Vinnarskallar är vi inte allihopa, allihopa

Helena Jonsson, numera Eklund, var en vinnare och priserna rullade in som vore det julklappsutdelning. Hon log, tackade och tog emot applåderna. Själv satt jag och höll andan och läste hennes ansikte, som visade förvåning.  Nej, varför ger man henne alla dessa priser nu, så kort tid efter framgången? Varför kan man inte låta henne få utvecklas utan all denna press och förväntningar, som stora priser kräver?

     Första gången jag hörde talas om Kalla talade man om hennes stora kapacitet och lungkapacitet. Lungkapacitet? Kalla var ett fenomen och även hon fick strålkastarljuset på sig. Priser och krav. Jag suckade tungt.
     Dessa två kvinnliga idrottare och enligt mig skapade media enorma förväntningar, som inte alltid infriades. Vad sa man då? Inte var det hurrarop.
      De är och var vinnarskallar och reagerar, när vinnarna står på pallen och jagar dem, när placeringen är låg. Journalister, tidningar slår på trummorna, blåser upp vinnarna och punkterar dem vid nedgång och fall. Är det denna berg- och dalbana, som skapar mästare? Eller kan just överentusiasmen sänka en tävlingsmänniska? Jag vet verkligen inte, eftersom alla dessa tiondels sekunder är löjliga. Nummer två, som saknar fem tiondels sekunds är lika mycket värd som nummer ett, om jag fick bestämma.
      Som femtonåring sprang jag och min kompis i en orienteringstävling. Vi sprang efter massorna som startade före oss, läste karta och kompass. Vi sprang och hade kul och vi vann – på tid. Det hade vi ingen aning om och vi var mäkta förvånade och så var även våra klasskamrater. I vuxen ålder kom vi på att det antagligen berodde på att vi hade cyklat till och ifrån varandra sommaren innan tävlingen. Vi hade konditionen, vilket vi naturligtvis aldrig tänkte på.  Aldrig slog det oss att vi cyklade en hel massa mil. Bara för att råkas. Att cykla till en kompis var inte träning. Det var ett sätt att förflytta sig.
     Den gången jag blev uttagen till stafett och stod redo för pinnen föll jag pladask vid starten. Platt som en groda med alla benen utspridda låg jag. Jag reste på mig och gjorde mitt lopp – utan framgång. Om jag blev ledsen? Nej, jag tyckte det var en aning pinsamt, helt utan tårar. Det var en lek för mig.
     Den största idrottaren genom tiderna är kanske Bolt. Det finns väldigt många idrottare, som sägs vara den bästa beroende av tycke och smak. Själv tycker jag att alla är väldigt duktiga och är värda ett pris för sina uppvisningar, slit och vedermödor, som fört dem till tävlingen.
      Ivar Lo Johansson sägs har jämfört idrott och krig och visst finns det likheter. I dag är det väl kriget mot doping, som dominerar. Tänk att komma fem tiondelar efter en dopad vinnare! Det finns vinnarskallar, som ska ha guldmedaljer, så klart. Men, alla barn som pressas till prestationer borde få leka sig fram till framgång. Eller få cykla och känna vinden i håret. Och få ha sin lungkapacitet utan rubriker.
                                            På återseende! Eva