Storytel har jag nu i min telefon och har lyssnat på
Thorsten Flinks självbiografi. Hans röst är rökig med en doft av vrede. Man kan
tycka vad man vill om hans knastriga röst, men jag lyssnar fascinerat på hans
artikulerade ordström. Jag hör vad han säger.
Hans skildring av barndomen för mig
tillbaka till August Strindbergs roman Tjänstekvinnans
son. Huvudpersonen sägs vara Strindbergs alter ego, som får stryk av
fadern, blir orättvist bestraffad för något han inte har gjort. Det är alltså
synd om honom.
Flinks barndomsskildring är fylld av
upplevda oförrätter. Han blir undanskuffad, nummer två, då tvillingbrodern va
den som ”ägde” moderns kärlek. I denna talbok finns andra röster, som nyanserar
Flinks vittnesmål och beskriver en helt motsatt version av barndomen. I en
familj finns således inte bara en enhetlig, kollektiv historia. Det blir oftast
skilda berättelser och minnen. Sanningen? Ja, den finns antagligen någonstans i
mitten av alla upplevelser. Tror jag.
Att Thorsen Flink är mycket begåvad,
kreativ är helt klart. De destruktiva inslagen i hans liv har varit
bromsklossarna i karriären. Han beskriver sin ångest, scenskräck, svaghet rakt
och tydligt utan självömkan. Texten känns ärlig och visar mod.
Thorsten berättelse om sitt teaterliv, som
skådespelare och regissör är mycket intressant; lysande recensioner,
hyllningar, geniförklaringar har tidvis haglat över honom. I samspelet med
Ingmar Bergman berättar Flink om hur Bergman till slut smular sönder honom med
sina grovt förnedrande ord. Bergman kallar honom för ett ”äckel” och kastar ut
honom i kylan. Thorsten blir sjuk och får ”medicin” – morfin. Som han
överdoserar.
Vilka krafter ligger bakom enskilda
människors ondska, som fullständigt bryter ner en människa? Ingmar Bergman
kunde det. FBI låter som ett anonymt sällskap, med det finns människor inom
organisationen, som i slutspurten av presidentvalet i USA fullkomligt raserar
en möjlighet till att slippa se Trump
som president. FBI har granskat Clintons e-post och enligt FBI-chefen,
James Comey, pågår en utredning av de nya mail, som finns i hennes e-post.
Självklart vässar Trump öronen, blir själaglad över nyheten, som blir ett sista
scoop, ett crescendo. Trump triumferar!
Är det makt? Vad är i så fall makt? En
gång i tiden talade man om språkets makt. Att ha tillgång till ett rikt språk
är att kunna argumentera, resonera, analysera och ta tillvara sina rättigheter.
I USA finns en enorm mängd människor, som inte har tillgång till ett värdigt
liv samtidigt ser de hur ”överheten” skor sig mer eller mindre utan rättspatos.
De saknar hopp, tro på etablissemanget. Då röstar man på presidentkandidater
och bryr sig inte om en ordflora fylld av lögner, personangrepp, hot och
rappakalja, som basuneras ut likt ett primalskri från avgrunden.
”A tough guy from FBI.” Blir han den som
ritar en ny värld på grund av innestående illvilja? Ja, detta presidentval är
tydligen, enligt barometern i USA, ett val mellan pest eller kolera.
Alla har vi brister och Thorsten Flink
beskriver dessa med både humor och sorg, enligt mina hörselnerver. Klart är att
Ingmar Bergman ägde makt över stora ensembler. Med rädsla för repressalier blir
människan liten på jorden.
Trump hotar med en lång lista på
destruktiva inslag i den amerikanska statsapparaten. Denna lilla människa har
alltså makt att skrämma livet ur folk, som inte kommer att rösta på honom.
Samtidigt återstår frågan: vad händer om han inte vinner? En lättnadens suck
kommer att höras runt om i världen. Samtidigt vet man inte vilka krafter, i
Trumps fotspår, som kommer att agera. Vad? Var? Hur? Varför? vet vi ju en hel
del om, eller hur?
(I eftermiddag ska jag lyssna på slutet av
Thorsen Flinks självbiografi och hoppas på att än en gång få se honom på
teaterscenen – i Östersund.)
På återseende!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar