Kampen eller den stora konsten att vara människa

Efter att ha läst fem delar av Karl Ove Knausgårds romanprojekt är jag nu inne på den sjätte delen. Jag läser om familjen Knausgård barn, som till exempel John, tvååringen, som vaknar på morgonen med en blöja tung av kiss och stanken av ammoniak, när blöjan tas av och slängs.

     Denna scen har hög igenkänningsfaktor och när sedan Knausgård skriver om James Joyce Odysseus nämner han njuren som Leopold Bloom steker till frukost. Knausgård nämner i sammanhanget en doft av ammoniak i samband med njuren och efter frukost går Leopold på avträdet. (Jag kommer själv inte ihåg detta med ammoniak hos Joyce, och jag tror heller inte att Joyce har något att göra med ovanstående blöjbyte. Men, vem vet?)
     När jag läste litteraturvetenskap, en gång i forntiden, fastnade jag just för denna scen och jag blev väldigt sugen på att äta njure till frukost. Dessutom kommer jag ihåg en av föreläsarens frågor om en av Leopold aktiviteter under dagen. Jag svarade ”rätt” på frågan och det kan bero på att inte alla hade läst hela boken. Dessutom var svaret till sin natur lite obekvämt för oss unga studenter men jag visste att föreläsaren var intresserad av just denna scen, för den var en aning chockerande. Då.
     Knausgård varvar vardag med litterära inlägg och analyser. Det är väldigt givande att läsa hans kommentarer om Mme Bovary, Idioten, Odysseus och liknande. När han sedan analyserar dikter av Celan sjunker läspulsen med en dikt som är fragment av ord såsom ”inte” och ”intet”. Det är abstrakt och Knausgårds funderingar virvlar omkring i ovisshet och tänker på döden; handlar dikten om döden? I så fall kunde väl Celan skriva ”döden”. Det kan jag också tycka, men då säger Knausgård att döden är inget eller ”intet.”  Då tänker jag på Demokritos: ”det som är, är” och ”det som inte är finns inte och kan ej heller tänkas”. Då blir det en statisk värld och det är väl knappast tänkbart att den totala oförändringen intresserar poeter. Ja, så kan man hålla på.
     Det är vågade och insiktsfulla litterära inlägg och jag uppskattar dem på grund av att de inte är kategoriska utan ungefär som en diskussion med sig själv som Knausgård håller på med.
     Detta romanprojekt vars titel är ”Min kamp” handlar om Knausgårds uppväxt med en brutal far, som söp ihjäl sig. Han försöker förstå. Han försöker skriva sitt liv i detalj. Han hämtar och lämnar sina barn på dagis, bjuder på korv och blöjbyten. Det är vardag och man tycka det vara ointressant att läsa om glassköp, makaroner. Ja, ibland kan jag tycka att han borde skona läsaren; han ger liksom aldrig upp. Faktum är att alla dessa detaljer blir en mosaik med mycket innehåll och kampen att skriva kan liknas vid ett Sisyfosprojekt då hans farbror hotar med åtal på grund av skildringen av fadern, farföräldrar och hans släkt.
      I sina analyser av litteraturen nämner Knausgård böcker som skildrar konsten att vara människa och själv försöker han finna människan i sin far eller i sig själv. De delar som beskriver uppväxt, ungdom och fadern är de bästa och jag tycker att Knausgård har lyckats med sitt projekt. Jag har bara läst hälften av del sex och jag vet inte hur det går med farbroderns åtal, men det ska jag ta reda på. Knausgård skriver om den stora konsten att vara människa med hela innebörden av vad det betyder. Vi läser gärna om människor, eller hur? Människor är intressanta.
                                                    På återseende! Eva