Hon
hade följt hans vägar i tre veckor nu och visste exakt vilken dag och tid han
gick genom den trånga korridoren. Alltid tidigt på morgonen då det enda som
hördes var skrapet från stolar och dova röster från den närliggande korridorens
klassrum i gymnasieskolan. I övrigt var
det tyst och lugnt och hon kände en viss dåsighet, som när hon suttit i bastun.
Nu satt hon på en bänk och väntade. Hon
hade bestämt sig. Det var nu eller aldrig, för hon var trött på att ständigt ha
honom i sin skalle; han var en bultande oro och hon ville inte ägna tiden till
att spionera.
I nio års tid hade han funnits i hennes
medvetande. Vad han än gjorde i hade han rört sig i hennes hjärna. Ibland
tyckte hon sig känna hans lukt även om han satt i andra änden av klassrummet.
Hon hade varit nära honom många gånger. Hans ögon, hår, tänder och händer var
lika tydliga för hennes inre syn som tapeten i hennes rum.
”Du är så ful. Du ser ut som en gris. Du
är ett litet kryp.” Hon sparade alla ord. I spegeln blev hon ful. Hon sa ingenting till sina föräldrar och
lärarna sa ingenting. När han tryckte upp henne mot väggen och skrek kommentarer
om hennes bröst, passerade en lärare snabbt
förbi.
Då
var hon tolv år.
På mellanstadiet hade hon varit borta
många dagar från skolan. Migrän, hade läkarna sagt och hennes föräldrar lät
henne stanna hemma för det mesta. Då satt hon i sitt rum och målade solar i
alla färger. De flesta i olika nyanser av svart.
När hennes kompis, Sofie, lämnade hennes
för hans gäng, var hon vaken långa timmar på nätterna. Det var som om varje
nervtråd samlats i ett nystan där hon försökte placera sin frukost. Hemma
trodde de att hon bara var en ”typisk tonåring”. Hon blev en vandrande skugga i
korridoren, en allé, som utvidgade och blev bredare. Själv blev hon mindre. När
hon lyckades ta sig till klassrummet hade hon försvunnit. Hon var osynlig och
det kändes skönt.
Högstadiet vill hon inte tänka på. Det var
hennes framtidsplan att lära sig glömma. Lärarnas beröm och utdelning av
stipendium i nian gjorde henne illamående. Det var framför allt deras leenden
hon avskydde mest. Hon såg hur deras tänder växte i stela leenden. Hon tog sitt
betyg och gick hem.
*
Korridoren
kändes plötsligt lite vinglig. Hon kände sig yr. Snart skulle han komma, det
visste hon. Hon drack lite ur vattenflaskan, som hon alltid bar med sig.
Väggarna rörde sig inte längre och den instängda känslan försvann.
När hon hörde de välbekanta stegen från
den korsande korridoren, satte hon sig tillrätta. Hon hade på ett ungefär räknat
ut hur många steg han skulle ta innan han skulle vara jämsides med henne. Hon
hasade ner en aning, grabbade tag med händerna på bänken. Då rundade han
hörnet. Hon räknade stegen – ett, två, tre, fyra, fem. På fem sträckte hon
snabbt ut benen. Två långa, starka ben flög upp strax nedanför hans knän. När
hon såg honom falla, blev hon förvånad. Hon hade hela tiden tvivlat på att hon
skulle lyckas och hade ingen plan för vad hon då skulle göra.
Han föll framstupa och tog emot sig med
händerna. Under en tiondels sekund kände hon den gamla, välbekanta skräcken,
men den bröts av likt en arm som vreds ur led. Hon hörde hans tystnad och såg
hans ögon. Dessa ögon, som förföljt henne i så stor del av hennes liv, var
fyllda av häpnad. Och rädsla.
Munnens saliv smakade blod.
Hon gapade efter syre.
”Om du så mycket som kommer i närheten av
mig igen ditt svin, ska jag se till att du aldrig får en lugn stund i resten av
ditt sketna liv. Hör du det? Alla vet nu. Alla rektorer, lärare i hela
svikarkommunen vet nu. Jag har allt på papper. Fattar du?”
Med darrande kropp steg hon upp och gick
mot sin lektion. Hon speglade sig i glasdörren, svepte den vita långa koftan i
små vågor runt sin kropp, såg sig själv. Kanske har jag blivit en svan? Mamma
säger alltid att jag är så fin, tänkte hon, lyfte en aning från golvet, kastade
en loska med metallsmak mot toalettdörren och flög mot det annorlunda.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar