Skilda rum

               det finns dagar som ramlar över dig

               likt ett ösregn eller en hagelskur
               framför en sol, en ö i ett blått hav
               vatten och hagel är ändå bara två olika former
 

               det finns så många rum att passera

               och du kommer att lära dig varje rums innehåll
               och veta att ett telefonsamtal mitt i natten
               kan var en hagelskur som smälter
 

               det är högt och lågt   ibland så trångt  att

               du gömmer dig under orgeln som dånar
               i ett till bredden fyllt kyrkorum
 

               du krymper men smyger tillbaka när allt har stillnat

               och rummet vilar i värmen från tonerna
               som fastnat i taket

           

               det finns de som travar på sina paragrafer
               bakom de röd-gröna lamporna och ibland galopperar de
               men blir aldrig diskvalificerade
 

               det finns människor och salar du måste gå förbi

               de som aldrig tvivlar och samtidigt gapar efter
               gamla sanningar likt statisk elektricitet
               och går stadigt på jorden med själen i skruvstäd
 

               en gungstol som krackelerat av tidernas luftdrag

               ”du behöver inte nostalgile”, säger ett gammalt spöke
               du lär dig att byta ögon och vidga ditt mörkerseende
                                            och
               på ålderns höst har du lärt dig att inte vänta på Godot
               och dina spöken vinkar, säger adjö och dansar vals till
               hip-hopmusik
              
                                                          På återseende! Eva

Ständigt samma tjat om att försöka förstå - och världen består och...

Världens oro kan man förklara den? Världens disharmoni har alltid intresserat mig, men det är inte så att jag kan förklara konflikten Israel/Palestina eller alla strider i Afrika. ”Konsten att bota en fanatiker” av Amos Oz definierar en fanatiker och slutsatsen att varken Israel eller Palestina kommer att bli några vinnare men att en fred eventuellt kan skapas, men utan äkta samförstånd. (Människorna kommer alltså inte att fira jul tillsammans).

     På något sått är jag besatt av att försöka förstå det som händer och söker förklaringar. Väl medveten om bristande kunskaper förfasar jag mig och läser en bok då och då, för att nå någon form av insikt och förklaring. En bok om Usama bin Laden berättar om en man med många fruar, mycket pengar och en fanatisk tanke. När det stormar omkring bin Landen vill en av hans fruar lämna honom och ta barnen med sig. För säkerhetens skull. Bin Laden förstår det och låter dem gå. Det är ju snällt. Det var säkert en sympatisk man som trodde på utilitarismen i sin kamp att rädda västvärlden från bl.a. amerikansk kultur. Sympati och terror går inte ihop. När fanatismen går överstyr bland en grupp människor vandrar gruppen hand i hand inneslutna i en betongkloss så solid att de aldrig möts av demokratiska och/eller humanistiska tankar. En fanatisk grupp är ungefär som den perfekta slutförvaringen av kärnbränsle.
     Det är sant att något absolut perfekt ”kärl” för kärnbränsle inte finns och kommer aldrig att finnas. Med tiden kommer det ändå att sippra ut strålning men det drabbar ju inte oss nu levande varelser utan det blir några andra som får se konsekvenserna.
     I dag är det snart dags att säga tack och adjö till OS och Sotji. Det gick ju bra för svenskarna och medaljerna har varit många. Femmilen med tre medaljryssar är en triumf för landet och alla vakter, poliser – och krypskyttar på taken då Putin gästade arenorna – har inte behövt använda sina muskler, vad jag vet. Det är gott nog. Samtidigt kan man undra vad som kommer att hända med Ukraina. Kan man förstå vad som händer i Ukraina då?  Lite kan man lära sig av det som står att läsa i DN i dag. Artiklar som också innehåller rutor, som på ett pedagogiskt sätt förklarar krisen. Men, ändå. Visst är det absurt när landsmän skjuter sina egna på gatorna, vilket reportrar kan vittna om, när de ser civila ligga på rad? Det kan man inte förstå hur än många böcker man än läser.
     Som sagt, det går inte att förklara allt och jag fortsätter tjata om all fanatism, egoism och makthavare, som arbetar ungefär som Macbeth. Macbeth och hans fru dödar kungen och sedan dödar Macbeth alla som kan tänkas avslöja/döda honom. Till slut blir Macbeth ändå dödad av en man född av kvinna. Och så håller det på. Ända in i medeltiden. 
       Visst är det ibland svårt att finna ämnen att skriva om. Men världen består och en fred, en ny energikälla utan livsfarliga ämnen, en ny typ av ekonomi, som ger alla barn mat, en större tolerans och så vidare och så vidare, vore himla kul att skriva om.

