Är svenskarna tråkiga?

När barna var små läste vi ”Upp och hoppa morfar prosten” av Eva Bexell. Tror faktiskt att vi läste flera böcker om prosten. Det var rolig läsning för både lyssnaren och läsande föräldrar, som skrattade så ögonen vattnades. Morfar prosten tillsammans med sina barnbarn kunde stundvis vara kaotisk och humoristisk.

      Om jag tänker efter tror jag att det är de enda böcker jag läst med pauser för gapskratt. Humor? Det sägs att svenskarna är tråkiga, ja, kanske de mest boring people –ever. ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.” Det sa Simone Beauvoir för 70 år sedan. Citatet finns i artikeln ”Svensk litteratur är inget att skratta åt” i Dagens Nyheter den 21 oktober 2017. Artikeln utgår ifrån den amerikanske författaren Garrison Keillor, som menar ”att Sverige inte borde få dela ut Nobelpriset i litteratur, eftersom nationens egna författare saknar känsla för roligheter och relationer.”

     Ja, hur står det till med humor i svenska litteratur? Detta undersöker Kristofer Ahlström i artikeln och sammanfattar författarskapet som: ”Små mörka berättelser där folk är är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.” Detta citat grundar sig på en av de röster, som har synpunkter på svenska texter. (Skällande hundar för mig till Henning Mankells böcker, Skånes mylla, en hund som hörs från en enslig gård.)

     Ahlström frågar författare och reflekterar över sina egna kontakter med humoristiska texter. Det blir i princip ingenting, förutom ett antal seriemagasin. En del röster i artikeln ger Kellor rätt i sina ståndpunkter och någon jämför Hamsun som en nordisk skildrare av eländes, elände.

     En av anledningarna till bristen på roligheter beror på svenskarnas strävan efter politiskt korrekta skildringar och det faktum att humor är svårt, skriver Ahlström. Ett undantag och uppskattning av Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” finns att finna hos de franska läsaren av denna bok. Ahlström nämner också ”Moment 22,” som handlar om krig. Och. Gestaltar absurditeter med humor. Jag håller med. Joseph Hellers ”Moment 22” gör humor av militärens regelverk, som visar krigets meningslöshet och byråkrati. Ja, vad kan man göra? Man skrattar åt vansinnet.

     Kanhända är det i dag svårt att inte tangera världens tillstånd. Författarnas fingrar vid tangenterna krullar sig och eländet sipprar igenom. Blir samhällskritik. Just detta, att finna en klockren mening, en gestaltning av ett förtryck, en sanning i en alternativ-sanningsvärld. Det gör mig glad. Jag vill liksom tacka författaren för sina kunskaper. Tron på dessa skrivare blir mina medmänniskor. Trots att jag vet. Vet att det endast handlar om – ord.

     Slakthus 5 av Kurt Vonnegut handlar om bombningen av Dresden. Denna bombräd skildras med humor, blandat med ufon. En perfekt antikrigsbok.

     En flykting från Irak, bosatt i Finland, Hassan Blasin, skildrar de nyanlända flyktingarnas berättelser från kaos i Mellanöstern. Han kan också hantera kaos, krig, elände med stråk av skratt. Varför inte? För att välja mellan misär och en gnutta humor, måste man först och främst vara i livet. Utan berättelser får vi inte ta del av krigets fasor, som ändå aldrig går att förstå.

     Är svenskarna tråkiga? Ja, enligt artikeln är de svenska författarna tråkiga. Om vi svenskar saknar humor är vi antagligen tråkiga. Men, vi kan vara tråkiga på olika sätt, tänker jag. Det behövs fler roliga Nobelpristagare. Vem skulle det i så fall vara?

     Skulle inte tro att ”Opp och hoppa morfar prosten” bli nominerad till Nobelpriset. Vi borde införa ett litterärt Nobelpris för barnlitteratur. Då skulle vi slippa höra att svenskarna är tråkiga. Om åtminstone en glädjespridarförfattare nominerades vore uttalandet ”Svenskarna är de tråkigaste av alla folk…” genast eliminera den generaliseringen.

                                                 På återseende! Eva     

Ja, Vi Elsker Dette Landet

På 90-talet hamnade jag bredvid två män, far och son, från Norge i en hotellobby. Den äldre mannen drack öl, många öl, och hans generositet i största allmänhet växte efter varje glas. Han kom så småningom fram till att vi skulle gå ihop, Norge och Sverige. ”Ja, vi kan ta hand om er svenskar och bjuda på lite  oljepengar.” Ett grandiost förslag, eller hur, att gå samman. Bättre än skilsmässa i alla fall.  

     I dag talar vi inte så ofta om Balkankonflikten, inbördeskriget i Jugoslavien och länderna kring Balkanhalvön. Från 1991 till 2001 fick vi rapporter om krigets följder, som etniska rensningar, folkmord. Och. Vad jag kommer ihåg var det väldigt tyst runt om i Europa, när människor, som bott hela livet bredvid varandra började rikta sina vapen mot sina grannar. Serber, kroater och muslimer blev plötsligt fiender. Varför? Var det nationalism? Handlade det om olika religioner?

     1991 hade jag inte full koll på orsaker till konflikten, men vet att det fanns olika motsättningar mellan folken sedan lång tid tillbaka. Det blev ett obarmhärtigt mördande, vilket i mina ögon var helt ofattbart att det kunde hända i en del av Europa, inte långt ifrån Sverige eller Jämtland. Om man så vill säga.

     Kataloniens situation i dag har vi någorlunda koll på genom media. Katalonien, som väldig länge haft en egen identitet, vill nu lämna Spanien och bli självständigt. Scotland vill skiljas från Storbritannien men jag tror inte att Jämtland vill skiljas från Sverige. En skilsmässa är sällan speciellt lyckad, åtminstone då det gäller styckning av olika länders ytor.

     Hur är det med Jämtland? Finns det självständighetsivrare i Jämtland? När jag flyttade till detta landskap och såg jämtlandflaggans färger på övergångsställen blev jag funderad över själva meningen med slikt. Men, ganska snart förstod jag – det drar ihop sig till Yran. Den stora musikfestivalen i Östersund.

     I en artikel av Patrik Oksanen kommenterar han Fredrik Virtanens artikel om Ewert Ljusberg och jamtarna. Virtanen skriver att han ”avskyr Ewert Ljusberg” och hans s.k. presidenttal kallar han för ”tok-talet”. Virtanen jämför alltså invånarna i Jämtland med Hitlers stormtrupper. Det är något långsynt, milt sagt.

     Ewerts tal har oftast ett innehåll i sina tal, som handlar om mångfald, kritik av lögnaktiga presidenter, som t.ex. Trump, diktaturer och ordningen i världen. Jämtland är ett otroligt vackert landskap, nära till fjäll och skogar. (Det enda jag saknar är fler lövträd). Eftersom jag inte kommer från Jämtland, har jag lyssnat på människor från olika delar av Jämtland och deras kommentarer om övergångsställen, den jämtländska nationalismen med en president. Men, de trivs och utnyttjar det som bjuds utan knorr. (Det knorras en del om att vi inte kan odla rosor eller äppelträd, vilket vi ändå kan till en viss del). Sådant är klimatet och det är bara att gilla läget.

     Undrar just om Virtanen menar allvar i sin text. Det verkar faktiskt så. Men, för att förstå jämtarna måste man ha bott här i ett antal år. Helt klart är att Virtanen inte är någon antropolog. Det är ett som är säkert.

     Nej, jämtarna är inga separatister, trots alla övergångsställen, flaggor och tal. I dag finns det många nationalister, som vill separera, göra skillnad på folk och folk. Vad menas med nationalism? Ja, en del kan tycka att midsommarstången, tomten är svensk. Men, vi vet att så inte är fallet. Den politiska nationalismen är farlig. Det kan vi läsa om, lyssna på och förfäras över då t.e.x. nazister skanderar på våra gator.

     Jag hoppas att Balkan mår bra i dag. Jag hoppas att Katalonien inte separerar. Och jag vet att norrmannen var full. Tror att han vaknade dagen efter, viftade med norska flaggan och skrek: ”Ja, Vi Elsker Dette landet!”

                        På återseende! Eva