Snö och skidor i december

Skidorna står och väntar i ett förråd, men jag sitter och tittar ut på backar, träd och vindstyrka. Klistret finns redan på skidorna efter sista åket förra året. Det är bara att dra på sig pjäxorna – hit the tracks. De snöfria granarna och den isiga beläggningen på marken, i backarna, i spåren lockar mig inte i dag. Varför?

     Funderar på oviljan, motståndet denna morgon. Det måste vara åldern, minnet av 50-talets rika vintrar och svåra vallningsförhållanden, som rådde förra vintern här i Åre/Björnen. Man blir som oppless, som man säger på ångermanländska. Man ska inte bry sig om de förhållanden man inte kan rå på, eller hur? Klimatet kan man inte råda över; något vi själva får stå till svars för. Isbjörnarna är helt oskyldiga, men jag antar att de gråter över bristen på föda till sina ungar.

     Visst är det lite skamligt att gnälla över väderförhållanden, när vår värld är i upplösningstillstånd med krig, naturkatastrofer och triumferande Trumpar. Hur ska det gå? Vad ska det bli?

     Någon jämförde Trump med Ove, han som är en riktig surgubbe i romanen En man som heter Ove. Han vill vara i fred, men det går inte så bra utan blir motvilligt involverad i olika projekt. Så småningom kryper en snäll gubbe fram bakom allt missnöje, och inser att alla ”idioter” i själva verket kan vara riktigt kreativa och empatiska. Att Trump skulle genomgå en sådan metamorfos är helt osannolikt, anser jag. Han har inte tålamod att tänka innan han yttrar sig, fatta konstruktiva beslut eller studera vetenskapliga fakta.

     Om Trump skulle åka en mil på skidor, skulle hans tankar lugna sig, hans tålamod skulle tänjas likt ett långkok. Endorfinet skulle droppa på hans ego, som behöver lite lyckohormoner bortom alla oförskämda, impulsiva uttalanden. Mina egna empiriska erfarenheter av skidåkning är mitt bevis för ovanstående.

     Ja, jag åkte inte skidor i dag utan for in till Åre och köpte de absolut sista (2) julklapparna. Det var inte precis ett konditionstest, men minskade julstressen. (Vad den nu består av).

     Anledningen till mitt gnäll beror egentligen på att jag glömt mössa och skidhandskar. Jag hade kunnat få låna en mössa, två storlekar för stor, och greppa stavarna med lovikavantar. Jag vägrar. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att köpa handskar, mössa, för att ta mig ut i spåret? Jag vet inte. Ja, jag har en uppsjö av mössor hemma, tio mil från Björnen. Jag vägrade i dag. Inte ännu en mössa och handskar ska hamna i skåpet där hemma. Njet!

     Dessutom har jag bestämt mig för att börja skidåkningen efter januari månad. Minus fyra grader är inte mycket, men jag upplever decembertemperaturen, isen och vinden som outhärdlig. I skidspåret.

     Minusgrader efter februari är mer glamorösa med en sol, som tittar fram, snö som är som snö. Tar mig friheten att läsa böcker, ta det lugnt och se skidtävlingar på tv. Tar mig friheten att själv bestämma vad? var? när? jag vallar mina skidor.

     I början av mars förväntar jag mig fina spår, fin snö och en smula sol. Då kan jag åka ganska många varv och sjunga nerför backarna i längdspåren. Allt missnöje förångas rakt ut i rymden och jag släpper tanken på alla Trumpar, konspirationsteorier och lögner.

     Det är, vad jag skulle säga, livskvalitet.

                                                 På återseende! Eva