                                   På återseende! Eva

Att språka är att vara i världen

Mandarin talas av 935 miljoner människor och konkani talas av omkring 7 miljoner i delstaten Goa i Indien. Dessa språk har möjligen träffat mitt öra och det utan att jag varit medveten om det. Det finns en ofantlig mängd språk med mer eller mindre vackra tonarter, allt efter tycke och smak, och anledningen till att vi inte kan identifiera de olika språken beror till stor del på att vi inte har hört dem eller att vi är alltför långt ifrån deras språkträd.

     Jag läste de arabiska tecknen från höger till vänster, ögonen följde varje rad och den vackra skriften blev konstverk. Innehållet i texten har jag glömt, om det nu verkligen fanns något innehåll.
     Vid uppvaknandet ville jag hålla kvar drömmen, för jag ville verkligen kunna läsa arabiska. Jalla! Jalla!
     Språk är som musik, blir till olika genrer i olika tonarter. Arabiska är en aning hårdrock med poetiska grundtoner.
     Att vara i Tammerfors är som att vara i Japan, eftersom finskan är obegriplig för en svensk. Ja, om inte alla gick omkring och sa hattahylly hela tiden.
   Språk kan ibland liknas med att se en actionfilm utan översättning. När de första chilenska flyktingarna kom till Uppsala diskuterade de med skarpa röster, som lät upphetsade och upproriska. Jag föreställde mig att de diskuterade det politiska läget i 70-talets Chile i största allmänhet och Pinochet i synnerhet. Spanskan kom till Sverige och människor började förstå ord, uttryck och fick en mer lyhörd hörförståelse. Det visade sig att alla dessa hetsiga diskussioner ofta handlade om triviala vardagliga ting, som färgen på byxor och affärer med den billigaste maten och liknande. I dag är spanskan ett av världens mest talade språk.
     Det finns så vackra språk. Tänk bara på italienskan, som är en opera  - Pavarotti! Franskan är smäktande och orden smakar chokladpraliner. Edith Piaf hon ne regrette rien. Jag skulle så gärna kunna läsa Charles Baudelaires dikter på franska. Det gör jag ibland men uttalet är si så där.  Enivrez-vous// Mais de quoi? De vin, de poésie ou de vertu, à la guise. Maise enivrez-vous. Denna dikt av Baudelaire handlar om att vi måste berusa oss, men frågan är med vad? (Det är ingen uppmaning till studenter inför 100-dagars.)  Man kan berusa sig med både musik och poesi och Baudelaire kunde bli berusad av dofter i en gränd. Det blir liksom en ekologisk berusning, som gör gott i kropp och själ. Åtminstone för den ångestfyllde.
          Barnens språk är fantasifulla och barnafota, skyndigt och lessnet talar sitt tydliga språk. Annat är det med ungdomars språk som nyskapas varje dag på sociala medier. Allt är inte självklart och förkortningarna är ofta svåra att tyda. Men, det är kreativt.
     Språk är musik och min musik är ångermanländska, trots att jag inte behärskar de ångermanländska tonarterna till fullo. Birger Normans dikt ”Författar” börjar med dessa ord:
                                   Poesi ä int rimma
                                   å tocke
                                   Då ä å tvätte ur yga
                                   så du si
                                   varnåsch du håll hus
                                   i väla
                                                    På återseende! Eva

    

 

 

 

Ett flygplan på väg mot

               ett flyglan startar  svävar ovanför taken

                  

               medan skatan kamouflerar sig bland trädgrenar

                    
               sparvhöken tvekar när bullret sätter fjädrarna

               i gungning

 

               femåringar hoppar  sträcker ut sina händer

               mot skyn  vinkar mot bullret som rullar ihop

               sig mot sjön

               när dagen tystnar  väntas ett svar en natt med  

               grönt norrsken i en ordlös kommunikation

                                              *

               där partiklarna kolliderar råder fysikens lagar

               sköna sanningar som kan utforskas känns trygga

               som vore en konjunktiv en naturlag liksom ljuset

               hastigheten   tiden  och  rummet

               det en semester bland formler och abstraktioner

                                              *

               ett flygplan lyfter tung av flygbränsle som ingår

               i en annan skepnad mot en  två destinationer

               människor på väg mot ett jobb en välsignelse

               ett barn en familj   hem till sitt språk  en femåring

               vet för hon har varit där med sina första ord

                                           På återseende! Eva

 

                 

Fåglarna

Det är samling runt fågelbordet. En fröblandning tar fort slut; småfåglarna tar för sig. I ett träd sitter en sparvhök och iakttar dem. Jag tror att de små vet vad han är ute efter men ingen vet vad han/hon tänker eller om han/hon ska attackera. Jag tror att de vet hur han ska attackera, men inte när.

      I Umeå hackar en man rakt in en vagina, skapad i ett snöblock av en konstnär, Carolina Falkholt. Konstverket är en del av det utbud som bjuds i Umeå, som är årets kulturstad. En man hackar rakt in i själva grottan, om man så säger. Det är en performance och ingår i själva installationen. Vad vet fåglarna om denna ismålning? Ingenting. Det enda de vill är att äta så att de inte svälter, fryser ihjäl i kylan. Sparvhöken finns där och även han är hungrig. Småfåglarna äter frön och höken äter småfåglar. Så är det i naturen.
     En konstnär blir attackerad av en man, som inte ingår i skapandet, då hon målar, en vagina. Konstnären vet inte att det finns en man som tänker attackera henne och säkerligen inte när och varför han går till angrepp. Så länge han inte grips och förklarar varför han brukar våld kommer spekulationerna att florera i media. Kommer vi att tro på hans förklaring om att han trodde att Carolina höll på med förstöring? Kanske,  kanske inte. Men det vore väldigt intressant att lyssna till en förklaring helt nära sanningen.
      Man kan undra vad detta har med fåglar att göra och det undrar jag också. Möjligen kan en gemensam nämnare vara illusionen av frihet. Parallellerna är inte klockrena. Jag vet. Kan man säga att ”så är det i naturen” om attacken i Umeå?  
     Sparvhöken sitter och glor och fåglarna skingras. En enda fågel kommer och hackar på en talgboll. Det är den minsta av alla fåglar, en grå liten fågel, som jag inte kan artbestämma. Den lilla fågeln jobbar frenetiskt för att få i sig en smula av den frusna bollens innehåll. Ensam sitter denna fågel på sin gren och jag undrar vad höken tänker. Dag efter dag ser jag se små som i ensamt majestät besöker fågelbordet då hökar, duvor och skator iakttar akten runt omkring i sina träd. Min subjektiva empiriska undersökning visar att de små är de modigaste – eller de hungrigaste.
     Vad en man som attackerar en konstnär är vet jag faktiskt inte, men jag tror inte att han är hungrig och framför all inte modig. Kan det ha något att göra med konstnärens  motiv?!
                                                    På återseende! Eva