Man måste unna sig

Man kan unna sig hur mycket som helst om man kan. Bygga ett torn förgyllt med guld och diamanter, ett hus för de små av choklad, marsipan och glass. Du kan unna dig en ö i Söderhavet och en swimmingpool fylld med slantar. Det är bara att släppa loss fantasin och ha julafton varje dag. Det verkar inte så kul ändå. Det visar sig att de stora tornen kan rasa och godishuset kan innehålla en häxa.

     En chokladkaka kan aldrig skada, tänker jag på min promenad till bussen, som tar mig hem. Överstiger väntan på bussen fyra minuter hinner jag springa in till kiosken och köpa en chokladkaka. Som jag mumsar på halva vägen hem . Det var det hele, tänker jag då kakan är slut och smaken hänger kvar bland smaklökarna.
     Att unna sig, när kan man göra det? En dag i bilen ställdes denna fråga i radio och en, enligt min bedömning, kaloriexpert svarade på frågan. En kille, sa att han åt en chokladkaka om dagen och undrade hur vikten skulle påverkas av detta smaskande på ett år. Omkring tio till femton kilo, svarade experten, som sa att man kan unna sig om man samtidigt tränar bort samma mängd kalorier. Han åt själv choklad, som han förvarade i sitt källarförråd. Nyckeln till förrådet förvarade han hemma hos sig själv. Det händer att han smyger sig ner mitt i natten för snutta på lite choklad.
     När semlorna uppenbarar sig, någon gång i januari, är jag väldigt noga med att äta en semla, när andan faller på. Och det gör den ofta. Jag unnar mig. 
     Några som inte unnar sig är romer som sitter i staden, oftast bredvid en matbutik, och har en krona i sin mugg. En krona räcker inte långt. En tia? Jag lägger en tia i muggen och uträttar mina ärenden. Ännu en mugg och – en ny tia? Med elva kronor i muggen får man ingen chokladkaka. Jag vet.
     Anledningen till att jag lägger en tia i en mugg här och där skulle möjligen bli en utredning av någon samhällsvetare. Någonstans finns en tanke att muggpengarna ska kunna ge mat till eventuella barn, familj, någonstans i bakgrunden. Ett helt klockrent svar har jag inte, men man kan konstatera att det handlar inte om att unna sig eller att träna bort kalorier för dessa människor.
     Jag har läst om romernas situation i Europa, framför allt om romer från Rumänien. Jag vet att de inte kör omkring i Mercedez eller frossar i choklad, semlor. Jag råkar tro på de böcker, tidningar, reportage jag läst om romers livssituation. Det är inga glamorösa berättelser. Dessutom har jag sett andra, mest tanter, som lägger slantar i muggarna.
     Kanske. Kanske kan en mamma/kvinna med muggen unna sig något till kvällen. I den långsiktiga tanken hoppas jag att kanske, kanske ska Europas länder uppdatera alla människors lika värde och vad som menas med anständiga levnadsvillkor.
     Det behövs inga förgyllda livsrum för att människor ska kunna äta en bit choklad. Men det krävs en hel del arbete med att skapa rum för alla människors människovärde. Alla de som bygger förgyllda torn – är de lyckliga? Det är möjligt, men kan det inte vara så att de skulle vara lyckligare om fler kunde unna sig en bit choklad, som de njuter av under ett tak tillsammans med mätta barn, som går i skolan.
                                   På återseende! Eva

SELFIE

SELFIE

 

Svarslös  tondöv

      svanslös med korta naglar

                            i natten den sena

 

Filosofiskt klaustrofobisk

      ordfull och tyst

                            går i otakt med bena

 

Trär kolorerade stresshalsband

      till oroshärdar

                            ett liv i en omodern klasskamp

 

Eviga frågor utan svar

      i asfalterade återvändsgränder

                            Voltaire gav tröst

 

Den lilla människan stora

      Hanna föder Anna

                            en liten gerilla

 

Sanningen lyser runt ögat

      i örat

                            i magen vilar en stor passion

                                  På återseende! Eva

Små och stora rädslor

När jag och en kompis besökte Paris för första gången 1978 skulle vi naturligtvis besöka Eiffeltornet. Vi tog trapporna, eftersom det var billigast. Halvvägs uppför trappan drabbades jag av panik, då jag tittade mellan gallret ner på marken under oss. En amerikansk kvinna buffade på mig: “go on honey, there is nothing to be afraid of – honey”, sa hon.

     Ordet “honey,” tyckte jag lät så utomordentligt fånigt och det triggade mitt adrenalin till den milda grad att jag klampade på och hamnade på andra våningen. Vi tog naturligtvis hissen ner till jorden.                  Ett gäng fransmän, som diskuterade sitt hemlands politik, tryckte ihop oss i den fullpackade hissen och en av dem nöp mig i baken. Då hade min rädsla släppt men adrenalinet flödade; jag vände mig om och slängde en våg av svordomar över de närmaste plus ”merde”, som då var det enda så kallade fula ord jag kunde på franska.
     Långt senare fick jag höra att anledningen till att jag var/är så dålig på att åka slalom beror på min höjdrädsla. Ja, jag är höjdrädd och ingen höjdare på slalom. Två steg på en stege och jag är svimfärdig.
     Det finns en otrolig mängd rädslor, som skiftar i livets olika skepnader. När tonåringar börjar ”gå ut” och komma hem sent är det många av oss, som inte somnar förrän nyckeln hörs i ytterdörren. Vi läser, lyssnar på media och det finns ingen brist på nyheter som skapar rädsla. En viss procent rädsla bör vi bära med oss, för att kunna göra kloka val, när det verkligen behövs.
     Jag har träffat många människor som gallskriker då de ser en spindel. Själv talar jag lugnt till den spindel jag finner inomhus, låter den klättra upp på en tidning och lyfter ut den. Och hoppas att den inte fryser ihjäl. Om en humla far vilse och surrar desperat mot fönstret gör jag likadant. Humlor ska man vara rädd om och inte rädd för.
     I dag finns det en enorm mängd tillstånd att känna rädsla inför och som vi blundar för och var och en av oss vet exakt vad det handlar om: jorden, miljön, torkan, översvämningarna, fattigdomen, regnskogen, krigen.
     När jag är i skogen finns inga rädslor, vilket kan bero på att träden, stigen, växligheten tar över all information, som ständigt påminner om att vi borde vara rädda. Men, mest rädd är jag för fascismen, rasismen, och totalitarismen.
                                            På återseende! Eva

Vinnarskallar är vi inte allihopa, allihopa

Helena Jonsson, numera Eklund, var en vinnare och priserna rullade in som vore det julklappsutdelning. Hon log, tackade och tog emot applåderna. Själv satt jag och höll andan och läste hennes ansikte, som visade förvåning.  Nej, varför ger man henne alla dessa priser nu, så kort tid efter framgången? Varför kan man inte låta henne få utvecklas utan all denna press och förväntningar, som stora priser kräver?

