(Har
du tråkigt lille vän? Gå ut och tutta på några bilar!)
När
Zlatan Ibrahimovic är på väg in i en ny klubb, ett nytt lag håller jag andan.
Varför? Tja, det är hans enorma penningpåse, som torde vara lika med gigantiska
krav på att han ska skicka fotbollen rakt i mål, helst varje match. Tänker jag.
Om jag vore Zlatan skulle jag skämmas
varje match, som jag inte skyfflade in bollen i mål. Inte vet jag mycket om
fotboll men undrar just över de övriga i laget, när någon av de andra spelarna
fixar mål. Jämför de då sig själva med Zlatan och hans penningflöde eller
gillar de läget, är nöjda och glada över att vara i samma lag som Zlatan?
”Allt större spelare stryper de mindre” är
rubriken på Birgitta Rudins artikel i DN den 23 augusti. Hon skriver om
megamuseer, megaaktionshus, konststjärnor, megagallerier, De ”stora” har bl.a.
närhet till kapitalistiska gallerister och samlare, skriver Rudin.
Tesen i artikel är att de ”megastora” i
kultursektorn har stora fördelar jämfört med de små aktörerna. ”Mellanstora och
små gallerier, ofta konstnärsdrivna, får allt svårare att överleva…”
Rudin avslutar med att nämna
Stockholmsgalleriet, som ett exempel på ett galleri med större bredd. Det låter
förhoppningsfullt, tycker jag.
Vilka är små och vilka är stora vad gäller
bilbränder? De är varken eller, skulle jag tro. De är destruktiva och skapar
ringar på vattnet med en gigantisk påföljd. De torde kosta en del pengar, eller
hur? Nathan Shachar skriver om brinnande bilar i DN den 26 augusti och jämför
dessa ynglingar runt om i Sverige ”med många tusen unga, arbetslösa män på ett
ställe och med framkomstmöjligheter blockerade av ockupation och brist. Ingen
socialhjälp, inga bidrag, ingen arbetsförmedling. Och inga bilbränder.”
Shachar rubrik i artikeln är ”Där det
självklara blir gåtfullt” och jämför
alltså Sverige med staden Hebron i Palestina. ”Brottsligheten är sensationellt
mycket lägre än Tel Avivs och Malmös. Ett underverk? En självklarhet? En gåta?”
Ja, det tål verkligen att tänka på. Hur
förklaras dessa bilbränder i Sverige? Nathan Shachar refererar till det mantra,
nämligen ”utanförskap,” som oftast blir själva förklaringen till brända bilar.
I debatten utgår man också ifrån att förövarna är arbetslösa utan saklig grund.
”I Sverige är samhället staten. I Hebron är samhället familjerna,” menar Shachar,
vars förklaring är att våldsutövarnas familjer i Hebron aldrig skulle förhålla
sig passiva. De agerar snabbt, eftersom de vet att de inte skulle respekteras
av omgivningen och ”inte längre gifta bort sina barn eller träffa några
affärsuppgörelser.”
Efter att ha berättat för en palestinsk
vän om svenska experters uttalanden sade vännen. ”Men förstår de inte att de
stärker dem som bränner bilar och försvagar de andra?”
Ja, vilka är stora och vilka är små?
Shachars artikel är ett utmärkt svar på den frågan. Och jag frågar mig själv:
vem är staten? Var bor hen?
Vi är alla delaktiga i det som händer på
ett eller annat sätt. Naivitet är farligt, eftersom de goda intuitionerna har
en tendens att slå över till motsatsen. Att vi har det för bra? Att det skulle
behövas ett krig? För att vi ska hålla ihop i en gemenskap med samma mål i
sikte är något långsökt, tycker jag.
Zlatan är stor. Men, det betyder inte att
resten av hans fotbollslag är ”små”. Att bara tillåta de mindre etablerade
konstnärerna förminskas inom kultursektorn är ett systemfel? Och att låta
bilbrännare förminska människor är helt oacceptabelt.
Livet kan måhända te sig gåtfullt många
gånger, men kanske skulle vi tjäna på att göra debatten mindre metafysisk och i
stället språket i mer verklighetsnära strukturer.
(I Afghanistan hotar man kvinnor, som inte
har tillräckligt mycket kläder på sig. I Frankrike hotar man kvinnor, som har
för mycket kläder på sig. Det är absurt. Samtidigt en fråga om ”stora” och ”små”,
vilket är en tragedi i sig.)
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar