Djur- och människoliv

Jag såg dem redan i backspegel, när jag parkerade bilen. Ett helt gäng svart/vita varelser i en ring runt något jag inte kunde se. Själva situationen såg aggressiv ut, när jag öppnade bildörren och hörde ett infernaliskt kacklande. Snabbt såg jag en mindre varelse; hopkrupen, försvarslös och angripen. Gänget gick till attack i gemensamt samförstånd. Då jag traskade med hårda steg mot hopen skingrades flocken åt alla håll. Själva offret såg mig i ögonen för en tiondels sekund och sedan drog hen vidare.

     Upprörd och arg berättade jag för alla som ville lyssna. ”Det gjorde du bra Eva! Det är rena rama mobbning och trakasseri. Skator ska man hålla hårt.”

     Ja, en fågel är en fågel. En människa är en människa. Det finns liv. Både djur- och människoliv. Märkligt är det att se människor, som sägs äga förnuft, samvete och empati agera som vore de medeltida häxjägare. På bilder från Medborgarplatsen i Stockholm ses människor snegla mot varandra, känna sig för, öppna munnar, som väntar på de första anslagen. Någon skriker ”pack,” och ”ni hör inte hemma här,” ”era parasiter” och så vidare. När de första orden har landat blir det liv i luckan och massan skanderar unisont. Mot de utvisningshotade afghanerna på platsen. Unga människor som vill stanna i Sverige.

     Det finns många bilder på motdemonstrationen, som vräker ur sina hatord mot ungdomarna från Afghanistan. Jag tycker mig se glädje hos både kvinnor och män då de får kontakt med varandras hat. De blir som stärkta, som om de ägde Medborgarplatsen, sina rättigheter att spotta ut ondska, som om de vore födda i ett hav av svavelfulla, puttrande eldar. Undrar om de skäms om de blir igenkända och ifrågasatta. En och annan av dem torde bli tillfrågade om vad de håller på med. På en trottoar, en gata, på ICA eller liknande. Ensam utan sina hatvänner borde de krympa lite, eller hur. I annat fall kanske de inte tillhör homo sapiens. Vad blir de då? Hur ska de då klassificeras?

     När jag ser bilder, klipp på olika s.k. motståndsrörelser tänker jag ofta på hyenor, som närmar sig byten. En grupp som vet sin styrka i en gemenskap med lika agenda. En hyena är en hyena och är ett rovdjur. Så är det i djurvärlden. En stor del av världens folk äter djur, men människor äter inte människor och samtidigt beter vi oss som vore vi värre än djur. När vi dödar elefanter, exploaterar regnskogar o.s.v. Och. Hatar i ett vokabulär, som saknar förnuft, samvete och empati. Dessa elaka människor, har de barn? Vad lär sig deras barn om deras aktiviteter och ord? Ja, vi vet ju hur barn lär sig av sina föräldrar, sina förebilder.

     Jag vet av erfarenhet att det inte är någon mening att kommunicera med dessa hativrare. Det går bara inte. De pratar som nazister, som bara skanderar hatfulla floskler, falska kommentarer, lögner. Vansinnets retorik är absurd och en konversation blir en massaker i ord formad av den onda människans hat.

     Vad är deras mål? Vad vill de? Vill de skapa en värld fylld av krig i olika skepnader? Vad är de rädda för?

     Jag kan inte se annat än att de strävar mot allt det goda. De vill helt enkelt inte vara en del av det goda, samförstånd, empati och solidaritet. Utan detta blir världen likt en solid värld fylld i alla hörn med ondska, utan rörelse, utan tomrum, (som vi kan andas i). En sådan värld går sönder, den sprängs i bitar, förintas och dör.

     Jag vet inte om den lilla skatan fick ett liv i frihet. Det enda jag vet är att frihet är ett vackert ord. Samtidigt kan man dö av frihet. Friheten att skandera dynga, skada, trakassera. Varför ska vi lyssna till extremister, som sprider hat? Borde de inte bli dömda för sina ord och handlingar?

                                 På återseende! Eva

    

         

Stroppar som snoppar

Eftersom jag alltid har slukat böcker i alla valörer, mest romaner, skrivna av både män och kvinnor, har jag lärt mig mycket om män, tonårsgrabbar och deras snoppar. I några av dessa böcker har författarna redovisat tävlingar i snoppstorlekar. Dessutom har jag hört föräldrar till sina söner i förpuberteten berätta om sönernas funderingar. I dag är ungar/ungdomar inte rädda för att tala högt om sina tankar: ”min snopp är så liten. Du skulle se Kalles snopp! Den är enorm,” säger en något nedstämd kille till sin mamma. Det kan man tycka är lite gulligt ändå.

     Detta med snoppen är ett känsligt ämne och i böckerna har jag tagit del av tävlingar i att pinka längst, snoppens längd och så vidare. Detta beteende är inte jämförbart med EM eller VM, men verkar ändå vara väldigt prestigeladdat. Snoppen har betydelse. (Ja, utan snopp blir det inga barn eller det skulle bli brist på barn i alla fall. Nu finns det ju en hel del andra produktionsmetoder för tillverkningen av barn).

     När killarna når den mer vuxna åldern minskar säkert pink- och snopptävlingar, men jag tror faktiskt att man studerar varandras ”sak” i t.ex. en bastu.

Kan det ha att göra med den manliga normen? Rädsla? Eller är det bara en omsorg över snoppen och snoppens utveckling?

     En föreläsare, som samlade elever i gymnasiet talade mycket om snoppen och dess betydelse. Hon sa att små pojkar tidigt upptäckte snoppen, som de titt som tätt pillade på och fick tröst av. Som en ritual, som en trevlighet, liksom. Hon påpekade att flickor, som hade liknande manér oftast blev tillrättavisade. Deras förmaningar fick oftast effekt, då barn oftast förstår att någonting är fel, skamligt. Pojkarnas ”jammi-jammi” är ingen stor sak, menade föreläsaren, som hade flera betyg i sexologi. Föreläsningens tema var, i mina ögon, hänsyn.

     Ja, alla ungar, tonåringar upptäcker sina kroppar så småningom och det är väl inte mer med det. Att sedan vuxna människor, (läs män) ibland viftar med sina snoppar, visar upp sina troféer offentligt, är svårt att acceptera.

     Ja, vad är det med snoppar, egentligen? Visst, det finns en mängd olika konststycken med fallossymboler, som t.ex. fruktbarhetsgudar och i antikens Dionysoskultens karnevalståg och nordisk mytologi med mera. Många ser tydligen byggherrars höghus som fallossymboler och i vardagen ser man, om man vill, se ett moln, ett träd, en svamp, som en fallos. Om jag tänker efter har jag faktiskt sett en hel mängd av dylika symboler på gallerier, museum, gallerier.

     Aristofanes var en hejare på att vara frispråkig och publiken förväntade sig sexuella antydningar. Det fanns tydligen en stor öppenhet utan skam på den tiden. Ett icke-puritanskt samhälle, kan man säga. Shakespeare var heller inte buskablyg i sina dramer. Men, utan ordet ”snopp,” vad jag vet.

     I dag, den 7 augusti finns det ännu en liten artikel om snoppar i DN. Programledaren för ”The Specialist,” Eric Bolling, ska ha sänt osedliga bilder till några medarbetare för några år sedan. Denna nyhet har blivit bekräftad att några personer har fått meddelanden med sexuella antydanden och bilder på underliv har skickats från ovanståendes telefon. Tja, vad ska man säga. Det är kanske stroppar som snoppar, om man så säger. Är det inte alldeles för många snoppar i omlopp? Eller ska man säga: det är mycket nu.

                                                 På återseende! Eva