You can´t always get what you want

I början av 90-talet var jag på Globen, satt på första parkett och inväntade Eric Clapton. Höga förväntningar och jag tänkte aldrig på högtalarna helt nära mig. När förbandet, som var italienskt med en sångare med en röst lik Joe Cocker, exploderade i mina öron, så upptäckte jag dessa ”ljudlådor”. ”Detta kommer jag inte att överleva”, var min första tanke. Jag kände paniken längs ryggen; över  60 mil hade vi åkt för att vara på konsert. Med ett tillgjort leende stålsatte jag mig, för vi var trots allt inne i självaste Globen. Jag kom till sans då Eric äntrade scenen och lade fingrarna mot gitarrsträngarna. Ljudet lät var som en hägring i öknen och första låten, ”Pretending”, är fortfarande en av mina favoriter.  

      Eric Clapton och hans musiker var utsökta; sång, gitarr, bas, trummor, saxofon, keyboard, fick sin beskärda del av föreställningen och ljudet var klockrent och en del i ett harmoniskt samarbete. Eftersom jag tycker om texter, lyssnade jag noggrant och jag uppfattade varje ord. Basisten var suverän och väldigt, väldigt glad.
     Den 1 juli på Tele 2 arena var Amanda Jensen och Big Bang förband. Amanda Jensen är duktig och fyller en scen med sin röst. Det var bara det att ljudet blev skramligt och basljuden sköt som reptiler rakt in i hjärttrakten med jämna mellanrum. Det blev tungt. Vi tog en paus. Det norska bandet – samma tryck.
     Jag är helt enkelt för gammal för tryckljudsvågor, sa jag högt och ljudligt. Bara för att. Eller för att besvikelsen smög sig på. Men, jag var övertygad om att Mick Jagger skulle bjuda på bra låtar med bra ljud. Och det var en strålande konsert. Jagger var inte snål. Han visade publiken respekt, bjöd på sig själv och gav antagligen allt för att ge valuta för biljetterna. Keith Richard sjöng så fräscht. Alla dessa duktiga musiker visade stor musikalisk styrka – helt klart.
     Det var bara det att ljudet var detsamma som hos förbanden. I mina öron i alla fall. Tryckvågor som klöv hjärtmuskeln (kändes det som). Jag surnade till, tog en paus, gick på toa. Ingen kö.
     En kille i samma ärende sa: ”visst är det grymt?” Eller snarare: ”Visst är det gjymt?” Han var så full att orden snubblade. ”Visst”, sa jag och gick tillbaka till en något humanare basstyrka. Jag kunde inte urskilja varje ord, men det gjorde ingen skada då de flesta av låtarna är memorerade. Det var en bra konsert men jag undrar om det kanske var taket som skapade detta ”buller”? Kanske skulle de ha spelat under bar himmel? Eller hade det inte varit någon bar idé? Hade det varit musik för kråkorna? Ja, jag är ingen ljudexpert, men jag har lyssnat på Stenarnas skivor i soffhörnan med ett fantastiskt ljud.
     Det är väl bara att konstatera att ljudharmonier finner man i en bra konsertsal med en symfoniorkester, som spelar Rachmaninov, Händel eller de andra grabbarna. (Det finns ju tjejer också, så klart men inte så många från 1700- och 1800-talet).
 You can´t always get what you want!
                                            På återseende! Eva