Är reklam och Top model rekreation i slutet av en arbetsvecka?

”Varför handlar inte jag i Sveriges bästa matvarubutik?” är en replik ur ICA-reklamen. Brasilianska trummor till chips. 30 000 bönder i Sverige – bra mat från Lantmännen. Smulpaj och Milda, bäddsoffor och mycket mer är vi tvungna att titta/lyssna på om vi vill se – Top model på TV 3.

     Inte nog med det. Påannonseringar, Husräddarna, Panodil och filmtrailers och ditten och datten ryms också innan ditt program fortsätter.
     Varför trycker jag inte av tv:n och gör något annat? Tvättar, rensar rabatter, läser eller cyklar, går på bio? Jo, för att jag det är en vanlig vardag i slutet av en arbetsvecka och jag har fastnat i soffan och kommer inte upp, liksom, typ. För att jag är trött och bara vill sitta och tomglo. Om då Top model råkar hoppa fram på skärmen framför mitt synfält, säger min hjärna: ”du kan vila en stund”. Och jag sitter, antagligen, med öppen mun och glor unplugged. Fjärrkontrollen finns utom räckhåll och det går alltså inte att stänga av, byta kanal, då reklamen kommer.
     Reklam och Top model har samma dignitet vad gäller rekreation, som rensar hårddisken för några minuter. Inga bestående tankar, känslor, intryck fastnar. Katharsis?!
      Frågan är vilken typ av paus vi dras till.
     I bondesamhället arbetade i princip alla i familjen – hela tiden. Det tog sina ”fem minuter” ibland, vilket innebar en stund på sofflocket eller en längre kaffepaus. De som är arbetslösa måste också ta sig fem minuter då och då, för det tar på krafterna att vara arbetslös och söka jobb. Hur gärna skulle inte de vilja kunna sitta trötta framför tv:n och bara glo? Hur gärna skulle inte de vilja ha kaffepaus på ett arbete? Det borde vara fler riktiga pauser på arbetsplatser, en vilopaus utan uppkoppling. Och fler arbeten till de arbetslösa.
       Att fastna i soffan ger mig ingen god eftersmak, men det funkar ibland.  En riktig paus finner jag i skogen, i boken, i ett samtal. I dag finns det lågavlönade arbeten som är så slitsamma att människor inte orkar mer än att äta, sitta och sova. Det gäller att kunna vara vaken och engagera sig för rättigheten att ta en paus, rättigheten att kunna orka se annat än reklam och Top model.

                                            På återseende! Eva

    

Den vackra och dystra sommaren 1986

Vinden kom från öster. Den svepte över ostkusten in över Gävle upp mot höga kusten och inlandet. Det var en mild vind och sommaren var av den sort som människorna gärna kommer ihåg. Potatisblasten stod i blom och ängarna var översållade av blommor i alla kulörer. Prästkragarna fyllde en äng och sträckte sina graciösa stjälkar mot solen.

     Värmen var behaglig och det fanns inga farliga strålar mot folk och få. Landskapet var grönt utan några skiftningar och om man hade fångat en landskapsbild på en duk täckt med oljefärg skulle resultatet ha liknat hötorgskonst.
     Fåglarna sjöng obekymrade denna sommar; deras sång var allt annat än blygsam. En storspov flög vilse och satt stilla på en åker, sökte ett eko av sin sång, men förgäves. I skymningen betade rådjuren i gläntan och kvällsljuset gav utrymme för skiftningar i allt det gröna. Det var en vacker sommar, som visade de allra bästa kvaliteter denna årstid kan bjuda på.
     Man häpnade. Inte över dessa strålande sommardagar, som kom och gick som äkta pärlor trädda på en förgylld tråd utan hotet i vindens rörelser. Vinden som andades död och förstörelse. Den osynliga vinden svepte över åkrar, ängar och skogar utan att lämna några spår. Ljudlöst valde den sina vägar och planterade olycka i bygder och städer.
     I städerna täckte man över barnens sandlådor med det som fanns tillgängligt. Barnen kunde inte längre bygga sandslott och tamboskapen fick stå instängda i sina bås på landsbygden. Man kunde höra kornas råmanden då man passerade en lagård. Deras råmanden blandades med vinden: ”vi vill ut! Vi vill springa, stångas, äta klöver ! Stillsamt idissla i skydd mot solen. Vem kan förstå denna instängdhet en sommar som denna? Inte en ko i alla fall.
     Vinden kom från öster. Det visade alla tidningsrubriker och beräkningar gjordes. Halveringstider diskuterades. Denna fantastiska sommar blev tystare och tystare. I fjällen betade renarna – gick till slakt och förbränning.
    Landskapet var lika imponerande som förr, om inte skönare, denna sommar. I allt det gröna, i all växtlighet började tvivlet gro. Blommorna fick stå kvar på ängarna, klövern fick ostörd vissna och hyllorna saknade nykokad blåbärssylt.
     Vinden från Tjernobyl kom inte med några bomber eller napalm, men den skapade för en tid ett nytt inre landskap. Hos människorna.

