Konsten och döden

Konst i lika former har alltid provocerat: impressionisterna, futuristerna och de flesta –ister har chockerat världen då det begav sig. Nu är det andra –ister, som styr världen. Dessa –ister tillför inget gott över huvud taget. Att de skulle sägas vara provocerande är ett alldeles för vagt, svagt uttryck. De är enbart skrämmande.

     När konst, som visade Mona Lisa med mustasch, en pissoar och målningar, som fångade ögonblicket blev det rama skri. Detta är INTE konst!  Skrev man i tidningar i början av 1900-talet.

     Elvis Presleys vickande höftar innefattade alltför stor sex appeal och det var oanständigt. Vi ungar bytte filmstjärnebilder och några år upp i åldrarna kunde vi se Elvis på film. Min kusin hade skivorna: Elvis, Bill Haley gungade i vardagsrummet.  Föräldrar förfasade sig över oljudet, så klart. Ja, sedan kom Beatles med långhåre och det blev en dekadens utan motstycke. Tyckte man. Vad skulle det bli av ungdomen?

     Klart att konsten har skakat om, väckt känslor, utmanat och skapat både glädje och avsky, allt efter tycke och smak. Man älskar eller t.o.m. hatar. Känslorna är personliga, icke-sanna. Det är tankar, känsloyttryck, som lätt kan blåsas bort likt såpbubblor i vinden.

     Konsten, yttrandefriheten och döden ingår i Lena Anderssons artikel Den nödvändiga onödigheten i Dagens Nyheter den 21 februari. I artikeln diskuterar Andersson ”proportionerna” mellan ett konstverk, inskränkningen av yttrandefriheten, heligheten och dödandet: ”Bristen på proportionalitet i de återkommande dåden mot konstnärer är i sanning uppseendeväckande. Den ene ritar en teckning, den andre skjuter ihjäl. Att i den ekvationen klandra tecknaren är närmast ofattbart och går bara att förstå som att islamisten anses otillräcklig, en best som man tvingas förhålla sig till men som saknar mänskliga förmågor.”

     Lena Anderssons citat är klockrent. Synd bara att inte de nuvarande, de kommande krigarna, som drar ut på mördarstråt, läser dylikt. Ja, man kan omöjligt jämföra med att försöka muta en sockerbagare med en semla. Men, å andra sidan, kan en hungrig bagare ta emot en semla, som hen vet innehåller något gott…

     Man kommer till ett stopp, en ändhållplats och en hopplöshet. Etik och logik existerar inte i fanatismens värld. Fanatiker vill inte bli emotsagda. Dödstyst.

     ”Men när väl jaget föds i den här världen, måste det leva som bärare av etik”. (Wittgenstein). So true – hur blir någonsin möjligheter annars möjliga”? Dåtidens chock är inte jämförbar med nutidens, trots att ”tyckande” inte bottnar i logik. Och Elvis skadade ingen, vad jag vet, bara sig själv.

                                            PÅ ÅTERSEENDE! Eva

                                                         

   

En semla är väl värd att vänta på

Varje dag i semlatider säger jag att jag ska baka bullar – semlabullar med kardmumma. Har jag bakat några semlor? Nej! Sitter i stället och läser Dagen Nyheters lördagsbilaga med recept på semlor: grundrecept för semlor, Karbaderdeg, wienerdeg. Och jag vill direkt trycka i mig tre sorters semlor.

     Det är semlor jag vill ha. Semlor går före allt: princesstårta, chokladtårta, nötkaka, wienerbröd, ja, allt.

     På tv:n ser jag Johan Olsson, som snart ska starta i en av dessa skidtävlingar ända in i VM i Falun. Kalla blev etta i sitt lopp och jag är 100% säker på att varken Johan eller Kalla inte åt semlor till frukost.

     För omkring femtio år sedan åt jag två semlor till frukost inför en skidtävling. Året innan hade det visat sig att jag var hyfsat bra på skidor. Med magen full av semlor året efter fick jag så ont i magen att varje rörelse blev ett knivhugg. Sist blev jag denna gång. Men, semlans attraktion lever kvar.

     Det är varmt och skönt framför tv:n denna dag och skidåkarna åker omkring i för mig välkända spår, eller åtminstone omgivning. Glimtar av spår, som jag själv åkt, svischar förbi i rutan. Undrar just om det finns något fik, som bjuder på semlor, på stadion. Hoppas det. För semlaälskarnas skull.

     Helt klart är att den hembakade semlan smakar bäst. Det vet jag, eftersom jag ofta hänvisas till ICA:s semlaförpackningar. Ibland har det varit lyxvarianten på Wedan, Edenbos konditori här i Östersund.

     Visst. Jag ska baka semlor med kardemumma. Om det så blir till påsk. Då blir det semlafest. Därefter må jag besinna mig och längta till nästa premiär, som infaller omkring slutet av december eller början av januari. Den som väntar på något gott…  

                                   På återseende! Eva

Läsa och språka

Cirkeln, den första boken i Engelforstrilogin, har sålts i 30 länder och filmatiseringen av densamma äger rum den 18 februari.

     Om filmatiseringen och jakten på skådespelare finns att läsa i tidningen Vi     läser, nr. 1 och artikeln är skriven av Elin Kallander.

Filmbolaget lade för cirka ett år sedan bilder på huvudpersonerna i boken på en Facebooksida och kommentarerna blev många. Det var både positiva och negativa kommentarer; många läsare var besvikna, när de såg bilderna på tjejerna (häxorna), som huvudkaraktärer.