     Första gången jag hörde talas om Kalla talade man om hennes stora kapacitet och lungkapacitet. Lungkapacitet? Kalla var ett fenomen och även hon fick strålkastarljuset på sig. Priser och krav. Jag suckade tungt.
     Dessa två kvinnliga idrottare och enligt mig skapade media enorma förväntningar, som inte alltid infriades. Vad sa man då? Inte var det hurrarop.
      De är och var vinnarskallar och reagerar, när vinnarna står på pallen och jagar dem, när placeringen är låg. Journalister, tidningar slår på trummorna, blåser upp vinnarna och punkterar dem vid nedgång och fall. Är det denna berg- och dalbana, som skapar mästare? Eller kan just överentusiasmen sänka en tävlingsmänniska? Jag vet verkligen inte, eftersom alla dessa tiondels sekunder är löjliga. Nummer två, som saknar fem tiondels sekunds är lika mycket värd som nummer ett, om jag fick bestämma.
      Som femtonåring sprang jag och min kompis i en orienteringstävling. Vi sprang efter massorna som startade före oss, läste karta och kompass. Vi sprang och hade kul och vi vann – på tid. Det hade vi ingen aning om och vi var mäkta förvånade och så var även våra klasskamrater. I vuxen ålder kom vi på att det antagligen berodde på att vi hade cyklat till och ifrån varandra sommaren innan tävlingen. Vi hade konditionen, vilket vi naturligtvis aldrig tänkte på.  Aldrig slog det oss att vi cyklade en hel massa mil. Bara för att råkas. Att cykla till en kompis var inte träning. Det var ett sätt att förflytta sig.
     Den gången jag blev uttagen till stafett och stod redo för pinnen föll jag pladask vid starten. Platt som en groda med alla benen utspridda låg jag. Jag reste på mig och gjorde mitt lopp – utan framgång. Om jag blev ledsen? Nej, jag tyckte det var en aning pinsamt, helt utan tårar. Det var en lek för mig.
     Den största idrottaren genom tiderna är kanske Bolt. Det finns väldigt många idrottare, som sägs vara den bästa beroende av tycke och smak. Själv tycker jag att alla är väldigt duktiga och är värda ett pris för sina uppvisningar, slit och vedermödor, som fört dem till tävlingen.
      Ivar Lo Johansson sägs har jämfört idrott och krig och visst finns det likheter. I dag är det väl kriget mot doping, som dominerar. Tänk att komma fem tiondelar efter en dopad vinnare! Det finns vinnarskallar, som ska ha guldmedaljer, så klart. Men, alla barn som pressas till prestationer borde få leka sig fram till framgång. Eller få cykla och känna vinden i håret. Och få ha sin lungkapacitet utan rubriker.
                                            På återseende! Eva

    

Det är en Maiden´s Blush jag vill ha

Jag är urusel på trädgårdsskötsel. Perenner inhandlas efter midsommar och jag placerar dem på en plätt, som jag förberett enbart för de nya växterna. När sommaren har mognat och blomstren visar sig i all sin prakt, har en växt med rosa blommor tagit kommandot. (Jag kommer inte ens ihåg vad blomman heter, men den är väldigt gullig och – egoistiskt dominant.)

     Fröpåsar har naturligtvis också betalats för och ett pyttelitet land väntar på frön: morot, sallad och rädisor. Det händer att de faktiskt hamnar i jorden, men att de sedan lämnas åt sitt öde några veckor. Då kan skörden bli morötter stora som tändstickor och salladen vinner lite yta i kampen mot ogräset. (Hos denna morotständsticka kan man ana en smak från barndomen, då morötter smakade morötter och en jordgubbe smakade jordgubbe.) Ibland finner jag fröpåsar i ett köksskåp omkring jul och då säger jag som min moster Elsa sa: ”det står ju inte på påsarna vilket år de ska sättas.”
     På utflykter i södra Sverige och på Öland och Gotland har jag studerat växligheten och rosorna. Dessa fantastiska rosor som står i givakt, slingrar sig runt en portal, sträcker sina kronblad mot solen, sprider sin doft och bjuder på sin skönhet utan bladlöss. Då vaknar min avundsjuka och min längtan. Jag vill också ha en ros, i min trädgård, i mellersta norrlands inland. Hur ska det gå till?
     Det sägs att det finns rosor som klarar det norrländska klimatet och det är väl där någonstans jag får börja. Jag har googlat och det finns hur många olika rosor som helst och den enda jag känner mig bekant med är nyponrosen, rosa dumalis, som doftade så gott, som gjorde humlorna lyriska och efter blomningen bjöds det på nyponsoppa. Himmelskt!
      Egentligen skulle jag odla mat, eftersom jag tycker om ätbara grödor. Potatis kommer upp ur landet varje höst och de första knölarna äts till surströmming, så klart. Det är en högtidsstund. Pären är pären och rosor är rosor.
     Maiden´s Blush är en gammal rosgrupp, som antagligen odlades av de gamla grekerna. I min fantasi, kan jag tänka mig att Aristoteles odlade denna ros, inspirerades av den och såg dess avancerade form näst intill den fullkomliga formen. I övrigt verkar Celeste vara en ros i min smak, en skir rosa ros med en vacker knopp.
     I höstas stoppade jag ner en hel mängd tulpanlökar lite här och där. Tulpanerna har alltid varit en glad överraskning på våren, när de blommar allt eftersom. Men, rådjuren känner alla dessa knoppar och snart är de här och avknoppar samtliga nyodlingar. Jag kommer aldrig att få veta tulpanernas färg; dessa knoppar kommer att smälta långsamt i hungriga rådjurs magar. So it goes!
     Det är en ros jag vill ha. Det är denna sommar som en ros ska planteras. Det ska vara en ros, som sträcker sig mot solen, är tålmodig, vacker och glad.
                                   På återseende! Eva

