Tell the truth the whole truth and nothing but the truth

“Vad snygg du är i håret! Ha ru lösbarr?”  Det är ett känslouttryck som varken är sant eller falskt. ”Vi i vårt parti vill lösa problemet på bästa sätt.” Denna mening säger ingenting, eftersom den inte kan motsägas. Det är ett tydligt exempel på struntprat. ”Jag lovar dig att älska dig tills döden skiljer oss åt!” är ett löfte, som tydligen bryts ganska ofta enligt skilsmässostatistiken.

      När barn ljuger ser man det i hela ansiktet. Framför allt i ögonen, som vidgas, blir större, som om sanningen fanns i själva uttrycket. Barnens ljug upplevs ofta som lite charmigt, gulligt. Varför? Är det för att ett barn inte kommer med så stora lögner, lögner som kan kullkasta, förstöra andras liv. De små liven har ju inte levt så länge, inte utvecklat tillräcklig förslagenhet för att kunna ljuga snyggt.
     Sanningen är motsats till lögnen och Mark Twain menade att det fanns tre sorters lögner: ” lögner, förbannade lögner och statistik.”  Pisa-rapporten visar tydligen inte hela sanningen och diagram kan läsas lite som man behagar. ”Statistik kan läsas som fan läser bibeln”, som Gudrun Schyman sa i en debatt med Jimmie Åkesson.
     Vad är då sanning? Är det att vara tyst om det man borde tala om för sina närmaste, sina arbetskamrater, sin chef , sitt Frankrike? Det man inte vet kan inte orsaka någon skada, eller? Frankrikes president Hollande har chockat sina landsmän, när det uppdagades att han har en älskarinna. Denna upptäckt har gjort Hollandes sambo Valerie så ledsen att hon klappat ihop och hamnat på sjukhus? Frågan är om allt varit frid och fröjd om denna sanning aldrig uppdagats? Sanningen i detta fall har fått svåra konsekvenser, men på sikt kanske sanningen ger Valerie ett bättre liv.  
     Om en politiker ljuger om att han/hon inte vetat om reglerna för dubbla boenden, arvoden är det inte många som tror på honom eller henne. Speciellt om det handlar om mycket pengar. När en annan politiker ljuger om att han träffat Nacka Skoglund blir det bara pinsamt. Men en lögn är en lögn. Frågan återstår ändå: hur ser vi på sanningen? Gillar vi sanningar?
     Barn får lära sig att tala sanning. Tror jag. I vilket fall som helst blir barn väldigt ledsna om man ljuger för dem. Det sägs att av barn och dårar får man veta sanningen och då kan det handla om ganska brutala sanningar.
      Visst ljuger vi alla ibland. När någon frågar vad du tycker om den nya klänningen, den nya frisyren, svarar du oftast positivt. Du säger inte: ”det är den fulaste klänning jag någonsin sett. Din nya frisyr gör att du liknar King Kong.” Sådana kommentarer är fullständigt onödiga och förbättrar inte världen.
     Jag tycker om sanningen, samtidigt som jag är allergisk mot kategoriska uttalanden tagna ur luften, generaliseringar och tvärsäkra tyckanden. I en byråkratisk regeldjungel kan det hända att sanningen drabbas av influensa och skapas en frustration likt Josef K:s i Kafkas Processen.
     När barn blir äldre lär de sig att skilja mellan sanning och vita lögner och det kan jag tycka är skönt. En fråga som:” varför är du så skrynklig i ansiktet?” är ingen stor grej, men ibland föredrar jag en vit lögn.
                                                                      På återseende! Eva