Tåget hem från
Stockholm mot mellersta Norrlands inland var ett så kallat snabbtåg. Sedan vi
passerat Gävle svischade vi förbi mindre orter som t.ex. Bollnäs, Ånge och
däremellan var det skog på skog så långt ögat når.
Jag satt länge och tittade på landskapet,
skogen och mitt öga fastnade för någon sekund på en björn, som stod på sina
bakben och jag tyckte mig se en att han vinkade. Han vinkade. Till mig.
Jag vet att mindre orter norr om Gävle
lider av befolkningsminskning. I Ånge hann jag fokusera på tre rader av
trevåningshus. Parkeringarna intill lägenheterna var i princip tomma, en och
annan bil syntes, när tåget sänkte farten, men jag hann se de ensamma bilarna
och lyfte blicken mot lägenhetsfönster. De var svarta i kvällningen; inga
gardiner eller ljus syntes i fönstren. Tomma lägenheter.
Det är melankoliskt att se tomma
lägenheter och hus på landsbygden alltmedan bostadsbristen är enorm i
storstäderna. All service i glesbygden försvinner vilket gör att människor
flyttar in till närmsta stad.
Under de två sista veckorna har jag besökt
Märsta, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Märsta, Sigtuna och Stockholm hann jag
med första veckan. Körsbärsträden i Kungsträdgården var på upphällningen men
jag blev nöjd över blommorna, som rosa moln mot himlen. Det är platser med
olika innehåll, känns det som. Sigtuna ligger vid vatten, solen sken men vinden
var tidvis obarmhärtig. De gamla husen fick jag se för första gången och
påskliljor, tulpaner blommade i kapp med lövsprickningen. I dag hemma i norr
blommar det lite blygt i rabatter men lövträden avvaktar. I torsdag var jag i
Uppsala, gjorde en nostalgitripp runt universitet och domkyrkan. Jag såg
blomsterprakt och växter, blommor, som inte finns i Jämtland. Det vore
underbart att möta rosor i trädgården, men det är en inte möjligt.
Waldemarsudde är en vacker plats på
Djurgården; en plats som jag hädanefter kommer att besöka så ofta jag kan, då
jag är i Stockholm. I city är det mycket folk från landets alla hörn. Man går
på konsert, shoppar, besöker museum och restauranger. Allt finns i Stockholm
men det finns fortfarande nya vyer att undersöka i huvudstaden. För att se en
björn måste du gå till Skansen, en plats jag uppskattat tidigare, men nu tycker
jag synd om de instängda djuren.
I dag reser människor kors och tvärs över
jorden. Många berömda, populära turistorter är överhopade av turister. I
Thailand måste man ”stänga” vissa öar, i Venedig flyter enorma kryssfartyg
omkring den exploaterade, sköra staden. Det blir absurt. Vi sätter oss i en
tunnel (flygplan) och landar på andra sidan jordklotet och sedan tar vi oss hem
i en tunnel. Vägen till och ifrån länder, städer, restauranger, affärer,
turistorter är tom. Möjligen kan vi sväva på vackra moln.
I min omgivning kan jag ibland se nio
rådjur på rad, på ängar, i skogen, på vår gata mitt i natten. De går tysta med
högt huvud, som en fredsdemonstration. Tänk om det vore likadant för oss
människor. Att vi började vandra omkring på jorden med små, små steg mot
mänsklighet, fred och vänskap. Då behöver ingen oroa sig över om björnen sover
i sitt bo eller om den är på jakt.
Den
björn jag såg, var så klart en stubbe på ett kalhygge. På väg hem förstod jag
storheten med t.ex. Stockholm, som bjuder på fantastiska museum, musik,
idrottsgalor o.s.v. men att det är skönt att åka hem till norr. Se landskapet i
skymningen, en älg i skogsbrynet. Det kan man bara göra i en tågkupé.
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar