Korridoren (Novell)

Hon hade följt hans vägar i tre veckor nu och visste exakt vilken dag och tid han gick genom den trånga korridoren. Alltid tidigt på morgonen då det enda som hördes var skrapet från stolar och dova röster från den närliggande korridorens klassrum i  gymnasieskolan. I övrigt var det tyst och lugnt och hon kände en viss dåsighet, som när hon suttit i bastun.

     Nu satt hon på en bänk och väntade. Hon hade bestämt sig. Det var nu eller aldrig, för hon var trött på att ständigt ha honom i sin skalle; han var en bultande oro och hon ville inte ägna tiden till att spionera.

     I nio års tid hade han funnits i hennes medvetande. Vad han än gjorde i hade han rört sig i hennes hjärna. Ibland tyckte hon sig känna hans lukt även om han satt i andra änden av klassrummet. Hon hade varit nära honom många gånger. Hans ögon, hår, tänder och händer var lika tydliga för hennes inre syn som tapeten i hennes rum.

     ”Du är så ful. Du ser ut som en gris. Du är ett litet kryp.” Hon sparade alla ord. I spegeln blev hon ful.  Hon sa ingenting till sina föräldrar och lärarna sa ingenting. När han tryckte upp henne mot väggen och skrek kommentarer om hennes bröst,  passerade en lärare snabbt förbi.

Då var hon tolv år.

     På mellanstadiet hade hon varit borta många dagar från skolan. Migrän, hade läkarna sagt och hennes föräldrar lät henne stanna hemma för det mesta. Då satt hon i sitt rum och målade solar i alla färger. De flesta i olika nyanser av svart.

     När hennes kompis, Sofie, lämnade hennes för hans gäng, var hon vaken långa timmar på nätterna. Det var som om varje nervtråd samlats i ett nystan där hon försökte placera sin frukost. Hemma trodde de att hon bara var en ”typisk tonåring”. Hon blev en vandrande skugga i korridoren, en allé, som utvidgade och blev bredare. Själv blev hon mindre. När hon lyckades ta sig till klassrummet hade hon försvunnit. Hon var osynlig och det kändes skönt.  

     Högstadiet vill hon inte tänka på. Det var hennes framtidsplan att lära sig glömma. Lärarnas beröm och utdelning av stipendium i nian gjorde henne illamående. Det var framför allt deras leenden hon avskydde mest. Hon såg hur deras tänder växte i stela leenden. Hon tog sitt betyg och gick hem.

                                                                 *

Korridoren kändes plötsligt lite vinglig. Hon kände sig yr. Snart skulle han komma, det visste hon. Hon drack lite ur vattenflaskan, som hon alltid bar med sig. Väggarna rörde sig inte längre och den instängda känslan försvann.

     När hon hörde de välbekanta stegen från den korsande korridoren, satte hon sig tillrätta. Hon hade på ett ungefär räknat ut hur många steg han skulle ta innan han skulle vara jämsides med henne. Hon hasade ner en aning, grabbade tag med händerna på bänken. Då rundade han hörnet. Hon räknade stegen – ett, två, tre, fyra, fem. På fem sträckte hon snabbt ut benen. Två långa, starka ben flög upp strax nedanför hans knän. När hon såg honom falla, blev hon förvånad. Hon hade hela tiden tvivlat på att hon skulle lyckas och hade ingen plan för vad hon då skulle göra.

     Han föll framstupa och tog emot sig med händerna. Under en tiondels sekund kände hon den gamla, välbekanta skräcken, men den bröts av likt en arm som vreds ur led. Hon hörde hans tystnad och såg hans ögon. Dessa ögon, som förföljt henne i så stor del av hennes liv, var fyllda av häpnad. Och rädsla.

     Munnens saliv smakade blod.

     Hon gapade efter syre.

     ”Om du så mycket som kommer i närheten av mig igen ditt svin, ska jag se till att du aldrig får en lugn stund i resten av ditt sketna liv. Hör du det? Alla vet nu. Alla rektorer, lärare i hela svikarkommunen vet nu. Jag har allt på papper. Fattar du?”

     Med darrande kropp steg hon upp och gick mot sin lektion. Hon speglade sig i glasdörren, svepte den vita långa koftan i små vågor runt sin kropp, såg sig själv. Kanske har jag blivit en svan? Mamma säger alltid att jag är så fin, tänkte hon, lyfte en aning från golvet, kastade en loska med metallsmak mot toalettdörren och flög mot det annorlunda.

                                                                 På återseende! Eva 

KATTBLUES (A short story)

 I somras blev jag övertygad. Mozart och Beethoven går att lyssna på. Det är faktiskt inte schlagerkompositörer och det var på Berwaldhallen Beethoven blev en favorit. Det fungerar inte att bara lyssna på ryssarna. Tjajkovskij med bombastiska crescendon, som spelades om och om igen genom i cd-spelaren. Shostakovitch är en en alltför tung pärla och Pavarottis tolkning av Nessun Dorma har skapat översvämning i tårkanalerna; jag landade i  den ångermanländska melankolin. Men, på väg hem från jobbet finns låtlistan med Amy, Adele, BB King, Santana, Laleh med flera i mina lurar. Musik är som katharsis i hjärnan, men det måste finnas någon typ av harmoni.

     Att ha lyssnat på en experimentell japansk komposition på Konserthuset startade mina ben myrornas strid, kroppen snurrade av oljudet. Jag gick helt enkelt ut och satte mig i foajén, pustade ut och fick ordning på centrala nervsystemet. Mitt sällskap kom så småningom ut med lovord i en lång ström. Efter det japanska stycket hade de lyssnat på vackra, svepande toner av Puccini. De försökte få mig att känna ånger, eftersom Puccini är en av mina favoriter. Det var konditoriet som lockade mig, då det japanska ”förbandet” programmerade min lekamen mot bakelser.            

     Musiken kan vara som en underbart smakrik smoothie.

I själva verket är jag konservativ, nostalgiskt beroende av gamla godingar, som Aretha, soul och motown.

     Min barndomskamrat Lovisa har nu haft sin katt ett och ett halvt år. Katten heter Månne, en grå blandning av bondkatt och norsk skogskatt, som jag ofta konverserar med god respons. Numera har jag insett att Måns, som han egentligen heter, är en av de mest intressanta katter jag träffat. Och jag har träffat åtskilliga, levt med katter i största delen av mitt liv. Lovisa är fortfarande lite osäker på sin kattuppfostran, katters personlighet och behov. Hon blir lite extra nervös då Måns talar med mig och spinner i mitt knä.

     - Han gillar dig. Han låter ju som en lättare MC.

     - Jag tror att en och annan räka kan göra susen. Ja, du vet ju. Katter tar det de vill ha, sedan går de sin väg.

     På sista tiden har Lovisa blivit lite mindre nervös, lite förfriskande nonchalans har faktiskt gjort Måns mer trånande, vilket gör Lovisa lycklig. De lyssnar på musik tillsammans, Måns och Lovisa. Jag har aldrig sett eller hört musikstunderna och undrar om hon kanske har scrollat lite för mycket på FB där både hundar, katter, papegojor dansar till musik. I takt dessutom.

     Veckostädning är tråkigt. Samtidigt som det kan vara en fröjd att se klara ytor, golv utan smulor och en doft av såpa, när huset fått sin dos av städningens toner. Musik gör att tiden går fort och jag lyssnar på Spotify på datorn, skaffar en lista för ungefär två till tre låtar som jag lyssnar på. Lite Tina Turner, Led Zeppelin, schlager ibland. Andra städdagar kan det vara Puccini, Amy, Laleh. Men, då dansar jag inte runt med dammtrasan utan jag städar lite mer klassiskt, om man så säger.

     Förra helgen kom Lovisa instormande med kattkorgen, kattsandlåda, räkor, fem burkar kattmat. Hennes kinder var blodröda; ögonens vädjan tolkade jag på bråkdelen av en sekund. Hon skulle träffa en man. Så klart.

    - Jag kommer hem på söndag. Går det bra? Tack snälla.

     En kram till mig och en till Måns, som redan satt på soffan och längtade ut till fågelbordet, gräset, dofterna, sensommarens småkryp, spänningen.

     Måns visade ryggen, när jag satte mig bredvid honom. Ja, du Måns, nu har matte åkt och vi må väl hoppas på god tur, eller hur? Undrar just vem hon ska möta. Vet du? Om jag kliar dig på ryggen, sätter du dig i mitt knä då? Hur som helst är det städdag och tyvärr törs jag inte släppa ut dig till härligheterna. För tänk om du träffar grannens katter. Dom är väldigt stora, mäktiga, ska du veta. Åh, hå ja ja. Tål du dammsugare? Vi gör så här, tycker jag. Vi börjar med nedervåningen och lyssnar på musik till att börja med.

     Spotify på datorn, först ut är Tina Turner Proud Mary och jag krämade på lite extra. Måns hoppade ner från soffan, smög med korta ben med svansen hängande och kröp under soffan. Som vore det nyårsafton eller sista april. Jag skämdes. Förlåt mig. Jag förstår Måns. Du är precis som killen som aldrig skulle dejta någon med Tina Turner i skivsamlingen. Kom fram så ska jag prova något som du kommer att gilla. Jag lovar att du inte ska behöva lyssna på dammsugaren. Du. Kom fram. Jag har tinat några räkor.

     Med räkornas hjälp kom han fram. Sedan satt han i mitt knä och jag borstade pälsen så länge att gnistor blixtrade. Två nya låtar högst upp i listan, Lena PH Månsken i augusti och BB King The Thrill is Gone. Till min lycka verkade Måns acceptera Lena och jag drog mig tyst upp till övervåningen. Det tar en stund att göra rent ett badrum.  Efter Lena kom BB King, en favorit i repris. Sovrumsgolvet befriades av jeans, sockor, skjortor, tidningar och lätta och tunga böcker. Sedan gick jag ner för att skaka en matta.

    I mitten av trappan såg jag Måns sittande på stolen vid datorn, med en tass på väg mot skärmen. Men, vad gör du Måns? Tänker du stänga datorn? Måns tittade inte på mig, men jag såg det typiska kattblinkandet, som betyder skyldig.

    Det var något som inte stämde, då både Lena och BB King repeterades, när jag tyckte mig vara klar på övervåningen. Men, som den digitala novis jag är tänkte jag att låtarna spelats så många gånger att de nu spelas automatiskt. Kände en viss tveksamhet inför mitt uppdrag, tänkte att jag försummade Måns. Den fortsatta städningen fick bero och i stället satte vi oss framför tv:n, Måns och jag.

     Helgen med Måns var väldigt kattig, charmig och lite instängd. På söndagen tog vi faktiskt en promenad till lekparken. Jag gjorde precis som med min förra katt, som var mer hund än katt vad gäller uteliv. Alltså spatserade jag bortåt dungen och Måns travade efter mig cirka fem meter. Ungarna blev förstås glada över Måns, som snabbt visade sina charmigaste drag. De fick klappa, klia och lyfta honom. Han var helt enkelt kungen i parken.

     Efter vår gemensamma lunch förstod Måns att Lovisa var på ingående. Kattlådan blev tömd, kattmaten, det lilla som var kvar, ställdes bredvid dörren. När solen var på väg att dala kom Måns matte, som såg lite grå ut, framför allt i ansiktet.

    - Bra resa? Var han snäll, snygg, glad, galen, överangelägen, tjock, lång, generös, nervös eller bara helt underbar? frågade jag samtidigt som jag såg Måns jaga en sädesärla.

    - Du, ett ord – galen. Punkt.

     Efter att vi valsat omkring för att få in Måns i buren och ställt in hans övriga ”bagage” lovade Lovisa att berätta resten av utflykten. Måns tittade intensivt på mig när jag sa adjö med fingrarna bredvid hans nos och tackade för hans helgvistelse. Jag kommer att sakna dig Måns och du är såå välkommen när helst du vill. Kom ihåg det, sa jag rakt in i hans nos.

     Redan dagen efter ringde Lovisa och jag var inte lite nyfiken på hennes berättelse.

    - Du. Helt otroligt alltså. Vet du vad Måns kan? Han kan sätta igång låtar på Spotify. Kan du fatta? Dessutom. Du kan inte ana vilken musik han föredrar. Ja, klart att han trevar sig fram, men han återkommer till samma musik. Mozart! Visst är det fantastisk? Han gillar Mozart!   

     Ja, vi gör ju det Måns och jag.

                                                 På återseende! Eva