kemi – både bokstavligt och bildligt talat.
     Hur som helst var denna information en påminnelse om att jag trevar mig fram på den s.k rätta vägen. Det vill säga att jag medvetet arbetar med alla delar, som kan skapa ett mindre stressigt och mer harmoniskt liv.
     Man ska inte jobba ihjäl sig utan uppmuntra människor, göra det man tycker om och må bra helt enkelt. Hur lätt är det?
     Ja, det handlar inte om några Einsteinteorier, eftersom vi ständigt matas med dieter, träningstips och allt möjligt, som har med hälsa att göra. Vi vet alla hur det ska vara. (Och det i sig kan skapa stress, men det får väl bli en annan föreläsning?)
     Samtidigt kan jag tycka att arbetsförhållandena ska vara organiserade på ett sådant sätt att alla ska kunna orka med sina arbeten. Hur sunt du än lever och hur kul du än har, kan din arbetssituation vissa perioder vara övermäktig. Då kan man säga: ”ta det lugnt bara, så ordnar det sig.” (Undrar just hur människor, som jobbar dubbelpass inom t.ex. äldreomsorgen reagerar på en sådan uppmaning.)  Att ta det lugnt kan innebära att du måste skära i några arbetsuppgifter, som du trots allt förväntas fullfölja. Är inte det en form av moment 22?
     Av en sjuåring får man ärliga svar. Och jag är 64 år. Men, jag är inte gammal. Inte än.
                                   På återseende! Eva