Att vandra med en fjällämmel

Att vandra i fjällen på hösten är att vandra bland jordfärger fulla av växter, krokiga träd, svarta och mörkblå vatten. Bären är borta men nyanser av gult, rött, orange, grönt, brunt, blått är inbjudande, lugnande; som vore det en promenad i en tavla. Paletten av färg skiftar allt eftersom höstens dagar kan innefatta t.ex. snö på sina ställen. Klart att det gröna dominerar då det är dags att plocka hjortron, som kan vara både röda och gula beroende på mognad. Att finna dessa bär en regnfri dag är en ynnest. Ryggsäcken är fylld med äggmackor, varm choklad. Som efterrätt blir en kåsa kaffe och några kakor. Det är för mig själva essensen av livet.

     Helt ärligt har jag faktiskt inte vandrat så mycket i jämtlandsfjällen, eftersom jag inte är uppvuxen i detta landskap omgiven av fjäll. Kan hända är det därför jag betraktar fjäll som exotiska platser. Jämtarna kan sina fjäll och smultronställen. Dit drar man för rekreation, som innehåller fiske, skidåkning, bärplockning och skoteråkning. De har sett färgerna precis som jag och antagligen njuter de också av skönheten. Men, de uppför sig inte som om de ser fjällen och omgivningen för första gången.

     Fjällämmeln är en liten filur som springer omkring i terrängen, en liten uppstudsig varelse, som i mina ögon liknar ett marsvin. Första gången jag såg dem i sin naturliga miljö blev jag så glad. Dessa djur som ingen riktigt vet var de tar vägen, då de plötsligt försvinner.

      Vissa år syns de inte alls för att året efter vara överallt: på fjället, i bebodda byar och i större samhällen. Fjällräven och fjällämmeln är två arter som sägs vara de första däggdjuren på skandinaviska halvön. Var det så att fjällräven fick sällskap av lämmeln för att överleva? Nu är det svårt att hjälpa fjällräven då även rödräven drar sig mot högfjället och jagar fjällrävens valpar.

    Goda lämmelår gör att ugglor, fjällräv och örnar överlever. I Västerbotten var det visst ett mycket gott år, 2017, för fjällugglan. Men, plötsligt var matbordet tomt och en del ungar dog. Av svält.

     Det är många år sedan jag såg en fjällämmel, en upplevelse som jag så väl kommer ihåg. Dessa små varelser blev en extra bonus, eftersom vi mötte varandra öga mot öga och deras pip blev till musik. Jag visste att deras liv var en förutsättning för fortsatt liv för andra arter. Ett kretslopp som skapar liv. Ett rovdjur är ett rovdjur och ett rovdjur behöver mat.

     En varg, järv, lodjur eller nyvakna björnar är inte uppskattade av alla människor och samerna förlorar många renkalvar på grund av dem. Det måste kännas svårt att se kalvkadaver och rivna renar. Nu har vi rovdjur i skogarna, fjällen och man kan inte skjuta alla ”djurterrorister.” Det bästa vore en invasion av fjällämmel varje år. Nu vet jag inte om dessa rovdjur äter smågnagare. Men, kanske skulle de byta meny. Ta pandan till exempel. Pandorna har inte alltid varit vegetarianer. De har också ätit andra djur en gång i tiden. I dag skulle de inte kunna jaga ett djur, döda det och käka. De har inte längre den styrkan. Tja, vem tror på att vargen skulle börja käka granris, björklöv, liksom.

     Ja, jag mår bra i naturen. (Det gör väl de flesta som har tillgång till den). Min tanke är enkel. Vi vill gärna vandra bland allt det vackra, se små och stora djur på nedtrampade stigar. Och, det finns människor, som ägnar sina dagar till att vårda både natur och djur. Det känns gott. Tänk om vi på samma sätt kunde ha möjlighet att vårda hela vår planet, människor och djur. Tänk om vi kunde stoppa krigen, diktaturer, svält och terror.

     Det är för mig omöjligt att förstå att en människa kan ha så stor makt att de säger sig kunna trycka på en knapp på sitt skrivbord, skicka missiler långt i fjärran. Eller en människa som hindrar människor från fria val, religionsfrihet, åsiktsfrihet eller skapa demokrati. Hur är det möjligt?

     Svaret på den frågan är antagligen lika många som det finns människor på denna jord. Jag hoppas och tror på fjällämmeln, som tuffar på lite då och då. Och. Räddar liv. Men, nog kunde vi väl få tro på riktiga sanningar, som att korruption, lögner, terror är destruktiva för hela mänskligheten. Låt människor få vandra i lugn och ro med ”inga framtjuvar” och ”inga baktjuvar.”

                                                 På återseende! Eva  

          

Både lydiga och olydiga läser skyltar?

Inte ens det minsta skräp på gator och torg såg jag i Peking. Till och med på motorvägen gick människor med en kvast mellan de två körfälten. I hotellobbyn gick en kvinna omkring med hökögon och plockade små små skräppartiklar. Vår guide sa att ”städningen” gav arbetstillfällen, vilket är fantastiskt i en stad med över 20 miljoner invånare. Trots att vår turistgrupp åkte runt i Peking under våra utflykter till de mest berömda platserna syntes inga sopor eller nedskräpning. Turister lotsas inte till ”skräpiga” eller mindre kliniskt rena stadsdelar, eller hur? De visar oss allt det mäktiga, kulturella och ”rena”.

     Anledningen till att jag inte såg några förordningsskyltar beror säkert bristen på kunskaper i kinesiska, som har så vackra tecken. Dessutom fokuseras det inte på skyltar en vecka i november, som är en ganska kall månad, men vi var väl förberedda.

     En som älskar skyltar och förordningar är Ove i boken, filmen En man som heter Ove. Han bor i ett typiskt radhusområde där han ser, hör och skäller på dem som inte lyder alla skyltars uppmaningar. Inga bilar, mopeder får köra in i området och Ove ser varje felsteg som tas i området. Han skäller på både människor och hundar. Han blir kallad för ”rättshaverist” av en man inom äldreomsorgen i ett privat företag. Visst har de flesta av oss upplevt skyltar i tvättstugan, på privata vägar, bommar, stängsel, dörrar med flera. Frågan är: hur många är det som lydigt respekterar alla dessa skyltar? Ja, kanske är det hundra procent av Singapores invånare, som lyder alla dessa regler. Slänger du ut en loska på trottoaren i Singapore hamnar du i fängelset. Sägs det. Skulle tro att en svensk turist skulle längta hem efter att ha häckat i en cell på grund av en spottloska.

     Visst har det hänt att jag någon gång sett någon kasta en cocacolaburk på gata och reagerat med en kommentar. Svaret har oftast blivit: ”skit i det du käring!” Ibland kan det vara en medelålders, som svarar med aggressiva ögon. Då går jag så tyst jag kan gatan fram med lite högre hastighet. Ingen mening, liksom. Vill inte få en rak höger i nyllet. Självklart ska man respektera skyltar, föreskrifter och påbud, men ibland måste man helt enkelt gena. Ibland måste man vara olydig, för att motsatsen kan bli alltför absurt och i princip livsfarlig.

     Jag är glad över att vi ännu inte har stirrat på en skylt, som säger att man inte får använda skjutvapen eller döda personalen. Den skylten finns på ett socialförsäkringskontor i Washington. Detta skriver Sanna Torén i Dagens Nyheter den 21 december. I dag är det dan före dan före dan före dopparedan och jag funderar på att skapa en skylt: ” Alla ska med på julstöket!”

     I Peking behöver de inte bekymra sig så mycket om julen. De firar inte julen på vårt sätt. Men, på vissa ställen glittrade det och kulor hängde lite varstans. Det beror väl på att staden har många västerländska turister.

                                 Ha en riktigt fin jul och Gott Nytt År! Eva

Korridoren (Novell)

Hon hade följt hans vägar i tre veckor nu och visste exakt vilken dag och tid han gick genom den trånga korridoren. Alltid tidigt på morgonen då det enda som hördes var skrapet från stolar och dova röster från den närliggande korridorens klassrum i  gymnasieskolan. I övrigt var det tyst och lugnt och hon kände en viss dåsighet, som när hon suttit i bastun.

