De goda krafterna

I fredagens DN den 29 augusti finns en artikel med ingressen: ”Gräsrötternas makt. Södertäljebon Björn Ödman, 27, tröttnade på den mörka bilden av sin stad. På svarta rubriker och ökad främlingsfientlighet. Hans lösning: guidade turer genom människornas Södertälje. DN:s Ulrika By och Magnus Hallgren följde med på en svindlande roadtrip.”

     I dag är det svårt att inte prata, diskutera de onda krafterna på vår jord. Jag har fastnat i alla dessa destruktiva yttringar. För att ordna mina tankar. För att få en rimlig logik i ett liv som inte är tillnärmelsevis jämförbart med världens strider. För hur ska man kunna förstå avrättningar gjorda av t.ex. IS?
     Jag har, liksom de flesta av oss, hört talas om Södertälje och maffialiknande grupper, som satte agendan i denna stad. ”Tänk att bo i Södertälje”, har jag tänkt. Vilket mörker. Björn Ödman vill göra skillnad. Det började med en kontaktannons på Facebook: ”Alla ni som har en åsikt om SÖDERTÄLJE; SVERIGEDEMONKRATERNA, ISLAM, RASISM, INVANDRARE, SVENSKAR. Läs den här KONTAKTANNONSEN!!!
     Björns avsikt är att visa det verkliga Södertälje och …”kärleken i varenda folkgrupp och kultur.” Det anser jag vara en god tanke och Björn bli ett föredöme med sitt engagemang och kampen mot fördomar. Visst finns det fortfarande hierarkier i denna stad men denna unge man kan agera medlare, jämna marken, jobba för tanken hos oss människor – att vi alla har lika värde.
     Jag blir imponerad av Björn Ödman och hyllar hans intentioner. Hur många sådana krafter behövs det i vårt samhälle? Det krävs många, många och var och en av oss kan markera, argumentera vid varje rasistiskt uttalande, varje fördom, som florerar. Gör vi det?
     Jag vet också att det inte krävs så mycket för att ändra på attityder. Att lyssna på en flyktings berättelse räcker ofta för att öka förståelse för en människa och stärka empatin.

Läkarmissionen

     Ja, det finns goda krafter. Det finns goda nyheter. De fattiga i Ghana har blivit färre. Att motdemonstranter i Svenskarnas partis demonstration bär kniv och är maskerade – är det en god handling? Nja. Blir det inte snarare en triumf för detta parti? Jag börjar tro att de våldsamma s.k. antirasisterna möjligen är emot rasism, men att de är mer intresserade av våld. Jag börjar tro att de tillhör västvärldens mest privilegierade, som har tråkigt och behöver spänning i sina liv. Det goda blir till ont. Hur absurt som helst.
     Nej, jag tror mer på Björn Ödman. Helt klart.
                                                          På återseende! Eva

En fin morgon och en vacker afton

”Vilken fin morgon!” utbrister en liten kille till en kompis, när jag kliver av bussen på väg mot mitt jobb klockan 8.00. Pojken är ungefär åtta år och klädd för en idrottslektion. Han strålar. Och han gör mig glad.

