Hänryckningens tid

Så rofylld ter sig

glansen av denna vårdag

att körsbärsblommen

borde besinna sig och

icke falla så ymnigt

(Ki no Tomonori död ca 903)

 I dag är det alltså hänryckningens dag då bröllopspar står på rad framför kyrkor för att ingå äktenskap, ge löften om framtiden och avsluta med fest och glam. Allt till ackompanjemang från en strålande sol och all sköns blomster.

     Jag har oftast passerat Frösö kyrka denna dag och sett leende, strålande par före eller efter vigselakten. Det är en glädjens dag och sommarängarna har bjudit på några stolt vaggande sommarblomster. I min tanke har jag önskat brudparen lycka till. ”Låt inte denna tillställning bli ”ovärd” och spika fast era löften på kylskåpsdörren på det att ni ska hålla er gifta långt in i framtiden!” Har jag tänkt. Inte som en cynisk människa utan mer som en torr realist.
     I går firade vi Sveriges nationaldag till åminnelse av att Gustav Vasa blev kung 1523. Kan man tänka sig! I och för sig är det inte ett dåligt val, eftersom varenda unge har hört talas om denne kung i skolan. Har de stora luckor i historia vet de ändå vem Gustav Vasa var. Tror jag.
     Som student på 70-talet var det många som reagerade på att vi var tvungna att ta del av litteraturen under romantiken. Den var ju nationalistisk. Nota bene! Klart var att man t.ex. hyllade Napoleon och den starke vikingen, men de flesta protesterade utan att veta så mycket mer. En nationalist. Vad är det? Någon som firar alla sina högtider i tron att de är ursvenska? Vill inte tro det då de flesta av våra högtidsseder inte är så värst svenska. I dessa tider skapar faktiskt ”nationalist” en lång rad associationer, som gör människor lite osäkra på sina egna tankar om den 6 juni. Frågan är vilka våra hjältar är idag. Är det Zlatan? Är det Håkan Hellström? Eller brandmännen? Eller…? Jag tror på de vardagligt agerande människorna som gör gott varje dag lite här och där.
     Den 6 juni och pingsaftonen gör mig glad, för dessa dagar är ett avbrott, en stund att pusta ut och denna hänryckningens dag gör mig hänförd. För att det är lördag och inte söndag. (Alltså inte nästan måndag).  
                                   På återseende! Eva