Take no notice! Kämpa på ÖFK!

Take no notice ÖFK! Kämpa på!

Hur många människor med driv, fantasi, kreativitet har jag sett bli golvade av avundsjuka, missunnsamhet och skadeglada individer? Det har blivit en del genom åren i olika konstellationer. Nu är det ÖFK och Daniel Kindberg, som blir attackerade från alla håll. Inför varje match intervjuas spelare och vad gäller ÖFK:s spelare får de alltid frågor om hur de ser på situationen. Både spelare och Potter har visat stor styrka och fokus på fotbollen. De svamlar inte utan är korrekta, verbala och fokuserar på idrotten.

     Johan Esk skriver i dagens söndagskrönika den 22 april ”Bilden av klubben Östersunds FK är för alltid förstörd.”

    Själva rubriken är en domedagsprofetia, vilket antagligen är själva andemeningen i texten. Hur kan Johan Esk så självsäkert påstå något slikt? Vad vet han egentligen om ÖFK? Vad vet han om framtiden? Jag vet en del om ÖFK, men så klart kan jag inte sia om framtiden. Krönikan är en kategorisk slutsats, som blandar antaganden, kränkningar med fokus på Daniel Kindberg.

     Esk menar att ”Daniel Kindberg har styrt den nya fotbollsklubben Östersunds FK med en uråldrig ledarstil. Det fungerar inte längre i längden.” Jag kan inte mycket om ledarskapet inom fotboll och skulle gärna vilja veta hur de uråldriga ledarstilarna ser ut. ”Alla vet att Kindberg och klubben på ett sätt fick sina domar redan när misstankarna om ekonomisk brottslighet kom.” Hur vet Esk att alla vet? Har han talat med alla människor? Och. Vad menar han med orden på ett sätt? Skulle tro att krönikören vill att alla människor är helt ense om det han skriver.

     Man blir som matt av dessa generaliseringar, avund och framför allt skadeglädje. Esk tycker, tänker som vore hans ord axiom, som vore hans krönika grundad på empiriska studier. Ja, en krönika ska väl vara lite ”lös” i kanterna, men tesen borde vara tydligare, konkret.

     I artikeln används ordet bild vad gäller ÖFK, en klubb som är ”mer än en fotbollsklubb.” Men nu, skriver Esk ”Och på ett exakt sätt kommer den nya, helt omvända bilden av att det är ett ekonomiskt fuskbygge och luftslott nu vara lika svårt att sudda bort.” Dessutom menar han att alla kulturprojekt har varit en manöver för att dölja Kindbergs bolag och pengar. Lite källhänvisningar vore på sin plats i detta uttalande.

     Tja, vad ska man säga? Jag har sett i princip alla ÖFK:s matcher, både på arenan och på TV. Det har varit många fina sittningar. Johan Esk har inte skrivit en rad om ÖFK:s framgångar. Inte ett ord. Man måste skilja mellan spelarna och Daniel Kindberg i detta läge. En krönika med detta innehåll gör ingen glad. Visst kan vem som helst bli orolig över den sågning, som Esk nu skapat. Han skriver om ett ”fuskbygge” som i så fall inte har något med spelarna att göra. Vad jag har sett har de verkligen inte fuskat sig fram till sina resultat.

     I dag går det inte så bra för ÖFK, men vi är många som solidariskt kommer att stötta dem. Vad gäller brottmisstankarna har jag inget att säga, eftersom jag inte är insatt i utredningen och kan inte spekulera om utgången. Daniel Kindberg har driv, fantasi, kreativitet och vad som än händer är DET en sanning. Mitt fokus är ÖFK. Fotbollslaget har gjort mig intresserad av fotboll – på riktigt. Jag studerar passningar, uppställningar, och spelteknik. Hoppas av allt mitt hjärta att spelarna ska få gå ut på arenor med harmoni i kroppen, utan dessa frågor om Kindberg. För vad är det reportrarna vill? Vill de att t.ex. Nouri ska gråta i deras famn? Eller. Vill de kanske ständigt finna scoop?

                                           Heja ÖFK! Kämpa på!  

På återseende! Eva

      

Idrott - är det krig?

Idrott – det är krig det

Första gången jag hörde sägas att ”idrott, det är som krig det Eva” var jag omkring tio år. Då var det svårt att förstå innebörden, själva kopplingen mellan dessa ord, krig och idrott. Så småningom fann jag denna mening i en bok skriven av en av arbetarförfattarna. (Kommer inte ihåg vem av författarna, som yttrade sig).

     Att vinna guld i OS, att vara bäst, få medaljer, beröm, bonuspoäng är ett krig mot sekunderna. Att bli utesluten ur truppen på grund av doping är ett icke rättfärdigt sätt att nå framgång. På vilket sätt är idrott ett krig? Ja, rent metaforiskt kan själva kampen mot att nå målen kännas som ett krig. Det har vi sett en hel del av denna snöfyllda vinter, då Björgen visat sin enorma förmåga, Kalla och Stina Nilsson har också skapat fantastiska resultat denna säsong. Och många, många fler.

     The winner takes it all? Tja, det är väl upp och ner ibland. Intervjuerna har varit många, liksom kommentarer i studion. Ofta har frågorna varit påträngande på ett sätt som gjort att tårarna hänger i fransarna. Som vore de tävlande till för att visa ett tårfyllt ansikte, som sedan blottas på förstasidorna i tidningarna. Då talar vi om dessa fantastiska idrottare, som hade en dålig dag, inte orkade fullt ut. Alla kan inte alltid vara högst på pallen. (Förutom då Sara Sjöström).

     Fotbollens krig. Hur ser det ut? Det vet jag inte riktigt vad det handlar om. Skulle tro att pengar har en stor del i ”fotbollskriget”. Ett etablerat lag med stora summor pengar i säckarna kan köpa spelare utan att det svider, inbillar jag mig. Ett annat krig torde vara att stoppa alla hot mot utvalda spelare, som blir uppsökta av skumma typer, som försöker tjäna pengar på fixade matcher. Man vill helt enkelt att spelaren ska se till att ”laget ligger lågt”. Detta krig måste elimineras. Här och nu.

     Förra matchen mellan ÖFK och DIF på Jämtkraft arena. Ett par tusen supportrar från DIF sjöng vidriga, psykande sånger riktade mot ÖFK. Någon hällde öl på spelare. Det gör ont att se och höra dessa supportrar. Och. Det är väl också meningen. Att göra folk, publiken, ÖFK:s spelare lessna.

     Nu har det gått så väldigt bra för ÖFK och därför verkar det som om en del människor njuter om de förlorar en match. Så kan det vara. Lite avundsjuka finns säkert lite över allt. Det är ändå en mänsklig åkomma, men man behöver inte håna, trakassera varandra på plan eller på läktare. När hopen kommer tillsammans får, genom den kollektiva hänsynslösa mobbningen, fotbollsspelarna uppgivna. Det är vad jag tror. Trots det var ÖFK de bästa spelarna på plan. Men, det saknades mål, vilket är meningen med fotboll. Det är inte lätt att få in ett mål mot ett lag som parkerar sig framför sitt mål stora delar av tiden.

     Nu tycker jag att det är dags att vända blad. Vi har läst så mycket om DIF:s supportrar och deras retorik. Kommentarerna i Jämtland är förstås på ÖFK:s sida. Man blir upprörd och någon tyckte att DIF:s mål skulle ogiltigförklaras på grund av deras brist på respekt, vilket naturligtvis inte är möjligt, men visar stor sympati för sitt lag. Hur som helst finns det inget mer att säga om detta, då det var hur tydligt som helst att ÖFK skötte sig, spelade bra, snygg fotboll. Vi vet nu vad som hände och nu hoppas jag att det blir slut på trakasserierna. Fotboll är fotboll och man vinner ibland och blir besegrad ibland. De supportrar som förstör, får så småningom se sig besegrade. Då krävs det peppande kommentarer till det egna laget utan skitiga ord mot motståndarna. Då kan båda lagen må gott och springa med tro, hopp och kärlek ut på planen – igen. Då är idrotten vacker. Utan krig.

     Alldeles snart ska nu ÖFK möta Dalkurd på arenan i Gävle. Heja ÖFK!  (Ja, just nu är det 1-0 för Dalkurd, men det ordnar sig i andra halvlek, eller hur?)

     RESPECT!

                                           På återseende! Eva