     Pojkens positiva kommentar får mig att fundera över mitt gnäll. Det är en strålande morgon efter dagar av regn och kyla. Dessa regniga dagar visade också en regnbåge mellan skyarna och solen trängde fram bland de gråsvarta molen. Sådant kommer jag ihåg och det måste innebära att jag iakttagit en vacker bild, trots vätan och kylan.
     Lite gnäll sipprar mellan läpparna men inte en stavelse om det vackra bredvid ljuset och pastellbågen. Varför? Kanske för att det handlar om väder? Kanske för att vi ofta beklagar oss över små detaljer.
    Pojkens uppriktiga förtjusning över en vacker morgon är en påminnelse om det väsentliga i tillvaron. ”Å, hå, ja, ja, nu är vi tillbaka i grottekvarnen”, är inte direkt någon upplyftande upplysning, när vi återkommer till jobbet efter semester.
    Det finns människor som gnäller och även de som inte gnäller. Jag rannsakar mig själv. Visst är det så att jag gnäller en del. Tyvärr. Samtidigt vet jag att mina egna klagorop inte har så stor betydelse egentligen, Det är bara ord som snubblar omkring, som vore de programmerade för klagomuren. Frågan är bara hur de uppfattas av omgivningen. Kanske tar man orden för allvar? Axiom?
     Allt har två sidor och visst vet vi hur den ljusare sidan kan se ut: det vackra, det sköna och det goda…Men, är det så att denna sida används som något separat, som en present eller en ynnest?
     Vad hade hänt om pojken mötts av: ”jag tycker det är en riktig skitdag”. Det hade förmörkat himlen denna fina morgon och antagligen hade den glada pojken blivit lite ledsen, när han möter en riktig Ior. Jag hörde aldrig någon negativ respons och jag vill tro att kompisen kände ungefär som jag. Kanske lärde han sig att formulera en positiv mening. Vi har ett rikt språk och det finns så många varianter, som skapar helt skilda betydelser. Jag vet. Ett stycke död ko eller filet mignon? Det är dags att välja ord. Ord som gör skillnad.
      Nu ska jag åka till fotbollsarenan och se ÖFK. Det blir säkert kallt och en alldeles, alldeles underbar seger för – ÖFK. Nu blev det inte så. ÖFK vann inte men de förlorade inte heller. 1-1 ÖFK – SIRIUS. Denna vackra afton.
                                   På återseende! Eva

    

Det gäller att rycka upp sig

en korridor med upptagenväntakomin rött gult grönt

ger inga signaler eller svar medan du söker en sanning

att tro på bakom signalerna lurar ett systemfel som aldrig

någonsin åtgärdas så länge inte en tänkande människa

med de rätta proportionerna av insiktsfulla slutsatser sitter

på sin stol med ett ärligt ansikte och oflosklerrik retorik

och du travar vidare mot dina egna insikter som ger dig

tröst med hjälp av empiriska analyser och din magkänsla

inte utan att nervtrådarna vibrerar med alienationens kraftfält

det gäller att rycka upp och bestämma förhållningssätt säger

mästaren som ett statement taget ur populärlitteraturen

som vore det ett uttalande av Sartre och inte är det utan en

lärdom tagen ur populistisk fortbildning

                                   På återseende! Eva

 

En doft av spa

En eftermiddag och bara mig i huset under ett dygn: softa på en soffa, se en film, djuprenande ansiktsmask, tappa upp ett varmt bad med eteriska oljor och badskum, för att uttrycka mig som Blondin Bella. Tror jag.

     Badskum? Finns det fortfarande dylikt i affärerna? Sista gången jag klev ner i ett skummande bad måste ha varit 1962, typ.
     Well, well, greppar tag i en flaska grönsaksjuice med rödbeta, citron, äpple och citron. En bra inledning till en spaafton. Och. Nyttigt, nyttigt. Men först ett telefonsamtal. Med juicen i ena handen och telefonen i den andra halkar flaskan och ja, juice all over the place – och mig själv. Så det kan bli.
     Irritationen kräver lite kroppsarbete och jag stryker en blus, tänker på de gånger jag varit på spa. En vit morgonrock, en bekväm stol bredvid en pol med stängd spaavdelning, som jag glor in i för att komma underfund om vad som kan försigå i ett spa i öppet tillstånd. På blusen uppenbarar sig en fläck, så klart. På baksidan finns en totalt ihjälstryken tvestjärt. Tur att det inte är en spindel, tänker jag, då jag eliminerar denna timida, försynta insekt, som aldrig tycks göra en fluga förnär. Kanhända betraktas denna varelse som mördarsniglar i insektsvärlden. Vad vet jag?
     Det kan tyckas att jag diskriminerar tvestjärtar , eftersom jag varsamt räddar livet på en osalig spindel men aldrig en tvestjärt. Men det är ett medvetet val och jag står för konsekvenserna.
     Efter ovan nämnda manöver finns tanken på spa kvar, samtidigt som telefonen ringer. Ett samtal på 45 minuter. Det mörknar utanför fönstret och jag fastnar i soffan, då en fluga kretsar runt mitt huvud, som vore den ute på flygövning. I mina öron låter det som en flygplanslandning och jag beslutar mig för att mosa fanskapet. Det går inte bra. Jag har länge lagt märke till att flugor är mindre korkade än getingar och bin, då de förirrar sig in i huset. Hur man än öppnar dörrar och fönster, flyger inte getingen ut. Flugorna? Ja, de blir osynliga, när man jagar omkring med flugsmällan.
     Flugan blir åter synlig och dyker som ett bombplan mot mitt huvud. Adrenalinet stiger och jag beslutar mig för att vinna striden. Med vapnet  i handen jagar jag en stor, fet fluga, som överlistar mig hela tiden. Jag blir strategisk, sätter mig mer och väntar. Lugnt iakttar jag flugans rutt och när den sätter sig en stund på fönstret (för att vila, antagligen), smyger jag långsamt och  vrider flugsmällan i en vinkel, som jag inbillar mig att kräket inte ser. Tjoff! Så var den striden över. Spa? Regnet smattrar mot fönstret och klockan har blivit 22.30.
     Jag tar stegen upp mot badrummet (den tänkta spaavdelningen), plockar fram en doftande tvål, som var tänkt som en present, och tar en dusch med doften av blommor. En anspråkslös doft av spa.
                                                    På återseende! Eva

                  

 

 

 

 

Är jag gammal?

I somras träffade jag en pratglad kille på sju år. Han kom traskande till mig, då jag höll på att rensa ogräs och vi hade en givande pratstund, samtidigt som han hjälpte mig att lasta in kvistar i en sopsäck. Plötsligt tystnade han, scannade av mig, d.v.s. mitt ansikte och frågade: ”är du gammal?” ”Tycker du att jag ser gammal ut?” frågade jag. ”Ja:” Ett lakoniskt svar, som jag inte kunde ha några invändningar mot. Eller?

     Jag blir pensionär 2015. Men, är jag för den skull gammal? Pojken såg att jag uppnått en relativt hög ålder. Han såg antagligen att jag inte har småbarn. Att jag kunde vara en mormor eller farmor. (I en sjuårings värld ska en sådan vara gamla, skulle jag tro). Att mitt ansikte har rynkor. Och mitt ansikte har onekligen berikats med en hel del fåror.
     Denna dag har jag tagit del av en föreläsning, som handlade om att trivas på jobbet och hemma. Förläsaren talade en hel del om bland annat ålder, ork och hur man undviker stress.
     Rynkor och flintskallighet och liknande ålderstecken berättar ingenting om styrka och ork. Det är livets gång, om man så säger och detta trots att gravitationen talar sitt tydliga språk i en åldrande kropp. Nota bene!
     Nej, det är bra mat, träning, sömn, goda relationer, som är utgångspunkten för harmoni och styrka i kropp och själ; grunden för välmående. Det pratades en hel del om endorfiner, dopamin, balansen i hjärnan. Kemi – både bokstavligt och bildligt talat.
     Hur som helst var denna information en påminnelse om att jag trevar mig fram på den s.k rätta vägen. Det vill säga att jag medvetet arbetar med alla delar, som kan skapa ett mindre stressigt och mer harmoniskt liv.
     Man ska inte jobba ihjäl sig utan uppmuntra människor, göra det man tycker om och må bra helt enkelt. Hur lätt är det?
     Ja, det handlar inte om några Einsteinteorier, eftersom vi ständigt matas med dieter, träningstips och allt möjligt, som har med hälsa att göra. Vi vet alla hur det ska vara. (Och det i sig kan skapa stress, men det får väl bli en annan föreläsning?)
     Samtidigt kan jag tycka att arbetsförhållandena ska vara organiserade på ett sådant sätt att alla ska kunna orka med sina arbeten. Hur sunt du än lever och hur kul du än har, kan din arbetssituation vissa perioder vara övermäktig. Då kan man säga: ”ta det lugnt bara, så ordnar det sig.” (Undrar just hur människor, som jobbar dubbelpass inom t.ex. äldreomsorgen reagerar på en sådan uppmaning.)  Att ta det lugnt kan innebära att du måste skära i några arbetsuppgifter, som du trots allt förväntas fullfölja. Är inte det en form av moment 22?
     Av en sjuåring får man ärliga svar. Och jag är 64 år. Men, jag är inte gammal. Inte än.
                                   På återseende! Eva

Mosaik

Det finns de som plockar ett ämne ur luften och skapar en väv av trådar utifrån en tanke, händelse, situation. Ja, ämnena verkar vara oändliga. Texternas teman kan vara allt från kikhosta till nypotatis och oftast är de trevliga att läsa. Feel-good-texter.

     Själv finner jag det klurigt att koppla ihop sådana trådar till ett vackert mönster. För hur ska en text om skrik kunna bli ett snyggt broderi?
     Barn skriker. Inte alla men många barn skriker, när de leker. Varför skriker de? Jag skriker, alltså lever jag? Skulle inte tro det. Handlar det om existentiell ångest? Inte hos barn, väl? Klart att barn måste låta, men jag har märkt att i dag skriker skrikande barn väldigt högt. Så högt att hörselnerverna darrar som en elledning på 50-talet i 30 graders kyla.
     Fotbollsfans skriker också. På läktarna då favoritlaget gör mål, till exempel. Ja, det är ju bättre att skrika på en arena (och även utanför) än att slåss.
     Ungdomar skriker på konserter då idolerna entrar scenen. Bilder från 60-talet visar ungdomar ihopressade framför en scen och de både skriker och gråter. Gråten fungerar väl som en medlare i hysteri!? Som tonåring följde jag och en kompis HepStars på turné i Västernorrland. Kommer inte ihåg om vi skrek, men någon trampade av mig ena skon, som försvann. Skorna var nyinköpta. Hur pinsamt som helst.
     Jaha, det var det hele? Nu verkar det vara slut på trådar om skrik. Visst. Det finns krigshärdar i världen, skrikhärdar, som verkligen äger skriklegalitet. Offren kanske inte skriker tillräckligt högt, eftersom svaren, hjälpen verkar röra sig långsamt. Dessa skrik är alltför svåra att beskriva, då det är svårt att föreställa sig de värsta ångestvrålen i ett krig.
     Skräckfilmer är ingenting för mig. Jag kan helt enkelt inte sova, när eftertexten rullat klart. Men, visst har jag hört några skräckskrin.  Ett skri i natten har jag hört. Det utspelade sig på en lägda i den mörka natten. Det var ett djur som plågades, blev kvällsmat för ett annat djur, skulle jag tro. Detta ljud finns kvar hos mig då det var något helt nytt för mina öron. Efter denna upplevelse kom jag för första gången till insikt om att naturen inte alltid är så gullig. Ja, vi har ju inte tigrar, lejon och krokodiler på våra breddgrader precis och jag har mest haft kontakt med katter. (Och de kan ju låta något förfärligt vissa tider av året).
     Ett av de mest berömda skrien är Muchs ”Skriet”. En impressionistisk målning, som alla känner till. Det är en viktig bild, då den gav publiken något nytt att prata om, då uttrycket i verket inte var allmän förekommande i konversationen på den tiden. Tror jag.  Efter ”Skriet” blommade ångestlitteraturen, konsten och på 70-talet tävlade människor om vilka som var mest ångestfyllda och sofforna hos psykologerna var knökfulla. (Det är skillnad på ångest och ångest och uttrycket missbrukas dagligen).
     I morgon slutar min semester. (Jag tänker inte skrika och jag kan inte säga att jag har ångest inför morgondagen).
     Nu har jag försökt skapa ett mönster. I eftertankens kranka blekhet efter genomläsning, har jag kommit fram till att det blev en mosaik, skapad av en hantverkare som har haft alltför bråttom.  
                                                                      På återseende! Eva

 

En vandring i London sporrar fantasin

 

Tre dagars vandring i London med utgångspunkt från ett hotell i Waterloo ger många intryck och med lite fantasi kan man förflytta sig in i bokens och filmens värld. Waterloo är alltså ”annersia”, andra sidan av Themsen, där Shakespeare en gång höll till. En sida av London som föraktades av de bättre bemedlade människorna medan de bofasta gick direkt från smedjan till The Globe Theatre för att se en pjäs av just William. På andra sidan florerade rykten om ”annersia” och dess osedlighet.  

     I dag travar hordar av turister över hängbron från St Pauls katedralen för att se en kopia av The Globe. Denna sida har blivit en av de stora turistattraktionerna. På väg mot Tate Modern bredvid Waterloo Bridge finns en ”installation” med gröna fåtöljer i vilka man blir en lilleputt. Gulliver i jättarnas land. I en av fåtöljerna ligger en man med en mask för ansiktet, en skyddsmask, som antagligen också filtrerar avgaser. Han nickar mot min man och mig, illstirrar med dolt ansiktsuttryck och jag får associationer till Anthony Hopkins i filmen Lammen som tystnade. Lite fantacyscary. (Antagligen är han en inbiten cyklist bland tusentals andra som varje dag riskerar livet bland bussar, bilar och avgaser).
     Väl framme vid Tate Gallery fantiserade jag om känslan av att promenera omkring i 100 miljoner solrosfrö av porslin, som skapats av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. (Jag trodde att dessa frön var skapade av lera). Hur som helst, att sila dessa solrosfrön mellan tårna har varit en dröm för mig och det var därför jag förträngde det självklara – Ai Weiweis solrosfrön fanns senast 2011 på Tate. Det är ungefär som att tro att surströmming finns i alla butiker i Östersund den 9 augusti. Faktum är att inte en enda butik kan tillhandahålla surströmming denna dag. (Lite långsökt jämförelse, men ändå…)
     En restaurang med vita dukar, italiensk, sofistikerad. All right! Jag beställer en meny och väljer sardiner med grönsaker och får grönsaker med strömming!? Jag diskuterar högt och ljudligt sardiner och sväljer förtreten med ett helt gäng strömmingsben. Kyparen hör säkerligen ordet ”sardin”. Han verkar generad och när notan kommer har han reducerat den. Kanske trodde han att jag aldrig sett en strömming. Who knows?
     Nästa kväll en italiensk teaterrestaurang och jag beställer ”spagetti allo scoglio” , tror jag. Smaklökarna krullade sig med hjälp av chili, musslor, räkor och bläckfisk. So it goes! Stämningen var som tagen ur en film av Fellini men utan de nonkonforma människorna.   
     En promenad runt Soho och Chinatown tar sin tid och visst känns kvarteren något exotiska, trots att det byggs nya flashiga hus, restauranger och kaféer. En kvinna i Chinatown sveper förbi i en bil i miljonklassen med privatchaufför och jag glor. Lite. Jag stirrar på en filmsekvens.
     De hemlösa missbrukarna, psykiskt sjuka ger inga associationer till fiktionen; de är alltför verkliga. De har inga skyddsnät och man kan tycka att ett modernt samhälle ska skydda de allra svagaste. Däremot verkar det finna många olika ideella organisationer, som värnar om de som ingenting har.
     I stora delar av de mest attraktiva ”hållplatserna” i London kan upplevas som Disneyland. Det är människor, som fotar allt som kan tänkas kan och på Harrods glider kvinnor och män omkring, fullastade med Harrodspåsar. En del av dem ser ut att äga, äga delar av butiken, äga lyxen och företräden. Jag tänker Dubai, Förenade Arabemiraten, Qatar.
     På väg hem i tåget mot Heathrow sitter gästarbetare från Balkan. De har inga privilegier och trötta åker de mot ett nytt bygge i anslutning till flygplatsen. Visst kan man känna doften av kolgruvorna och den lilla biten bröd till middag, som ska ta dem tillbaka nästa dag till ett slitsamt arbete.
     London är något speciellt och nästa gång kommer jag att vandra på nya outforskade gator någon månad då staden inte är knökfull av turister. Frågan är bara – när är London inte full av turister?
                                   På återseende! Eva

 

BUBBLORNA

I champagneyran blommar retoriken

och journalister blir ett med publiken.

