Små och stora rädslor

När jag och en kompis besökte Paris för första gången 1978 skulle vi naturligtvis besöka Eiffeltornet. Vi tog trapporna, eftersom det var billigast. Halvvägs uppför trappan drabbades jag av panik, då jag tittade mellan gallret ner på marken under oss. En amerikansk kvinna buffade på mig: “go on honey, there is nothing to be afraid of – honey”, sa hon.

     Ordet “honey,” tyckte jag lät så utomordentligt fånigt och det triggade mitt adrenalin till den milda grad att jag klampade på och hamnade på andra våningen. Vi tog naturligtvis hissen ner till jorden.                  Ett gäng fransmän, som diskuterade sitt hemlands politik, tryckte ihop oss i den fullpackade hissen och en av dem nöp mig i baken. Då hade min rädsla släppt men adrenalinet flödade; jag vände mig om och slängde en våg av svordomar över de närmaste plus ”merde”, som då var det enda så kallade fula ord jag kunde på franska.
     Långt senare fick jag höra att anledningen till att jag var/är så dålig på att åka slalom beror på min höjdrädsla. Ja, jag är höjdrädd och ingen höjdare på slalom. Två steg på en stege och jag är svimfärdig.
     Det finns en otrolig mängd rädslor, som skiftar i livets olika skepnader. När tonåringar börjar ”gå ut” och komma hem sent är det många av oss, som inte somnar förrän nyckeln hörs i ytterdörren. Vi läser, lyssnar på media och det finns ingen brist på nyheter som skapar rädsla. En viss procent rädsla bör vi bära med oss, för att kunna göra kloka val, när det verkligen behövs.
     Jag har träffat många människor som gallskriker då de ser en spindel. Själv talar jag lugnt till den spindel jag finner inomhus, låter den klättra upp på en tidning och lyfter ut den. Och hoppas att den inte fryser ihjäl. Om en humla far vilse och surrar desperat mot fönstret gör jag likadant. Humlor ska man vara rädd om och inte rädd för.
     I dag finns det en enorm mängd tillstånd att känna rädsla inför och som vi blundar för och var och en av oss vet exakt vad det handlar om: jorden, miljön, torkan, översvämningarna, fattigdomen, regnskogen, krigen.
     När jag är i skogen finns inga rädslor, vilket kan bero på att träden, stigen, växligheten tar över all information, som ständigt påminner om att vi borde vara rädda. Men, mest rädd är jag för fascismen, rasismen, och totalitarismen.
                                            På återseende! Eva