Kampen eller den stora konsten att vara människa

Efter att ha läst fem delar av Karl Ove Knausgårds romanprojekt är jag nu inne på den sjätte delen. Jag läser om familjen Knausgård barn, som till exempel John, tvååringen, som vaknar på morgonen med en blöja tung av kiss och stanken av ammoniak, när blöjan tas av och slängs.

     Denna scen har hög igenkänningsfaktor och när sedan Knausgård skriver om James Joyce Odysseus nämner han njuren som Leopold Bloom steker till frukost. Knausgård nämner i sammanhanget en doft av ammoniak i samband med njuren och efter frukost går Leopold på avträdet. (Jag kommer själv inte ihåg detta med ammoniak hos Joyce, och jag tror heller inte att Joyce har något att göra med ovanstående blöjbyte. Men, vem vet?)
     När jag läste litteraturvetenskap, en gång i forntiden, fastnade jag just för denna scen och jag blev väldigt sugen på att äta njure till frukost. Dessutom kommer jag ihåg en av föreläsarens frågor om en av Leopold aktiviteter under dagen. Jag svarade ”rätt” på frågan och det kan bero på att inte alla hade läst hela boken. Dessutom var svaret till sin natur lite obekvämt för oss unga studenter men jag visste att föreläsaren var intresserad av just denna scen, för den var en aning chockerande. Då.
     Knausgård varvar vardag med litterära inlägg och analyser. Det är väldigt givande att läsa hans kommentarer om Mme Bovary, Idioten, Odysseus och liknande. När han sedan analyserar dikter av Celan sjunker läspulsen med en dikt som är fragment av ord såsom ”inte” och ”intet”. Det är abstrakt och Knausgårds funderingar virvlar omkring i ovisshet och tänker på döden; handlar dikten om döden? I så fall kunde väl Celan skriva ”döden”. Det kan jag också tycka, men då säger Knausgård att döden är inget eller ”intet.”  Då tänker jag på Demokritos: ”det som är, är” och ”det som inte är finns inte och kan ej heller tänkas”. Då blir det en statisk värld och det är väl knappast tänkbart att den totala oförändringen intresserar poeter. Ja, så kan man hålla på.
     Det är vågade och insiktsfulla litterära inlägg och jag uppskattar dem på grund av att de inte är kategoriska utan ungefär som en diskussion med sig själv som Knausgård håller på med.
     Detta romanprojekt vars titel är ”Min kamp” handlar om Knausgårds uppväxt med en brutal far, som söp ihjäl sig. Han försöker förstå. Han försöker skriva sitt liv i detalj. Han hämtar och lämnar sina barn på dagis, bjuder på korv och blöjbyten. Det är vardag och man tycka det vara ointressant att läsa om glassköp, makaroner. Ja, ibland kan jag tycka att han borde skona läsaren; han ger liksom aldrig upp. Faktum är att alla dessa detaljer blir en mosaik med mycket innehåll och kampen att skriva kan liknas vid ett Sisyfosprojekt då hans farbror hotar med åtal på grund av skildringen av fadern, farföräldrar och hans släkt.
      I sina analyser av litteraturen nämner Knausgård böcker som skildrar konsten att vara människa och själv försöker han finna människan i sin far eller i sig själv. De delar som beskriver uppväxt, ungdom och fadern är de bästa och jag tycker att Knausgård har lyckats med sitt projekt. Jag har bara läst hälften av del sex och jag vet inte hur det går med farbroderns åtal, men det ska jag ta reda på. Knausgård skriver om den stora konsten att vara människa med hela innebörden av vad det betyder. Vi läser gärna om människor, eller hur? Människor är intressanta.
                                                    På återseende! Eva