     Ja, många är vi, som har läst en bok, sett filmatiseringen – och blivit besvikna, ja, rent av upprörda. Vi skapar bilder i våra huvuden utifrån texten vi läser och filmen överensstämmer inte alls med våra associationer, bilder och känslor. Kallander skriver: ”När vi läser grundas bilderna på våra egna föreställningar, läsningen blir ett Rorschatest av våra fördomar, menar Joakim Hermansson.”

     I fredagens DN, den 13 januari, skriver Helena Lindblad om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey under rubriken Intelligentare sex än i boken. Jaha. Ointelligent sex får vi läsa om i media så det räcker. Eller hur? Jag kan förstå vad hon menar med artikelns titel, eftersom jag läst böckerna. Trots det kommer jag antagligen inte att se filmen och heller inte filmatiseringen av Cirkeln. Varför? Jag föredrar att läsa Cirkeln och det räcker med att ha läst om Christian Grey, som badar i pengar likt Joakim Anka och är i stort behov av en terapeut. Hans ”lekkamrat” Anastasia Steele, som försöker behålla sin integritet, men faller till slut i bortskämdhetens förlovade rike, blir till slut bara för mycket. E L James böcker är helt enkelt en ”vassare” variant av Mitt livs novell. (Min anmärkning).

     Författarna till trilogin, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, porträtteras i tidningen Språket i en artikel skriven av Karin Skagerberg. Författarna skriver böckerna tillsammans, skickar text mellan varandra, redigerar, stryker och kommenterar. Det sägs i artikeln att de till slut inte vet vem som har skrivit vad. De jobbar med språket i t.ex. dialoger och kom fram till att de inte kan använda sina egna föräldrars språk, när en mamma tilltalar sin tonårsdotter i böckerna. De utgår i stället ifrån sin egen generations språkbruk, vilket blir mer relevant.

     De två tidskrifterna Vi läser och Språk  är trivsam läsning och jag undrar om de samarbetar, eftersom Engelforstrilogin diskuteras i båda tidningarna. Utifrån olika perspektiv. Att läsa om författarhantverket och filmatiseringar gör att man kommer närmare författarna, som faktiskt är arbetande människor i en skapande process.

     Jag har inte läst Cirkeln men köpt den och givit bort som julklapp. Affärsbiträdet rekommenderade den och sa att den var enormt populär som nästan-vuxen-litteratur, så populär att den allt som oftast försvann från hyllorna. Många av exemplaren försvann obemärkt ner i kassarna utan att ha passerat kassorna.

     Vi läser och Språk är för mig avkoppling och ger mig nya ord, som t.ex. ”gravidyoga” och information om Svetlana Aleksijevitj, vars böcker jag tänker läsa i sommar. Hennes arbete verkar vara en mastodont bygge om det sovetiska imperiet.

                                   På återseende! Eva

Tagga ner, titta på snön och ta en selfie

I de mellersta och norra delarna av Sverige roar man sig ibland med att fälla kategoriska uttalanden om 08:orna. På väg till Åre kan inte stockholmar´n skilja på sommar- eller vinterlag. De kör som galningar i snorhalkan. 08:orna är dryga…Därför är det bra att bli informerad om den rådande koden i Stockholm, om man bosätter sig där. Det kan man läsa om i fredagens DN.

     Du ska inte vidtala okända människor, småprata, vid en busshållplats. Då betraktas du som suspekt och folk ringer efter polis. Småprat kan kanske funka, men då ska du vara full. Du ska lära dig att gå före i kön och så vidare. Tja, köandet stämmer inte riktigt. Jag såg en man med fladdrande rock och hår, för inte alltför länge sedan, tränga sig fram i en kö – i Stockholm. Han blev i det närmaste lynchad.

     Klart är att om man är 1.57 kort behövs det övning i konsten att tränga sig fram till första raden på t.ex. Storsjöyran, festivalen, om du ska ha en chans att se luggen på dina favoriter. Det kan ungdomar. En fördel är att man får extra hörselskydd längst där framme av empatiska vakter. Vill jag tro.

     Nu snöar det i Sverige. Halva delen av fönstren på övervåningen är täckt av snö. Den ”riktiga” norrländska vintern har anlänt och snön fortsätter att falla. Det känns bra. Det betyder mer snö i fjällen. Mer snö i skidspåren på sport- och påsklov. Ja, snön skapar förhoppningar inför vårvintersäsongen med sol och skidåkning. Det är av denna anledning (man)/jag bor i Jämtland.

     I helgen har nyhetssändningarna flaggat för fler positiva nyheter. För mycket eländes elände kan liksom bli too much. Visst finns det goda nyheter, som t.ex. att Kalla tog ännu en ett SM-guld, att konsten frodas, att läkemedelsindustrin forskar för att "mota" de värsta sjukdomarna. Ja, det finns mycket. Världen i sin helhet är inte mycket att hurra för; den har passerat det absurda för länge sedan.

    Stefan Löfvén får beröm för sitt konkret formulerad tal om hatet mot olika religiösa grupper. Han har satt ner foten. Det är positivt liksom den uppsjö av människor, som demonstrerar, tar ställning mot allt hat och all terror.

     Kan man säga ”nu vänder vi blad”? Varför inte? Ett nytt blad mot våren, mot freden, mot en vårvinter med snö. Och 08:orna ska man vara rädda om i mellersta och norra norrland. De bidrar inte så lite till många människors försörjning. De kommer antagligen att märka att vinterlag är halt och kör försiktigt på vägarna. De behöver heller inte tränga sig i köer, eftersom de inte är alltför långa här uppe. Möjligtvis kan liftköerna vara långa, men då kan man titta på snön och träden i vinterskrud, ta en selfie för Facebook.

                                                    På återseende! Eva