     Nu satt hon på en bänk och väntade. Hon hade bestämt sig. Det var nu eller aldrig, för hon var trött på att ständigt ha honom i sin skalle; han var en bultande oro och hon ville inte ägna tiden till att spionera.

     I nio års tid hade han funnits i hennes medvetande. Vad han än gjorde i hade han rört sig i hennes hjärna. Ibland tyckte hon sig känna hans lukt även om han satt i andra änden av klassrummet. Hon hade varit nära honom många gånger. Hans ögon, hår, tänder och händer var lika tydliga för hennes inre syn som tapeten i hennes rum.

     ”Du är så ful. Du ser ut som en gris. Du är ett litet kryp.” Hon sparade alla ord. I spegeln blev hon ful.  Hon sa ingenting till sina föräldrar och lärarna sa ingenting. När han tryckte upp henne mot väggen och skrek kommentarer om hennes bröst,  passerade en lärare snabbt förbi.

Då var hon tolv år.

     På mellanstadiet hade hon varit borta många dagar från skolan. Migrän, hade läkarna sagt och hennes föräldrar lät henne stanna hemma för det mesta. Då satt hon i sitt rum och målade solar i alla färger. De flesta i olika nyanser av svart.

     När hennes kompis, Sofie, lämnade hennes för hans gäng, var hon vaken långa timmar på nätterna. Det var som om varje nervtråd samlats i ett nystan där hon försökte placera sin frukost. Hemma trodde de att hon bara var en ”typisk tonåring”. Hon blev en vandrande skugga i korridoren, en allé, som utvidgade och blev bredare. Själv blev hon mindre. När hon lyckades ta sig till klassrummet hade hon försvunnit. Hon var osynlig och det kändes skönt.  

     Högstadiet vill hon inte tänka på. Det var hennes framtidsplan att lära sig glömma. Lärarnas beröm och utdelning av stipendium i nian gjorde henne illamående. Det var framför allt deras leenden hon avskydde mest. Hon såg hur deras tänder växte i stela leenden. Hon tog sitt betyg och gick hem.

                                                                 *

Korridoren kändes plötsligt lite vinglig. Hon kände sig yr. Snart skulle han komma, det visste hon. Hon drack lite ur vattenflaskan, som hon alltid bar med sig. Väggarna rörde sig inte längre och den instängda känslan försvann.

     När hon hörde de välbekanta stegen från den korsande korridoren, satte hon sig tillrätta. Hon hade på ett ungefär räknat ut hur många steg han skulle ta innan han skulle vara jämsides med henne. Hon hasade ner en aning, grabbade tag med händerna på bänken. Då rundade han hörnet. Hon räknade stegen – ett, två, tre, fyra, fem. På fem sträckte hon snabbt ut benen. Två långa, starka ben flög upp strax nedanför hans knän. När hon såg honom falla, blev hon förvånad. Hon hade hela tiden tvivlat på att hon skulle lyckas och hade ingen plan för vad hon då skulle göra.

     Han föll framstupa och tog emot sig med händerna. Under en tiondels sekund kände hon den gamla, välbekanta skräcken, men den bröts av likt en arm som vreds ur led. Hon hörde hans tystnad och såg hans ögon. Dessa ögon, som förföljt henne i så stor del av hennes liv, var fyllda av häpnad. Och rädsla.

     Munnens saliv smakade blod.

     Hon gapade efter syre.

     ”Om du så mycket som kommer i närheten av mig igen ditt svin, ska jag se till att du aldrig får en lugn stund i resten av ditt sketna liv. Hör du det? Alla vet nu. Alla rektorer, lärare i hela svikarkommunen vet nu. Jag har allt på papper. Fattar du?”

     Med darrande kropp steg hon upp och gick mot sin lektion. Hon speglade sig i glasdörren, svepte den vita långa koftan i små vågor runt sin kropp, såg sig själv. Kanske har jag blivit en svan? Mamma säger alltid att jag är så fin, tänkte hon, lyfte en aning från golvet, kastade en loska med metallsmak mot toalettdörren och flög mot det annorlunda.

                                                                 På återseende! Eva