                                   På återseende! Eva

Maj – igen

Snöfattigdomen.

Sommaren nalkas långsamt

och kräver nya skor

som orkar cykla – långt.

 

Regnet göder liv

och svämmar över.

 

Jag bor på en skön ö

som en fri zon

blir en återvändsgränd.

 

Att formulera orden

hägrar i en framtid

i månljus

bakom åldersgränsen.

                             På återseende! Eva                             

 

 

 

Explosiv, exkluderande ekonomi skapar skrämmande scoop

Att vänta på sädesärlan, svalorna. Skåda den nigande fågeln och lyssna till svalornas pip på jakt efter insekter. Vi blir glada av en fågel, lite kvitter.

     Till Tottenham, Husby kommer också flyttfåglar.
     En fågel är ett tecken, en föraning om sommar. Människor fotar, dokumenterar som vore det första gången en sädesärla vickade på stjärten.
     Ser man flyttfåglarna i Tottenham, i Husby eller i les banlieus parisenne?
     Unga människor med bensindunkar. Och våren brinner. Stenkastare. Eld. Det finns inte plats för sinnenas berusning. Ingen plats för ord.
     Polis och batonger. Stenar och batonger. Krig: den magert verbala fighten. Polis mot ungdomar. Ungdomar mot polis.
     En solig morgon spricker asfalten och en gul blomma sträcker sig mot ljuset. Solen finns för oss alla. Den tas för given.
     De goda krafterna vill ha luft – ta ett andetag – andas och lyfta blicken, när skandalerna rapas fram av media. Spiraler gödslar uppror som brinner likt ett glödande radband upplöst i ett träd.
     När lugnet lägrar sig blottas ruinerna av en meningslöshet, som ett kalhygge med traktorspår så djupa att björnen vrickar ramen och tungmetallerna flyter. Allting flyter. Upp och ner mellan osaliga andar som tappat kompassriktningen. Enstaka smala tallar står solida i en ödslighet. Allför bräckliga inför nästa storm.
     Är ordningen återställd? Hur ser Ordningen ut? Vilka dörrar kan Ordningen öppna, stänga och identifiera sig med?
     En människa som använder ord och bjuder på korv återställer ordningen. Heter hen Ordningen?
     Sädesärlan och svalorna kommer inte åter.
     De har flugit förbi.
        På återseende! Eva

EN TVÅ TRE

I

Symfoni nummer 10

Sjostakovitj öppnar öron

i en sal fylld av löften

bortom allt förtryck.

 

 

II

Applåder faller ned

mot musikens ensamhet

dirigenten kastar ljus

i ett leende.

 

 

III

En grön symfoni

rullar i en våg.

Havsbrisen ropar

mot öster: håll ut!

                             På återseende! Eva

Är det Twiggys fel?

Twiggy i mitten av 60-talet. De stora, sorgsna ögonen tittade på mig. Mascaran var tung och den smala kroppen hade ett barnsligt uttryck. Visst såg jag de smala armarna, men det var ögonen, som dominerade bilden. Anorexia fanns inte i ordboken. Inte heller ortorexi.

     I dag finns det 14- 15-åringar, som är klädhängare till olika agenturer. Magra barn, som exponeras. Vi blir upprörda av rapporter om modeller, som dör av svält och drogmissbruk. Vem kan göra någonting åt exploateringen av sjuka ideal? Lagstiftande församlingen? Vilka de nu är? Trendsättare?
     När Twiggy fanns på varje tidnings förstasidor, talade man inte om späkning, dieter och träning. Men jag kommer ihåg att en tjej önskade bli berikad med binnikemask. Då skulle hon kunna äta hur mycket hon ville och masken skulle återställa balansen. Och, hon skulle aldrig bli tjock.  
     I dag vet vi mycket om svältkost, hysterisk träning och – dieter. Klart att man sneglar på dieter, då maten innehåller så mycket besprutningsmedel och gift. De flesta människor vill antagligen äta nyttiga livsmedel: kravmärkt och rent. Klart att en del dieter faktiskt gör dig friskare och – smalare. Att äta fläsk, köttbullar och all sköns proteiner går bra. Grönsaker och fett går bra. Kolhydrater går inte bra. Vitt bröd ska man helst avliva. Ja, det är inte lätt.
     En människa har ansvar för sitt eget liv. Det är din kropp, dina beslut. Du får ta konsekvenserna av dina val. Basta! Gör du inte det, få du skylla dig själv. Lite så resoneras det inom bland annat inom sjukvården. Låter förnuftigt, eller hur?
      Förnuft? Borde vi inte satsa på bra råvaror, som alla kan köpa utan att för den skull behöva arbeta dubbla skift. Och låta människor få tillgång, tid till normal träning och rekreation.
     Twiggy är inte orsaken till dagens skönhetsideal. Den är vi själva skyldiga till, när vi sitter vid middagsbordet och diskuterat viktminskningar och olika metoder att eliminera våra kroppars fettvalkar. Över våra barns huvuden. Och det är klart att en 14-åring gärna vill synas på modemagasins förstsidor. En sund i alla fall – som barnarbetare.
     Twiggys smala kropp skapade ingen direkt bantningshysteri på 60-talet vad jag kommer ihåg. Däremot skapade hennes ögon en mascaratrend. Tonåringarna började använda så mycket mascara att ögonlocken ramlade ner.  
     Själv skulle jag behöva gå ner ett par kilo. Vilken diet jag väljer? Jag har inte bestämt mig. Det får bli ananas eller fläskkotletter.

                                                                      På återseende! Eva

 

      

Uppsalablues

Varje kväll vid samma tid

Öppnade en saxofon kvällen

Som var på väg mot natten.

 

Jag visste att en man stod

i ett öppet fönster – saxofonisten

mitt emot. Så nära.

 

Jag ville inte se – bara lyssna på

en melankolisk saxofon och stillheten.

Alltför rädd att musiken skulle konkretiseras.

 

Jag fångade orden i mina kupade händer

fyllde min tynga ryggsäck.

Blev till blommor.

                                      På återseende! Eva

Vindarna

               Kalla majvindar skapar hagel på ön.

               Den vassa kylan för mig

 

               tillbaka till vintern som kollapsade-

               blev till en ny väderlekskarta

 

               eller en väntan på livräddarens livboj.

               Tanken och glömskan går i vågor.

 

               Kyrkans gamla stenmur tiger, tyst, väntar

               på en ängel i kyrkorummet.

              

               Ska vinden vända blad, bli en sommar

               vi känner igen och sedan höst,

 

               då politiken öppnar byrålådor

               som svämmar över – snöblandat regn.
                                                                     
                                                      På återseende! Eva

Yttrandefrihet - innebär det att man måste lyssna till vilken skit som helst?

Stefan Jarls film ”Godheten” skulle man ha tillgång till på webben, enligt Aftonbladet den 1 maj. Jag försökte verkligen, men fick bara se en snutt av filmen, som enligt AB:s rubrik är ”En livsfarlig film”.

      Enligt samma artikel har svt valt att inte visa filmen före valet utan den ska visas i Kunskapskanalen i oktober. Artikelförfattaren, Stefan Jarl, anser att beslutet strider mot yttrandefriheten och Jarl ifrågasätter svt:s motivering därtill - med ord som "relevans och "opartiskhet".

Ådalen 1931

      Denna film, ska enligt artikeln kritisera: ”giribukarna, bonusfrossarna, finansstollarna, riskkapitalistspekulanterna, bankdirektörerna…”
      ”En livsfarlig film” är att underskatta läsarna, eftersom innehållet (som jag alltså inte tagit del av), säkerligen inte är helt främmande, eftersom människor  förstår innebörden av riskkapitalister och bonusfrossare.
      Om det nu är så att svt inte vill visa filmen före valet, skapar det en stor nyfikenhet och många människor har redan sett filmen. Det verkar faktiskt som om filmen är lite farlig. Frågan är för vem?
      Yttrandefriheten är helig, eller hur? Men, jag vet inte hur det står till med lyssnandet. Måste man verkligen lyssna till Sverigedemokraterna? Eller  Svenskarnas parti? Varför ska vi lyssna på dem? Varför ska vi möta dem i debatter? De flesta av oss har redan hört deras tugg, eller?
      Om man lovprisar barbariet och uppför sig precis som nazisterna på 30-talet, är det inte konstigt att motdemonstranter sätter sig i vägen för nazister i Jönköping 1maj i år. Precis om nazisterna på 30-talet hade mötes- och yttrandefrihet äger SvD och SvP denna frihet. Precis som under 30-talet råder arbetslöshet och missnöje i Sverige, Europa. Och. Då vill man ha syndabockar.
     Hitler hade sina syndabockar och nu skyller man allt på invandringen.
     Det är förståeligt att sjukvårdspersonal inte bör gå omkring med banderoller, fanor och anti-rasist- knappar. De som inte bär alla dessa anti-attribut – är de rasister i så fall? Nej.
     Det finns rasister överallt men det stora flertalet vill inte lyssna på rasistiska partier. Frågan är: måste de lyssna på Sverigedemokraterna? I så fall – för yttrandefrihetens skull?
     När jag ser dessa nazister i demonstrationstågen tänker jag på massmänniskor, missnöjda sådana. Vad tänker de på? Hur känner de? Är det själva nazistgemenskapen?
      Själv tror jag att de saknar sitt gosedjur, goda förebilder, och en meningsfull sysselsättning. En människa är inte vad hon äter, som Feuerbach sa. En människa måste skapa en rättrådig moral och inte ta den enklaste vägen, genom våld – och hat.

                                                    På återseende! Eva