En ulv i vargakläder med slipad tunga

får publikum nativus att sjunga.

 

Skyar av bubblor och Cava

skapar motstånd då orden börjar skava.

30-talets propaganda var brun

i dag svävar orden högt i skyn.

Bakom webläsare och chat

bygger anti-demokratin sin hatt.

En rörelse, en flodvåg, en läxa

borde få framtidens förstånd att växa.

Bakom trevligheter göms en dold agenda.

Låt 80-årig retorik bli en slända.

Punktera bubblorna med förnuft

och låt orden blandas med renare luft.

                                   På återseende! Eva

2 texter - Är jag besatt? + Athenas sommarprat - igen

Är jag besatt?

Text efter text skriver jag om krig och elände. Varför? Ja, jag har alltid varit intresserad av skuggsidan, trots att jag inte äger full kompetens att göra initierade och intellektuella analyser av världens tillstånd. Det är väl snarare ett försök att förstå världen. I dag vet jag. Det är omöjligt att förstå denna världens oroshärdar och tillstånd. Alltså går jag numera på känsla i mitt skrivande utifrån mina moraliska ställningstaganden.
     ”Jag är pacifist”, sa jag som tonåring. ”Jaha, men vad gör du om dina närmaste blir attackerade, vänder du andra kinden till då?” ”Ja,” svarade jag antagligen, 16 år gammal.
     I dag skulle jag rent instinktivt försvara mina barn, min familj mot hugg och slag. Instinkten styr oss, samtidigt som man antagligen också kan bli helt paralyserad av skräck.
     Athena Farrokhzad talade om att slå tillbaka, när rasister använder våld. I mitt förra blogginlägg skrev jag om Athenas sommarprat, som inte var något nytt under solen, för de människor som blir utsatta för samma typ av diskriminering som Athena och de människor som gör reportage, skriver om desamma. Farrokhzads egna berättelser, erfarenheter talar sitt tydliga språk och är svåra att argumentera emot. Det bli ett vittnesmål från ett ögonvittne.
     Anledningen till att jag raderade mitt inlägg är skriverier om att Athena tillhör den vänsterextremistiska rörelsen med rätt att använda våld.
     Jag hörde inte något om detta i hennes sommarprat och musiken lyssnade jag till några sekunder per låt. Det verkar vara punkmusikens Ebba Grön och dess texter som upprört lyssnare så till den milda grad att många anmälningar har gjorts till Granskningsnämnden. Athena, Maja Karlsson och Ylva Karlssom har då i sin tur anmält Anna von Bayern för hennes ideologiska innehåll. Ja, då är ännu ett krig i gång. Ett ordkrig om –ismer och –ister – kanske?
     Jaha, och vart leder resonemanget? Låt oss säga att en cyklist använder våld mot en surrealist. Ska då surrealisten ta till våld och kanske till och med döda ett antal cyklister? Om en vänsterextremist slår ihjäl en högerextremist måste då en högerextremist banka ihjälp ett antal vänsterextremister? I all oändlighet? Höger- och vänster-ister kan de något om sin –ism eller är det kanske så att de gillar att slåss? Bara. En –ist mot en –ist, en –ism mot en –ism skallar varandra och blir en enda blodstinn smörja. Hur intelligent är det på en skala?
     Nej, det är svårt att föreställa sig att Athena tror på våld, krig. Det finns inga vinnare i ett sådant ställningstagande. Bara förlorare. (Hade det varit bättre om Ebba Grön hade ersatts med Hendrix och Hey Joe? Jag menar han sjunger ju också om att shut någon down, eller?)  Jag har bestämt mig att ”lägga tillbaka” mina kommentarer om Athenas sommarprat, eftersom hon talar om hur människor med icke svenska namn och en annan hudnyans behandlas i Sverige i dag. 2014.  
   

   

Sommarprat

En författare i ett bibliotek. En berättare. En bok. Ett innehåll utan blommor, sol och träd. I slutet av författarbesöket finns plats för frågor. ”Varför kan inte ni författare skriva om det vackra, det sköna, något som gör oss lyckliga och glada?” frågade en dam på första rad. Författaren log genant, mumlade och blev tyst.

     Athena Farrokhzap, poet och dramatiker, sommarpratade den 21 juli. Hon betonade med jämna mellanrum att hon hade velat prata om träd, kärlek och liknande. I stället talande hon om rasism, fascismen, nedmonteringen av ”folkhemmet”, diskriminering, uppror och krig. (Och lite till).

     Konst i form av målningar, foto, statyer, skulpturer, installationer och liknande, kan provocera, demonstrera, skapa debatt och skapa frågor. Så klart. Min uppfattning är att orden ändå väcker de starkaste känslorna i olika schatteringar av skilda ideologier. Den musik som spelades i programmet har jag inte 100% koll på, men den verkar ha upprört människor. (Punken var en revolution på sin tid och kanske kan man se punkinslag som en metafor för revolution. Det var också en revolution då tvättmaskinen kom, eller hur?)

     Jag tror inte att Farrokhzads lösning på alla de missförhållanden hon beskriver är att rusta sig med maskingevär. Däremot anser hon att alla som oprovocerat blir attackerade av rasister har rätt att slå tillbaka, värna sitt liv. Ganska naturligt om man dessutom står med en barnvagn.

     Rasismens historia, en utredning av det ojämlika samhället och dess konsekvenser visade en påläst sommarpratare och hennes egna berättelser om rasistiska påhopp som liten är vittnesmål. Det är svårt att argumentera mot de egna erfarenheterna. I stället är det skildringar som skaver, gör ont att lyssna till. Athena berättar om rädsla, anger siffror på mördade människor med annan hudfärg än vit, förtryck, diskriminering. Hennes anaforer kan låta som generaliseringar, men är faktiska sanningar. (Till exempel teorin om att flyktingar drogat sina barn till apati, så att de kan få uppehållstillstånd). Det är sakförhållanden som vi alla känner igen i debatter, Uppdrag granskning, media i största allmänhet. Och för den som vill ”hyvla”, ”skruva” den information som ges i programmet, är det lätt att kontrollera sanningshalten och ha civilkurage nog att ta till sig fakta.

     En ung, arg tjej berättar på ett poetiskt språk med hjälp av poeters texter om ett tillstånd, ett samhälle som krackelerar vad gäller integration, solidaritet och ansvar.  

     Jonas Hassan Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Athena Farrokhzads sommarprat om fascismen, som nu breder ut sig i olika parlament i Europa. I dag torde de flesta av oss ha läst, lyssnat på människor, som vittnar om diskriminering av dem som inte tillhör den reaktionära normen. Människor som beskriver ett liv, som gör dem sorgsna, maktlösa och arga. Är det något att ta på allvar? Ja, i alla högsta grad. Nu är det dags att lyssna på alla dem som ”vittnar” innan den riktiga katastrofen kommer. Varför?

                 Ja, för att det är en medmänsklig plikt.

                 För människovärdet.

                 För att stoppa en utveckling, som liknar 30-talet.

                 För att undvika upplopp och – krig.

     Jag söker inte någon ideologi i Athenas poetiskt sakliga sommarprat. Jag lyssnar till orden och främst till varför hon formulerar dem och hoppas att hon en gång ska få tala om träd i stället för krig. Jag lyssnar till Laleh, på mitt sätt. Och vi, som inte blir utsatta för rasismens våld, hån, okvädesord, måste börja tänka, visa civilkurage för alla som ”emellanåt är ledsna” och arga.

                                   På återseende! Eva