Ett ansikte innan födseln
ögon i väntan
i svarta stilla vatten
ljus över havet
Bli ett med månen
en ande, ett rop
lyfter mot guldklotets famn
aldrig mer asfalt
Hur börjar man?
Vem vet att nu börjar hon? Han?
Nu sätter det i gång, liksom
nu brakar det loss– orden kommer
att
strömma emot mig? Oss?
Hur fan kan någon någonsin veta
det?
Det vet man aldrig, eller hur?
Det enda du vet är att
otåligheten
är enorm.
Du kan inte vänta – du kan inte
ge någonting
någonsin en chans.
Det är vad jag tror, men vad vet
jag?
Jag vet att jag ingenting vet –
det är inte kattskit.
Det är en kamp – en fight – med
eller utan publik.
Den som lever får se. Eller hur?
Nu börjar det.
Take it – or leave it!
Så är det bara.
Anledningen till att jag skriver
är att
jag aldrig riktig lärde mig
dansa
och att
jorden krymper.
För
varje dag.
Denne
värld är -
det som
är, är
statiskt materiefyllt.
Snart
finns bara plats för
ett
ben en fot.
Ska jag gala eller låta mig
falla i
en snart
försvunnen värld
eller
flytta
till ett annat universum
med en
annorlunda atomklyvning?
