Somliga är stora men merparten är små?

            (Har du tråkigt lille vän? Gå ut och tutta på några bilar!)

När Zlatan Ibrahimovic är på väg in i en ny klubb, ett nytt lag håller jag andan. Varför? Tja, det är hans enorma penningpåse, som torde vara lika med gigantiska krav på att han ska skicka fotbollen rakt i mål, helst varje match. Tänker jag.

     Om jag vore Zlatan skulle jag skämmas varje match, som jag inte skyfflade in bollen i mål. Inte vet jag mycket om fotboll men undrar just över de övriga i laget, när någon av de andra spelarna fixar mål. Jämför de då sig själva med Zlatan och hans penningflöde eller gillar de läget, är nöjda och glada över att vara i samma lag som Zlatan?

     ”Allt större spelare stryper de mindre” är rubriken på Birgitta Rudins artikel i DN den 23 augusti. Hon skriver om megamuseer, megaaktionshus, konststjärnor, megagallerier, De ”stora” har bl.a. närhet till kapitalistiska gallerister och samlare, skriver Rudin.

     Tesen i artikel är att de ”megastora” i kultursektorn har stora fördelar jämfört med de små aktörerna. ”Mellanstora och små gallerier, ofta konstnärsdrivna, får allt svårare att överleva…”

     Rudin avslutar med att nämna Stockholmsgalleriet, som ett exempel på ett galleri med större bredd. Det låter förhoppningsfullt, tycker jag.

     Vilka är små och vilka är stora vad gäller bilbränder? De är varken eller, skulle jag tro. De är destruktiva och skapar ringar på vattnet med en gigantisk påföljd. De torde kosta en del pengar, eller hur? Nathan Shachar skriver om brinnande bilar i DN den 26 augusti och jämför dessa ynglingar runt om i Sverige ”med många tusen unga, arbetslösa män på ett ställe och med framkomstmöjligheter blockerade av ockupation och brist. Ingen socialhjälp, inga bidrag, ingen arbetsförmedling. Och inga bilbränder.”

     Shachar rubrik i artikeln är ”Där det självklara blir gåtfullt” och  jämför alltså Sverige med staden Hebron i Palestina. ”Brottsligheten är sensationellt mycket lägre än Tel Avivs och Malmös. Ett underverk? En självklarhet? En gåta?”

     Ja, det tål verkligen att tänka på. Hur förklaras dessa bilbränder i Sverige? Nathan Shachar refererar till det mantra, nämligen ”utanförskap,” som oftast blir själva förklaringen till brända bilar. I debatten utgår man också ifrån att förövarna är arbetslösa utan saklig grund. ”I Sverige är samhället staten. I Hebron är samhället familjerna,” menar Shachar, vars förklaring är att våldsutövarnas familjer i Hebron aldrig skulle förhålla sig passiva. De agerar snabbt, eftersom de vet att de inte skulle respekteras av omgivningen och ”inte längre gifta bort sina barn eller träffa några affärsuppgörelser.”

     Efter att ha berättat för en palestinsk vän om svenska experters uttalanden sade vännen. ”Men förstår de inte att de stärker dem som bränner bilar och försvagar de andra?”

     Ja, vilka är stora och vilka är små? Shachars artikel är ett utmärkt svar på den frågan. Och jag frågar mig själv: vem är staten? Var bor hen?

     Vi är alla delaktiga i det som händer på ett eller annat sätt. Naivitet är farligt, eftersom de goda intuitionerna har en tendens att slå över till motsatsen. Att vi har det för bra? Att det skulle behövas ett krig? För att vi ska hålla ihop i en gemenskap med samma mål i sikte är något långsökt, tycker jag.

     Zlatan är stor. Men, det betyder inte att resten av hans fotbollslag är ”små”. Att bara tillåta de mindre etablerade konstnärerna förminskas inom kultursektorn är ett systemfel? Och att låta bilbrännare förminska människor är helt oacceptabelt.

     Livet kan måhända te sig gåtfullt många gånger, men kanske skulle vi tjäna på att göra debatten mindre metafysisk och i stället språket i mer verklighetsnära strukturer.

     (I Afghanistan hotar man kvinnor, som inte har tillräckligt mycket kläder på sig. I Frankrike hotar man kvinnor, som har för mycket kläder på sig. Det är absurt. Samtidigt en fråga om ”stora” och ”små”, vilket är en tragedi i sig.)

                                 På återseende! Eva

       

Denna dag - med ÖFK

Började dagen med att vakna klockan 6.00. Vanligtvis är ett dylikt klockslag en bonus – att få somna om. Det gick bara inte. Blundade. Vände på kudden tre gånger utan någon som helst sovkänsla. Bara att pallra sig upp – trycka i sig två rostade mackor och te.

     Tänkte mig ett tidigt Friskispass klockan 8.00. På med träningskläder, yllemössa och vantar. På väg mot cykeln kom jag på att det var bäst att kolla öppettiderna. 9.00 på lördagar! So it goes.

    9.05 äntrar jag gymmet, gäspar stort men börjar mina tantövningar i långsam takt. Lite tråkigt är det ju men jag grabbar tag i en tidning och cyklar 12 minuter på den sköna cykeln på vilken man sitter lika bekvämt som i en fåtölj. Läser lite här och där i tidningen om fjällvandringar och längtar till Ullådalens krispiga luft och stigarna i dal och fjäll.

