Första skoldansen (en novell)

Ett vitt jumperset gjordes i ordning i sista minuten av mamma och knapparna kom på plats fem minuter innan jag skulle gå. Två små fläckar av mjölkchoklad hann ändå hamna på jumpern och minska glädjen strax innan Lena kom för att hämta mig. Vi skulle på skoldans. Vår första.

     Lena var spänd av förväntan och hennes klänning såg vuxen ut, grön med insvängd midja och jag såg - hon hade ju bröst. Min bruna manchesterkjol luktade ny och benen stack ut som små smala pinnar under den och för första gången kände jag mig liten bredvid Lena. Någon nervositet syntes inte på hennes röda kinder; hon ville dansa och pratade hela tiden om pojkar.
-   Jag är så kär! Så kär i Hans, sa hon.
     Hon var så fånig i sin iver, löjlig. Hennes ögon blänkte och jag kände inte längre igen henne. På något sätt tyckte jag att hon svek mig, hon var en förrädare och jag förstod inte varför. Vi var i skilda världar och plötsligt ville jag vända om och gå hem.
-   Titta! Så fint det är!
     Lena talade fortfarande med mig, när vi kom in i byns biografsalong, som hade förvandlats till ett dansgolv. Hon talade till mig, men hennes blick var långt borta, över huvudet på mig, i höjd med de slipsklädda pojkarna.
     Jag köpte en läsk, satte mig på en stol med benen dinglande långt över golvet. Jag var livrädd. Detta var alltså skoldans. Ljuset dämpades och musiken satte i gång. Kanske var det Elvis kanske var det Tommy Steele? Jag kommer inte längre ihåg.
     Framför mig började paren dansa, de höll om varandra och rörde sig i takt med musiken. Förunderligt. De dansade som om de aldrig gjort annat. Hur var det möjligt? När hade de lärt sig dansa? Små klunkar av läskedryck passerade min strupe med stor möda. Jag avskydde kolsyra och fick allt svårare att svälja allt eftersom paniken satte sig i strupen. Jag kunde ju inte dansa!
     I ögonvrån fanns Lars. Han och jag bodde grannar och hade sällskap från skolan varje dag. Vi slogs för det mesta och sista gången nere vid bäcken hade han slängt min läsebok i vattnet. Boken blev vågig och mina ansträngningar i skolan blev att försöka dölja förödelsen med boken inför frökens blickar. Hennes ögon blev kolsvarta, när hon blev arg. Lars passerade mig med ett fånigt leende.
-   Ska vi dansa?
-   Nä.
     Lars. Inte vill jag ha någonting att göra med Lars på en skoldans. Han hade gamla kläder, luktade lagård och hans hår var smutsigt. Såg han inte att jag var upptagen?
     Då kom Erik. Han var inte lika hemsk som Lars, bara näst intill.
-    Kom så dansar vi.
     Erik fattade min hand och började svänga mig runt, runt. Mina stapplande ben kunde inte upptäcka något mönster i rörelserna och det var inget roligt alls. Jag ramlade. Mina ben stretade i luften och strax innan de fick markkontakt grabbade Erik tag i mina vader. Likt en skottkärra drog han mig i en cirkel; kjolen flög upp och blottade mina strumpeband och underbyxor. Hans starka händer lade beslag på hela mitt liv och tiden stannade. Denna minut som blottad skottkärra tog en bit av min barndom.
     På toaletten, när jag gråtande fick tröst av Lenas kamrater, förstod jag att Lena faktiskt var stor och jag var liten. Hon gick i sexan och jag gick i tvåan. Att leka med dockor och bygga kojor i skogen, skulle fortsätta att vara min fritid en lång tid framöver.
     På min andra skoldans i realskolan i trettonårsåldern, stod jag darrande, iklädd examensklänningen från sexan och väntade på pojkarnas ynnest. Denna gång hade en äldre yngling; han var minst tjugo år, slingrat sig in på skoldansen. Han stegade fram till mig, tog min hand och började svänga min försvarslösa kropp fram och tillbaka. Han luktade sprit och min skam var oerhörd. Ohyggligt var det och jag ville sjunka genom jorden.
      Många år senare, som vuxen kvinna, har jag faktiskt  bevistat danser; helt enkelt varit tvingad av välvilliga väninnor. Män har försiktigt närmat sig och frågat:
 -    Ska vi dansa?
      Inte fullt lika försynt har jag svarat:
-     Nä.
                                   På återseende! Eva