Den vackra och dystra sommaren 1986

Vinden kom från öster. Den svepte över ostkusten in över Gävle upp mot höga kusten och inlandet. Det var en mild vind och sommaren var av den sort som människorna gärna kommer ihåg. Potatisblasten stod i blom och ängarna var översållade av blommor i alla kulörer. Prästkragarna fyllde en äng och sträckte sina graciösa stjälkar mot solen.

     Värmen var behaglig och det fanns inga farliga strålar mot folk och få. Landskapet var grönt utan några skiftningar och om man hade fångat en landskapsbild på en duk täckt med oljefärg skulle resultatet ha liknat hötorgskonst.
     Fåglarna sjöng obekymrade denna sommar; deras sång var allt annat än blygsam. En storspov flög vilse och satt stilla på en åker, sökte ett eko av sin sång, men förgäves. I skymningen betade rådjuren i gläntan och kvällsljuset gav utrymme för skiftningar i allt det gröna. Det var en vacker sommar, som visade de allra bästa kvaliteter denna årstid kan bjuda på.
     Man häpnade. Inte över dessa strålande sommardagar, som kom och gick som äkta pärlor trädda på en förgylld tråd utan hotet i vindens rörelser. Vinden som andades död och förstörelse. Den osynliga vinden svepte över åkrar, ängar och skogar utan att lämna några spår. Ljudlöst valde den sina vägar och planterade olycka i bygder och städer.
     I städerna täckte man över barnens sandlådor med det som fanns tillgängligt. Barnen kunde inte längre bygga sandslott och tamboskapen fick stå instängda i sina bås på landsbygden. Man kunde höra kornas råmanden då man passerade en lagård. Deras råmanden blandades med vinden: ”vi vill ut! Vi vill springa, stångas, äta klöver ! Stillsamt idissla i skydd mot solen. Vem kan förstå denna instängdhet en sommar som denna? Inte en ko i alla fall.
     Vinden kom från öster. Det visade alla tidningsrubriker och beräkningar gjordes. Halveringstider diskuterades. Denna fantastiska sommar blev tystare och tystare. I fjällen betade renarna – gick till slakt och förbränning.
    Landskapet var lika imponerande som förr, om inte skönare, denna sommar. I allt det gröna, i all växtlighet började tvivlet gro. Blommorna fick stå kvar på ängarna, klövern fick ostörd vissna och hyllorna saknade nykokad blåbärssylt.
     Vinden från Tjernobyl kom inte med några bomber eller napalm, men den skapade för en tid ett nytt inre landskap. Hos människorna.

                                   På återseende! Eva