Det är en Maiden´s Blush jag vill ha

Jag är urusel på trädgårdsskötsel. Perenner inhandlas efter midsommar och jag placerar dem på en plätt, som jag förberett enbart för de nya växterna. När sommaren har mognat och blomstren visar sig i all sin prakt, har en växt med rosa blommor tagit kommandot. (Jag kommer inte ens ihåg vad blomman heter, men den är väldigt gullig och – egoistiskt dominant.)

     Fröpåsar har naturligtvis också betalats för och ett pyttelitet land väntar på frön: morot, sallad och rädisor. Det händer att de faktiskt hamnar i jorden, men att de sedan lämnas åt sitt öde några veckor. Då kan skörden bli morötter stora som tändstickor och salladen vinner lite yta i kampen mot ogräset. (Hos denna morotständsticka kan man ana en smak från barndomen, då morötter smakade morötter och en jordgubbe smakade jordgubbe.) Ibland finner jag fröpåsar i ett köksskåp omkring jul och då säger jag som min moster Elsa sa: ”det står ju inte på påsarna vilket år de ska sättas.”
     På utflykter i södra Sverige och på Öland och Gotland har jag studerat växligheten och rosorna. Dessa fantastiska rosor som står i givakt, slingrar sig runt en portal, sträcker sina kronblad mot solen, sprider sin doft och bjuder på sin skönhet utan bladlöss. Då vaknar min avundsjuka och min längtan. Jag vill också ha en ros, i min trädgård, i mellersta norrlands inland. Hur ska det gå till?
     Det sägs att det finns rosor som klarar det norrländska klimatet och det är väl där någonstans jag får börja. Jag har googlat och det finns hur många olika rosor som helst och den enda jag känner mig bekant med är nyponrosen, rosa dumalis, som doftade så gott, som gjorde humlorna lyriska och efter blomningen bjöds det på nyponsoppa. Himmelskt!
      Egentligen skulle jag odla mat, eftersom jag tycker om ätbara grödor. Potatis kommer upp ur landet varje höst och de första knölarna äts till surströmming, så klart. Det är en högtidsstund. Pären är pären och rosor är rosor.
     Maiden´s Blush är en gammal rosgrupp, som antagligen odlades av de gamla grekerna. I min fantasi, kan jag tänka mig att Aristoteles odlade denna ros, inspirerades av den och såg dess avancerade form näst intill den fullkomliga formen. I övrigt verkar Celeste vara en ros i min smak, en skir rosa ros med en vacker knopp.
     I höstas stoppade jag ner en hel mängd tulpanlökar lite här och där. Tulpanerna har alltid varit en glad överraskning på våren, när de blommar allt eftersom. Men, rådjuren känner alla dessa knoppar och snart är de här och avknoppar samtliga nyodlingar. Jag kommer aldrig att få veta tulpanernas färg; dessa knoppar kommer att smälta långsamt i hungriga rådjurs magar. So it goes!
     Det är en ros jag vill ha. Det är denna sommar som en ros ska planteras. Det ska vara en ros, som sträcker sig mot solen, är tålmodig, vacker och glad.
                                   På återseende! Eva