Backen
upp mot campingen och skogen är fylld av ”hej”. De boende i närområdet vallar
sina hundar, går sina promenadstråk, nickar igenkännande, säger: ”hej!”.
När jag bosatte mig på Frösön upptäckte
jag att alla ungar till och från skolan alltid hälsade med ett ”hej!”. Därefter
har jag själv alltid hälsat på de flesta jag möter på gångvägen. De allra
flesta svarar med ett ”hej””. Det är vad man kan kalla – väldigt trevligt.
På besök i Uppsala hejade jag på alla
människor på vandrarstråk bland stadens friluftsområden. En väninna sa: ”det
märks verkligen att du kommer från Norrland.” Jaha, det är alltså ett
norrländskt fenomen att hälsa på folk, som man går förbi på smala stigar.
Klart är att alla inte uppskattar ett
hurtigt ”hej!” ”hejsan!”. Det finns de som vinklar sina pannor i förvåning;
några uppvisar djupa missnöjesstreck mellan ögonen; några så djupa att man tror
sig ha mött Knausgård. Men, det har jag fullständigt struntat i då min
subjektiva empiriska undersökning visar att de flesta uppskattar en hälsning.
Ett ”hej” är inte svårt att kasta ur sig
och för barna, ungdomarna verkar det vara helt naturligt. Vi bor liksom i samma
område; ser varandra på ICA, på gångvägen, i backen och i skogen. Det är klart
att man då visar någon form av igenkännande.
Men, det finns vissa gränser. Om man går
utanför gångvägen mot skogen och hamnar utanför gatusfären, hälsar vi bara på
dem som blir igenkända. Så enkelt är det. För mig i alla fall.
När campingstugorna fylldes av flyktingar
passerade de gatan på väg mot affären; ibland ungdomar i par, ofta hela
familjer med barn i släptåg. Eftersom min fantasi, inlevelse kan fara i väg,
såg jag deras längtar till sina egen hem, som de tvingats lämna. Tanken på att
jag själv var flykting i ett helt främmande land. Jag sa: ”hej!”. De svarade
direkt: ”hej!”. Antagligen det första ord de lärt sig i sitt nya land. Tyckte
mig se en lättnad i deras kroppar, som om ett ”hej” signalerade trygghet.
Mina subjektiva inlevelsegrunder kan vara
helt fel, men det struntar jag i. Det bryr jag mig inte om. Det kan verka
patetiskt och visst kan mina fantasier utmynna i snirkliga analyser, motsägelser
vad gäller mina idéer.
Folkhemmet, demokrati, trygghet och empati
är inte direkt högst upp på agendan i dag i Europa, USA, Afghanistan, Turkiet,
Syrien, Ryssland. Man pratar om nationalism och patriotism och jag ser framför
mig stövelstrampande patrioter på marsch mot undergången.
Har vi inte haft nog av nationalism? Vad
är nationalism? I dag då vi importerar kultur, mat, trender, idéer från
världens alla hörn. Att vara patriot måste innebära att man låser in sig i ett
rum med människor som är varandras ekon, bara läser varannan rad i tidningarna,
är både döva och blinda.
I Dagens Nyheter den 3 december finns en
essä, Det som byggts upp med tålamod kan
raseras på ett ögonblick, skriven av Ola Larsmo, som bland annat refererar
till William Butler Yeats dikt ”Återkomsten”, vars fem sista rader är:
…”Och
åter faller mörkret, men jag vet
att
tjugo seklers stenhård sömn har störts
till
mardröm av en vaggas gungande,
och
vad för best, vars tid till slut är inne,
hasar
sig mot Betlehem att födas?”
Dessa ord tål att fundera på. Det handlar
inte om att kunna säga ”hej.” Det handlar om att kunna säga ”hej” för att visa
någon form av liv, någon form av bekräftelse på att det finns samhörighet,
mänsklighet och solidaritet i världen, trots allt. Tror inte att besten nöjer
sig med ett ”hej.” Efter en himla massa ”hej” kan hen möjligen börja fundera.
På vad? Varför? Är jag den jag är.
Själv är jag en hejar-patriot!
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar