Hindenburg

Hindenburg var ett luftskepp, som störtade 1939 och i och med det var luftskeppens saga slut. På platsen för denna störtdykning finns huvudpersonerna, Prickley Pear och Bertil, i Susanna Lundins roman Hindenburg.

     Om jag som läsare tillåter mig att se både det ena och det andra utan att störas av litteraturkritiker och recensenter, blir behållningen av läsningen en rad spännande associationer.
     Jag läser en roman som bryter mot konventionen vad gäller dramaturgi, kronologi i tid och rum, språk, sammanhang. Jag läser meningar, som blir lyriska i konversationen mellan Prickley och Bertil, som bor i ett torp i skogen. Ibland förflyttas vi till Los Angeles. Det råder undergångsstämning, eftersom jorden är på väg mot sin undergång och i vissa stycken är katastrofen redan aktualiserad.
     Texten uttrycker ett missbruk av vår jord, människans existens i världen, människan och icke-människan, som ändå inte är något monster. Det är blommor och dofter, men framför allt är det träffsäkra formuleringar, som när Bertil ska skapa en människa av en trasdocka, som ska bli ”mjuk” av att vattnas av Prickley Pear. Bertil pratar och pratar och säger om skapelseprocessen av en människas prototyp: ”Visserligen kommer hon bara att innehålla hud och vatten, och hon kommer kanske inte att kunna tala och tänka som andra, men så vitt jag vet har det räckt för många andra människor.”
     Bertil är kategorisk och tycker om att ”undervisa” med en hel del cynism, men visst finns det en kärna av sanning i hans spekulationer. Lite doft av pioner blandar han i vattnet: ”för det finner de flesta människor angenämt.”
     Prickley Pears ”innehåll” är inte heller helt mänskligt, men Bertil tröstar henne: ”Människan i dig har gett sig i väg på en månskenspromenad, tagit med sig sin själ och sina organ och gått. Kvar ligger skinnet och sover. Ingenting att oroa sig för.”
     Boken är uppdelad i kapitel med rubriker och ibland med tillägg av AKT 1 o.s.v. Ja, det är en text som virvlar runt, vilket blir ett surrealistiskt drama likt I väntan på Godot av Becket och också Slakthus 5 av Vonnegut. De existentiella frågorna blir trivialiteter i denna roman med ett stort allvar.
     Jag tror att författaren är naturvetare, som skriver om blodomloppet, blommors doft och lavan som tränger fram ur jorden. Det finns vetenskapliga inlägg som är mer poetiska än vetenskapliga. För att kunna ”skruva” s.k. vetenskapliga fakta på ett fantasifullt sätt måste man känna vetenskapen. Det är vad jag tror.
     Hindenburg är en intressant roman skriven av en debutant.  Vad romanen handlar om? Ja, det är upp till dig.
                                                    På återseende! Eva

 

 

Guldtrådar och ståltråd

Jag skulle vilja skriva en text likt ett vackert broderi att bära som en sjal med glittrande pärlor, paljetter, stenar, som slingrar sig som ett norrsken. Gucci. Diamantkollektion eller ett fotbollsnät i neonfärger.

      Guldtrådar flätade runt vår jord tillsammans med Yggdrasil. Håller ihop, skapar mönster och månen ser ett skimrande paradis.
     Guld, silver och ädelstenar blir en knytpunkt, ett spindelnät och – man häpnar!
     Havet, solen, bergen och allt glitter blir en schlager och de svarta trådarna vrider sig mot horisonten. Bryter solens gula korsstygn. I de svarta ulltrådarna brinner en eld. Svartröda jorden svajar.
      Guldstrålar bryts, kapas av ståltrådar. Framför och bakom. Ett fängelsebroderi skapas av järnhand och de sköra paljetterna dansar  på svarta lakan. Stålet blir ett galler mot.
     Orden ligger mellan de svarta ulltrådarna, pärlorna, paljetterna och stenarna.
     Orden kryper undan dagsljuset. Kan inte. Vill inte se alla trådars logik eller skönhet. Vill inte öppna sig.  
     En skorpion på den svartröda jorden.
     Jag skulle vilja bygga ett broderi på ståltråden fylld av röda, vita och blå blommor. Inget glitter. Inga diamanter. För att de sköra trådarna ska leva.

                                                          På återseende! Eva

    

Nattens viskningar

Alla dagars innehåll blir nya

när jag ser nattens kontur som en löv.

Röda pioner nickar sorglöst mot

mina öppna sinnes nyfikenhet.

Gräset, vinden viskar mot mitt öga:

”fyll din tanke med våra element!”

Jag blir ett löv i regnbågens färger,

som avväpnar de giftiga svamparna.

                             På återseende! Eva

 

Och så blev det midsommarafton...

Sju grader (varmt?) två dagar före midsommarafton. De som tänker plocka sju sorters blommor och trycka in under kudden behöver inte direkt misslyckas med projektet. Men, visst kan det vara svårt att finna flera sorters ängsblommor. Kanhända kan man lägga till ett och annat ogräs med färg. I denna växtzon och kyla står inte blommorna i givakt precis.

     I Brasilien i tisdags var det 30 grader varmt och brassarna kämpade mot Mexico. God stämning. Med det är ändå en besvikelse, eftersom jag inte känner igen många av de brasilianska spelarna, men Neymar har jag sett live i Barcelona förra sommaren. I Barcelonas lag.
     Jag saknar fotbollen jag sett tidigare VM. Cameron med glada grabbar med rastaflätor. De lekte med bollen, hade kul. Brasilien med pigga, charmiga fotbollsspelare, som flög fram över planen. Just ingenting av denna spelglädje ser jag i detta VM.
     De svettas och gnor, förstås. Kanske ska VM i fotboll spelas i Jämtland. Här finns ingen risk för värmeslag.
     När första halvlek var avklarad stod det 0-0. Varför blir det inga mål? Var finns trummorna? Ingen ler på plan. Endast publiken är vaken. Arenan är knökfull. Självklart. Bra fotboll, though. Lite nervöst spel kanske.
     Hörna, andra halvlek med tiden 48:44, inget mål. Och jag förstår att jag skulle ha varit där. På plats i värmen. Egentligen.
     Men jag vet ändå att det skulle jag aldrig klara av. I fjol på Camp No var det varmt och tunnelbanetåget var en bastu på tillbakavägen. Långsamma rörelser och vatten var räddningen.
     På midsommarafton ska jag åka till Stocketitt på Frösön, lyssna till Små grodorna, fika och inte gnälla över kylan. Klädd i tunn dumjacka, mössa och vantar ska jag mysa över att få andas in vindarna från fjällen. De som springer runt omkring en boll ska jag sända en tanke och tacka för uppvisningen. Strax innan matchens slut och William kommer in i den 83:e munuten och man kan tycka att ett mål ska komma. 0-0. Finito. Undrar vad spelarna stoppade under huvudkudden i tisdags. Antagligen sju sorters framgångsdrömmar.
    I skrivande stund spelar England mot Uruguay. 1-0 till Uruguay. Det är som med melodifestivalen, när paradigmskiftet visade helt oväntade vinnare. I VM i år är alla lag väldigt bra och det är inte givet vem som vinner.
     I morgon vet jag i princip exakt hur midsommarstången kommer att se ut, vilken blomsterskrud den kommer att ha och vilka sånger som ska sjungas. Och på kvällen kan jag titta på värmen mellan Schweiz och Frankrike. Men, det vill jag inte utan jag väntar på Messi. GLAD SOMMAR! Som kommer i juli. 
                                                    På återseende! Eva

Var finns politikernas triumfkort?

”- Folk förstår inte varför det är viktigt att rösta. De säger att det är meningslöst. Inte ens politikerna går ut med den viktigaste anledningen till att delta, de pratar om annat. Nu växer de främlingsfientliga partierna, det börjar likna 1930-talet. I Tyskland fanns det 54 partier 1932, sedan röstades Hitler fram. Tre månader senare var bara ett parti tillåtet. Det kan gå likadant igen om folk är likgiltiga och rasism och fördomar får ta över.” Detta säger Hédi Fried i en ”gratulationsintervju” skriven av Jan Falk i DN den 14 juni. Och i dag fyllde hon 90 år.

     Hédi överlevde koncentrationslägren i Auschwitz. Hon åker omkring och berättar om Europas mörkaste tid för barn och ungdomar och har fått många priser, som t.ex. Freds- och skiljedomsföreningens Fredspris.
     Bryr vi oss om politiken? Jag har inte lyssnat så noga inför valet i höst men jag borde ha hört talas om de olika partiernas största löften. Skatterna behöver höjas eller sänkas, skolan måste bli bättre. Sämre kan den också bli beroende av vem som styr. Skatter, skolan och omsorgen är fortfarande ett mantra som genomsyrar den politiska diskussionen.
     Är skolan dålig då alltför många barn/ ungdomar inte klarar målen? Är det enbart skolans fel? Klart att insatser ska göras för elever med särskilda behov. Och om det görs, kommer alla att klara sig då? När klarade alla ungar sina mål och betyg? Är det någon som vet?  
     Ja, vilket parti ska man rösta på? Det är en smet av löften och åtgärdsprogram, men allting hänger väl ihop på något sätt. Av de röstberättigade, som lämnar allianspartierna, kommer inte alla att automatiskt rösta på t.ex. socialdemokraterna. En hel del av dem kommer att rösta på SD. Människor är missnöjda. Varför? Det är den frågan vi borde ställa.
     Det är klart att arbetslösa, sjukskrivna, utförsäkrade människor är missnöjda. Och ungdomar utan utbildning har svårt att få arbete. Bristen på arbeten och pengar skapar missnöje. Missnöjda föräldrar kan inte alltid ge sina barn den ekonomiska trygghet eller den uppmuntran som krävs för att barnen ska klara av t.ex. skolan. Barn blir oroliga och ledsna av föräldrars problem. I ett alltför ojämlikt samhäller skapas ett missnöje, som i sin tur kan skapa en lavin av raseri över sakernas tillstånd. Finner man dessutom syndabockar kan de bli den största frågan och röstsedeln läggs på ett främlingsfientligt parti.   
     Det talas en hel del om symptom men inget om orsakerna till oroliga, trötta barn, våldsamma, extrema grupper, call-centerföretag, slavarbete och så vidare. Vem talar om orsaker? Det handlar inte om bara girighet, eller hur?
     När jag läste DN och artikeln om Hédi Fried reste sig håret på mina armar. Hennes ord: så klockrena, enkla och träffsäkra. Måste en människa ha överlevt Auschwitz för att kunna ge en sådan enkel förklaring till ondskans existens? Varför uttrycker inget politiskt parti Hédis självklara tanke? Varför uttrycker politiker sig som centralbyråkrater med meningar formulerade likt utspätt vatten? Varför kan de inte konkretisera mera?
     Jo, visst ska jag rösta. Jo, det måste jag. Jag vill rösta på ett anständigt parti, ett parti som visar att de vill värna om alla människor. Ett anständigt parti låter människor ha ett värde och möjlighet att ge sina barn en god start i livet. Vilket parti kan lova mig det? Maskrosor är ihärdiga. Javisst. Men hur många kan stå emot en gräsklippare eller bekämpningsmedel?
     När Hédi avslutar sina berättelser om Europas mörka tid bland elever, ber hon dem att inte applådera. Varför? Det borde vi alla förstå.
                                                    På återseende! Eva

    

    

Hänryckningens tid

Så rofylld ter sig

glansen av denna vårdag

att körsbärsblommen

borde besinna sig och

icke falla så ymnigt

(Ki no Tomonori död ca 903)

 I dag är det alltså hänryckningens dag då bröllopspar står på rad framför kyrkor för att ingå äktenskap, ge löften om framtiden och avsluta med fest och glam. Allt till ackompanjemang från en strålande sol och all sköns blomster.

     Jag har oftast passerat Frösö kyrka denna dag och sett leende, strålande par före eller efter vigselakten. Det är en glädjens dag och sommarängarna har bjudit på några stolt vaggande sommarblomster. I min tanke har jag önskat brudparen lycka till. ”Låt inte denna tillställning bli ”ovärd” och spika fast era löften på kylskåpsdörren på det att ni ska hålla er gifta långt in i framtiden!” Har jag tänkt. Inte som en cynisk människa utan mer som en torr realist.
     I går firade vi Sveriges nationaldag till åminnelse av att Gustav Vasa blev kung 1523. Kan man tänka sig! I och för sig är det inte ett dåligt val, eftersom varenda unge har hört talas om denne kung i skolan. Har de stora luckor i historia vet de ändå vem Gustav Vasa var. Tror jag.
     Som student på 70-talet var det många som reagerade på att vi var tvungna att ta del av litteraturen under romantiken. Den var ju nationalistisk. Nota bene! Klart var att man t.ex. hyllade Napoleon och den starke vikingen, men de flesta protesterade utan att veta så mycket mer. En nationalist. Vad är det? Någon som firar alla sina högtider i tron att de är ursvenska? Vill inte tro det då de flesta av våra högtidsseder inte är så värst svenska. I dessa tider skapar faktiskt ”nationalist” en lång rad associationer, som gör människor lite osäkra på sina egna tankar om den 6 juni. Frågan är vilka våra hjältar är idag. Är det Zlatan? Är det Håkan Hellström? Eller brandmännen? Eller…? Jag tror på de vardagligt agerande människorna som gör gott varje dag lite här och där.
     Den 6 juni och pingsaftonen gör mig glad, för dessa dagar är ett avbrott, en stund att pusta ut och denna hänryckningens dag gör mig hänförd. För att det är lördag och inte söndag. (Alltså inte nästan måndag).  
                                   På återseende! Eva