     Efter Friskis åker jag till stan för nödvändiga ärenden och möter djurgårdare, som kommit till Östersund för att se matchen. Jag sitter hemma i skrivande stund och ser matchen på tv. Djurgårdfansen ”låter” och det känns liksom lite exotiskt här uppe i mellersta Norrlands inland, som Bodil Malmsten, så ofta uttryckte det i sina texter. Första halvlek och det är 1-0. En ÖFK-spelare, Ken Sema, gör en snygg frispark rakt in i  Djurgårdens mål. Kevin Walker uttalar sig i pausen och han ser minst sagt irriterad ut. Min tanke är att djurgårdarna snart gör entré i andra halvlek likt hungriga lejon på jakt efter ett byte. Tänker mig att de är testosteronstinna bolljägare, som ger ÖFK en klockren straff.  

     Ovanför mig hör jag mullrande flygplan. Det är flyguppvisning här på Frösön i dag – ute på f.d. F4. Klart jag hade velat vara på arenan i dag och sett matchen. Klart jag hade velat se flyguppvisningen fyra kilometer från min soffa. Klart jag hade velat gå på middag i Björkbackaparken. Självklart hade jag gärna varit i Ullådalen. I stället sitter jag framför tv:n, skriver och tittat på matchen. Varför? För att jag vill. För att jag fryser och känner mig allmänt krasslig.

     Ser en i princip fullpackad arena och hör supportrarna peppa spelarna. Det är bra. Det flyter på och än så länge har ingen yngling sprungit in på plan och attackerat någon spelare, vilket hände i matchen mot Jönköping. En enda människa kan förstöra så mycket för så många människor. Hur känns det? Varför kan inte de destruktiva krafterna börja spela fotboll, piano, tennis, bas eller stå och vifta med supporterflagga och ta resultatet med en klackspark?

     Inga straffar, några gula kort och nu var det gjort. 1 – 0 till ÖFK. Because they are worth it! Så klart och Potter ler så rart. Tror jag.

     Denna dags innehåll passerade och så blev det afton. Action på arenan räcker för mig. Gäspandet skapade långa, sköna stunder i dag i morgon blir det lite mera drag!

             GRATTIS ÖFK! 

   

    

       

Semester och/eller sol?

Semester är oftast några veckors arbetsfri tid. Då kan man tycka att en pensionär utan arbetsplikt alltid har ”semester”. Samtidigt tror jag inte att någon pensionär säger sig ha semester – på ICA, i tvättstugan, vid diskbänken eller när de hämtar barn-barn på dagis.

En pensionär är en pensionär, som har möjlighet att disponera sin tid.

     En resa till Mallorca är semester. Med frukost och middag utan potatisskalare och långkok. I söndags kom vi, Karolina och jag, hem från denna soliga ö och jag känner mig fortfarande ”semestrig” – speciellt då jag studerar mina kroppsdelars färg. Mina armar och rygg har fått fräknar på en ljusbrun grundfärg.

     Solen. Ja, denna planet är väl anledningen till att man reser till solen. Och denna gång blev det Mallorca. Jag och min dotter vandrade fram och tillbaka till havet, solade, badade tills kroppen helt enkelt ville gå till lägenheten, till vila, skugga och osaltat vatten. Trots härliga bad med små vågor är det otroligt skönt att gömma sig för solen.

     Vid poolen var alla stolar upptagna och jag funderade över hur så många orkade sitta i solen största delen av dagen. De blev bruna som pepparkakor och verkade stortrivas i solens glans; pigga, glada och nöjda lät de solen duscha sina lemmar. Detta fenomen är ingen nyhet för mig. Jag vet att solsemester är en höjdare för väldigt många, att de tål solen, att de älskar svalkande drinkar vid vattnet, att de har SEMESTER. Jag tänker alltid att jag i princip är den enda som måste ta ett dopp var femte minut och känner mig till slut obekväm med att ständigt hoppa i poolen. Därför föredrar jag havet med allt vimmel, som så att säga ”döljer mig”. Havet är mitt element. Att simma i, att titta på.

     På stranden promenerar människor från olika länder med mer eller mindre olika onödiga grejer till försäljning nedanför inhägnade all- inclusive-hotell. En och annan får fläta ett barns hår för en liten penning men de flesta går bara fram och tillbaka utan ”napp”. Ja, man ser sig om i den ojämna världen, dricker lite vatten och ser ut över Medelhavet. Ett hav som ger svalka under solen. Ett hav som så många tagit sig över medan andra aldrig kom fram och fick sätta sina fötter på land. Kontrasterna är som natt och dag, semester eller flykt.  

     Semester med eller utan sol torde vara en mänsklig rättighet. Vi tog oss in till Palma en dag utan alltför mycket sol och besökte katedralen och gamla stan. Jag råkade skruva min vattenflaska snett och vattnet dränkte allt: plånbok, pengar, högkostnadsskyddspapper, ja, allt. Väskan blev ett såll och berikade mina byxor med stora blaffiga fläckar. Vi var tvungna att äta lunch med en fläkt och torka våra sedlar i fläktvinden. Hur som helst fick vi se en intressant del av Mallorca. Dagen efter promenerade vi till gamla stan i Alcudia. Trånga gränder med renoverade lägenheter, kliniskt rent och snyggt med svindyra butiker bredvid en kyrka från 1300-talet. Ungefär som att möta en helt ny värld med urgammal design.

     Utan solen – inget liv. Utan vatten – inget liv. Solen är kaxigt varm medan vattnet är ytterst blygsamt i stora delar av vår värld. Så även på Mallorca. Vattenkonsumtionen måste vara enorm bara av att tvätta alla turister handdukar, duschningar, städning av hotell o.s.v. Samtidigt strålar rhododendron och olivlundarna ser fräscha ut.

     I söndags landade vi på Frösö flygplats och mötte den krispiga tiogradiga luften. Det kändes skönt i lungorna. Och idag lyser solen i en sensommardag. En dag gjord för bärplockning, en dag för utomhussysslor med eller utan sol. Vilket också kan kännas som semester.

                På återseende! Eva