Ja,
så har han då fått Nobelpriset, Bob Dylan. Undrar just om han kommer med någon
kommentar och kommer till Stockholm och tar kungen i hand för andra
gången. Den som lever får se.
När glassen kom till oss på 50-talet
tjatade jag ständigt efter mera glass. Jag fick stora lass och blev liksom
nöjd. Jag åt inte glass överhuvudtaget. Då. Nu kan jag äta glass om den är
fylld med godsaker, det sötsliskiga, som stillar suget efter det goda.
Kanske är det så, som det uttrycks i
denna dikt:
”Jag samlade frimärken.
Pappa gav mig ett halvt kilo.
Jag samlade inte frimärken mer”.
(En dikt som finns i olika varianter.
Ovanstående diktare vet
jag inte namnet på.)
De diskuteras hej vilt om Bobs Nobelpris. Många är
entusiastiska, medan andra säger att det är en släng av ”trumpismen”. Vad det
nu är? Men, klart att man fattar; det infantila i samhället finns i alla
skrymslen och vrår. En man på P1 tyckte att nu kan vilken popartist kunna få/ha
fått priset. Det är inte så enkelt och Dylan är heller inte så enkel, om man så
säger. Någon tycker att han är en stor diktare, som har gått sin egen väg.
Självklart finns det många besvikna, chockade människor, som anser att man ska
värna litteraturen, den smala litteraturer. Lite litteraturelitistiskt, så där.
Det
blev inte Adonis, Oats eller Roth eller …Inte ens Astrid. Själv skulle jag
kunna se Cornelis Vreeswijk som Nobelpristagare. Har faktiskt alla hans låtar i
en stor kartong. Hans texter talar sitt tydliga språk. Dylans mest kända låt är
antagligen ”The Times they are a Changin”. Och det är ju så. Dylans texter har
kanske 40 år på nacken och tiderna förändras, men orden finns kvar. Dylans
texter finns i våra huvuden.
Själv kommer jag extra väl ihåg ”Maggie´s
Farm” och då en rad, som jag fastnade för, eftersom den innehåller lite humor,
vilket jag aldrig har förknippat Bob med.
”She´s
sixty-eight, but she says she´s fifty-four.” :) Kanske något att ta till
sig. Jag menar jag har inte långt till sixty-eight, men att någon skulle tro
att jag är fifty-four är omöjligt, men aningen kul.
Hur som helst är inte Bob Dylan lite som
Håkan Hellström? Vad gäller de vackra tonerna, rösten? Ja, inte för att de har
likartade röster, men handen på hjärtat sjunger de inte direkt harmoniskt. Men, alla älskar Håkan och många älskar Bobban. Varför? Det måste
helt enkelt var texterna, utstrålningen eller jag vet inte vad.
Själv satt jag med djupa veck i pannan och
såg djup ut med mina klasskamrater, som hade både skivspelare och skivor med Dylan.
Det var djupt, stort och för mig lite som ”Kejsaren utan kläder”. Men, man var
ju tvungen att hänga med, liksom. Det var Diana Ross, som var min favorit och
inte Dylan.
Hoppas att han kommer till Stockholm och håller
sitt tal. Det blir intressant. Eller så kan han sjunga en truddelutt. Eller
hur? (Jag tror att han sitter och sliter sitt hår i förtvivlan just nu. Han
tycker antagligen att det är lite pinsamt.) Men, GRATTIS! Ändå. Kanske ska jag skaffa Dylans texter i en ask? Eller plocka fram en och annan skiva.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar