Att läsa tidningar är en av mina bästa sysselsättningar. Speciellt
efter t.ex. ett pass på Friskis är en dagstidning med en kopp kaffe och en
maffig macka en njutning för själen. Nyheter, debatt och hela alltihopa är
starten för att sedan hamna i kulturbilagan med sina krönikor, recensioner och
annat smått och gott.
Jag har träffat en del
s.k. äldre människor, som inte längre läser vissa tidningars texter, eftersom
de upplevs som helt obegripliga. Ett exempel var Fredrik Strages krönikor med
sina musik – och filmreferenser. Det förstår jag. Musiken och filmer och deras
olika genres hinner svepa förbi som fjärilar i morgondiset. Och vi hänger inte
med – vi pensionärer.
Vi har helt enkelt inte koll på varken språk, YouTube-klipp, musik
och filmer som liknar dataspel.
Själv läser jag gärna
krönikor skrivna av yngre förmågor för att lära mig lite om dagens musik, You Tube
och slikt. Ofta är de humoristiska med en snygg twist.
Dagens krönika i DN den 9
juni Fenomenet Poppy både häcklar och
hyllar den digitala fåfängan av just Fredrik Strage handlar om en tjej, Poppy,
en youtubare. ”Hon är popstjärna, sektledare, narcissist och eventuellt en slav
som kidnappats av en satanisk organisation”. Jaha, hon är alltså mångsidig?
Enligt Strage söker Poppy likes och det får hon. Hon verkar göra parodi av just
detta med att skapa likes och samtidigt sägs hon vara en person som man kan
”relatera till.”
Helt seriöst förstår jag
inte vad denna Poppy egentligen står för och vad hon hon vill. Men, det verkar
ju gå bra. Hon har också skrivit en bok med titeln The gospel of Poppy i vilken hon byter ut ordet ”Gud” mot sitt eget
namn. Det får mig att tänka på Nietzsche på sin ålders höst. Denna Poppy har
funnit ett forum som framställs som surrealistiskt, banalt samtidigt som hon
smädar själva innehållet i sina inlägg. Tänk om man inte förstår detta utan
tror att det är ”på riktigt”? Vad händer då? Ja, det vet jag inte. Har ingen
aning faktiskt just för att jag helt enkelt inte förstår själva uttrycket. (Ja,
jag har inte själv sett hennes klipp, som antagligen skulle ge en vink om
själva innehållet i Poppys digitala värld).
Kanhända framstår jag som
ett blåbär, en novis som inte förstår Poppy, men det bjuder jag på. Strage
avslutar sin krönika med att berätta om Poppys intervju med en kruka basilika,
vilket sänkte hans egen fascination några grader. Själv tycker jag att det inte
är så dumt att kommunicera med basilika, som sägs ha en lugnande effekt. Poppy
kanske behöver lite lugn?
Mina okunskaper är
tydliga, men jag sjunger ändå eller rättare sagt, fortsätter läsa krönikor med
nya mer eller mindre begripligt innehåll. Just intervju väckte min idé om att
intervjua Trump men skulle egentligen vilja ställa några frågor till en
pingvin. Varför? Ja, Trumps ord är så väl dokumenterade att det skulle bli
rundgång mellan tumme och pekfinger. En pingvin har en viss integritet, en
överlevnadskunskap, trots sina korta ben behärskar de havets vågor. Till en
pingvin skulle jag ställa frågan: ”när du var en nykläckt pingvin och sedan så
pass stor att du var färdig att söka havet, vart tar du vägen?” Hen skulle
antagligen inte svara, men hen vet att det finns hemligheter, som säkert är
nödvändiga för överlevnad och framför allt – vi människor ska låta naturen ha
sin gång. Ett pingvinliv kan så småningom vara utrotningshotat.
En president som Trump
bryr sig inte om pingviner för att: ”Det blir kallare. Det blir varmare. Det kallas
för väder.” Och Poppy? Tja, jag tycker att hon ska fortsätta att intervjua växter. Nästa gång borde hon välja mynta, som sägs skrämma bort mygg, dessutom torde hon stå för både frågor och svar. Det blir liksom inga stora lögner med ett sådant koncept. Trump intervjuar varken växter eller djur vad jag vet. Han talar utifrån sin egen narcissistiska vy med sin uppkäftiga, tjurskalliga kolnostalgi. För att ta ett exempel.
På
återseende! Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar