LIVET I SIG, ÅTERVINNING (två dikter - two poems)

     LIVET I SIG

livet är inte farligt

själva livet

livet i sig

livsfarlig är rädslan

för livet

det farliga livet

föds i rädsla

för detta liv

det verkliga livet

döljer faror

fara för livet

orsakas av de

livrädda

gå ut i kriget

utan vapen

huden förgrovas

av livet i sig

då blir livet ofarligt

så vida du stannar

vid rött ljus

men vem kan säga

      STOP

det är bra nu

en människa föds

för att leva

     ÅTERVINNING

Orden bildar asymmetriska vedhögar –

ryck en klabbe.

Endast gitarristen håller måttet:

tyst, intelligent och ordrik.

Rikedomen placerar han mitt i nyllet

på en promillehaltig politiker.

Bevara jordens näring –

lyssna på de stupade

som offrades av felstavade

och absurda ord.

En ung man lär sig en ramsa

en grå eftermiddag- som att

byta en musikgenre.

Blir en stumbild på youtube.

I alla gudars namn.

                På återseende! Eva

Put-in Trump-eter i en demo-krati blir en dikt – a – tur, eller hur?

Kom an, kom an pirater med era bomber och granater

och fasliga pistoler med krut och kulor i.

Kom an nu med kanoner och med byssor och patroner

och sablar och gevärer, ha ha för ni får ändå tji.

     För här kommer Pippi Långstrump,

     tjolahopp, tjolahej tjolahoppsansa!

     Här kommer Pippi Långstrump, ja, här

     kommer faktiskt jag.

     En barnbok, som antagligen utgår från Lysistrate av Aristofanes, visar att det faktiskt finns människor som vill ha krig. Varför? Något direkt svar på den frågan syns inte helt klart. Om jag kommer ihåg rätt, nämns krigsindustrin, som en förklaring. I dag blir vi dagligen matade med krigshandlingar, terrordåd, hot mot yttrandefriheten, arresteringar av journalister, lärare och oliktänkande.

     Frankrike har svåra traumatiska upplevelser av terror och den stora frågan är hur terrorister ska kunna stoppas. Det finns en stor sorg och frustration bland de som förlorar sina nära och kära. Hur ska man kunna skydda sig mot en individ med eller utan lastbil i folkvimlet? Turkiets militärkupp, vilken strider mot den demokratiska ordningen, misslyckades och nu tar Erdogan tillfället i akt att ”bannlysa” stora mängder av tänkta fiender i sitt land.

     En reporters analys av Erdogan på nyheterna, strax efter attentatet, innehöll en mening som jag fastnade för utan att kunna referera ordagrant. Visst kritiserades både själva kuppen och presidenten men reportern gjorde också ett mer nyanserat inlägg, som handlade om Erdogans mer lyckade politiska handlingar. Till exempel nämndes att Erdogan förbättrat infrastrukturen, fått ordning på ekonomin och dylikt.

      Min direkta tanke far iväg mot den retorik jag hört, lyssnat till och läst om andra ”stora” makthavare – Hitler, Stalin. Två gigantiska massmordsförespråkare. Hitler skapade nya vägar och ja, vad mer? I dag är det många i f.d. Sovjet, som saknar sin Stalin. Om sådana ledare råkar bygga något nytt eller skapa lite fler jobb och samtidigt mörda en massa människor i en paranoid dans, kan jag överhuvudtaget inte se något gott.

     I dag, 2016, borde världen veta bättre än att rösta på Trump och applådera Erdogan, som verkar mer och mer lik Rumäniens förre diktator Nicolae Ceausescu. Ska nu Trump och Erdogan skrika på ”bomber och granater”? Vad händer då? Blir det ringar på vattnet i en salig röra, som till slut landar i krigshandlingar utan logik, då alla egentligen borde satsa på att ordna situationen i Syrien och mota IS.

     Det verkar finnas alltför många narcissister, som gillar just bomber och granater utan sympati, empati.

     Putin, Trump och Erdogan är ledare med gemensamma karaktärsdrag, som skapar rädsla. Fasor finns det redan tillräckligt av. Narcissister dras visst till varandra och håller om varandra i en aggressiv, plump och hämndlysten dans.

     Pippi Långstrump är stark och utmanar de som kommer med ”fasliga pistoler med krut och kulor i” med en sång. Nu kan inte världen minska rädsla eller terror med en schlager men varför kan inte människor se skillnad på en pajas, en girig egoist och mer seriösa, demokratiska ledare och för den delen föräldrar, som uppfostrar sina barn till fredliga människor och ledare. I stället lyssnar man på farliga män, som gör oss trumpna utan någon vettig in-put.

                                 På återseende! Eva

     

Bättre eller sämre kunskap?

En bok kan ”veckla ut” en tonårings tankar vad gäller existentiella frågor om döden, mobbning, kärlek, etik, ja, själv livet i sig. En ung läsare kan få tröst, känna sig mindre ensam och – få kunskaper – av att läsa skönlitteratur.

     ”Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet,” är en debattartikel i DN den 18 juli 2016 skriven av Lars Melin.

     Melin menar att ”det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet.” Han tycker att skönlitteraturen dominerar i svenskämnet medan andra texter, som facklitteratur, tidskrifter säljs och läses i stora volymer. Tesen i artikeln är fokus på sakprosan: ”…sakprosa fokuserar på det sakliga och på orsaksverkansamband.”

     Visst är det viktigt för en ung människa med ryggsäcken full av kunskaper om och färdigheter i att skriva pm och rapporter. På väg mot universitet och högskolor är det naturligtvis en tillgång att kunna utreda en fråga utifrån informerande texter och sammanfatta, dra egna slutsatser. Dessa inslag finns redan i skolan, åtminstone på de högre stadierna, men det gäller också att ha en viss omvärldskunskap, läsförståelse och analysförmåga, enligt mina erfarenheter.

     En litterat ung människa har antagligen läst ett antal meter böcker, både skönlitteratur och facklitteratur. Då finns grunden för att läsa mer komplexa, strukturerade texter, vilket är basen i högre studier.

     Jag tror på skönlitteraturens betydelse för de unga och gamla också för den delen. Fiktion är fiktion, men det finns en oändlig mängd tolkningar, som florerar i läsarnas huvuden. Samtidigt som skulpturen av en människa, vad en människa är, formas av den sköna litteraturen.

     Jag tror också på Melins text om fokus på  ”färdigheten att läsa och skriva informativa texter.” Dessa inslag i svenskämnet finns redan i kursplaner, men kanske ska de tränas i större skala.

     Det är självklart att gymnasiet ska förbereda ungdomar för fortsatta studier. Men, jag undrar vad som kan sägas vara bättre eller sämre kunskap. Det måste vara en mix av läsande och det mer strukturerade läsandet och skrivandet är just strukturerat, vilket borde vara lätt att  ”nöta in” ungefär som att lära sig en manual. Men det krävs tillskott av läsförståelse, insikter, tankar och förmågan att dra slutsatser. Och – varför inte – känsla för, känslor?

     Känslor skapas av bland annat skönlitteratur. En känsla kan skapa kunskap om världen. En ung människa kan lära känna sig själv i skönlitteraturens spegel. Hen kan upptäcka situationer, tankar, känslor i litteraturen, som hen trodde sig vara ensam om. Då blir livet och omvärlden mer konkret och förståelig och ger antagligen extra boost i klivet in i vuxenvärldens krav.

                                                                 På återseende! Eva