Var finns politikernas triumfkort?

”- Folk förstår inte varför det är viktigt att rösta. De säger att det är meningslöst. Inte ens politikerna går ut med den viktigaste anledningen till att delta, de pratar om annat. Nu växer de främlingsfientliga partierna, det börjar likna 1930-talet. I Tyskland fanns det 54 partier 1932, sedan röstades Hitler fram. Tre månader senare var bara ett parti tillåtet. Det kan gå likadant igen om folk är likgiltiga och rasism och fördomar får ta över.” Detta säger Hédi Fried i en ”gratulationsintervju” skriven av Jan Falk i DN den 14 juni. Och i dag fyllde hon 90 år.

     Hédi överlevde koncentrationslägren i Auschwitz. Hon åker omkring och berättar om Europas mörkaste tid för barn och ungdomar och har fått många priser, som t.ex. Freds- och skiljedomsföreningens Fredspris.
     Bryr vi oss om politiken? Jag har inte lyssnat så noga inför valet i höst men jag borde ha hört talas om de olika partiernas största löften. Skatterna behöver höjas eller sänkas, skolan måste bli bättre. Sämre kan den också bli beroende av vem som styr. Skatter, skolan och omsorgen är fortfarande ett mantra som genomsyrar den politiska diskussionen.
     Är skolan dålig då alltför många barn/ ungdomar inte klarar målen? Är det enbart skolans fel? Klart att insatser ska göras för elever med särskilda behov. Och om det görs, kommer alla att klara sig då? När klarade alla ungar sina mål och betyg? Är det någon som vet?  
     Ja, vilket parti ska man rösta på? Det är en smet av löften och åtgärdsprogram, men allting hänger väl ihop på något sätt. Av de röstberättigade, som lämnar allianspartierna, kommer inte alla att automatiskt rösta på t.ex. socialdemokraterna. En hel del av dem kommer att rösta på SD. Människor är missnöjda. Varför? Det är den frågan vi borde ställa.
     Det är klart att arbetslösa, sjukskrivna, utförsäkrade människor är missnöjda. Och ungdomar utan utbildning har svårt att få arbete. Bristen på arbeten och pengar skapar missnöje. Missnöjda föräldrar kan inte alltid ge sina barn den ekonomiska trygghet eller den uppmuntran som krävs för att barnen ska klara av t.ex. skolan. Barn blir oroliga och ledsna av föräldrars problem. I ett alltför ojämlikt samhäller skapas ett missnöje, som i sin tur kan skapa en lavin av raseri över sakernas tillstånd. Finner man dessutom syndabockar kan de bli den största frågan och röstsedeln läggs på ett främlingsfientligt parti.   
     Det talas en hel del om symptom men inget om orsakerna till oroliga, trötta barn, våldsamma, extrema grupper, call-centerföretag, slavarbete och så vidare. Vem talar om orsaker? Det handlar inte om bara girighet, eller hur?
     När jag läste DN och artikeln om Hédi Fried reste sig håret på mina armar. Hennes ord: så klockrena, enkla och träffsäkra. Måste en människa ha överlevt Auschwitz för att kunna ge en sådan enkel förklaring till ondskans existens? Varför uttrycker inget politiskt parti Hédis självklara tanke? Varför uttrycker politiker sig som centralbyråkrater med meningar formulerade likt utspätt vatten? Varför kan de inte konkretisera mera?
     Jo, visst ska jag rösta. Jo, det måste jag. Jag vill rösta på ett anständigt parti, ett parti som visar att de vill värna om alla människor. Ett anständigt parti låter människor ha ett värde och möjlighet att ge sina barn en god start i livet. Vilket parti kan lova mig det? Maskrosor är ihärdiga. Javisst. Men hur många kan stå emot en gräsklippare eller bekämpningsmedel?
     När Hédi avslutar sina berättelser om Europas mörka tid bland elever, ber hon dem att inte applådera. Varför? Det borde vi alla förstå.
                                                    På återseende! Eva