Uppsalablues

Varje kväll vid samma tid

Öppnade en saxofon kvällen

Som var på väg mot natten.

 

Jag visste att en man stod

i ett öppet fönster – saxofonisten

mitt emot. Så nära.

 

Jag ville inte se – bara lyssna på

en melankolisk saxofon och stillheten.

Alltför rädd att musiken skulle konkretiseras.

 

Jag fångade orden i mina kupade händer

fyllde min tynga ryggsäck.

Blev till blommor.

                                      På återseende! Eva