Take no notice! Kämpa på ÖFK!

Take no notice ÖFK! Kämpa på!

Hur många människor med driv, fantasi, kreativitet har jag sett bli golvade av avundsjuka, missunnsamhet och skadeglada individer? Det har blivit en del genom åren i olika konstellationer. Nu är det ÖFK och Daniel Kindberg, som blir attackerade från alla håll. Inför varje match intervjuas spelare och vad gäller ÖFK:s spelare får de alltid frågor om hur de ser på situationen. Både spelare och Potter har visat stor styrka och fokus på fotbollen. De svamlar inte utan är korrekta, verbala och fokuserar på idrotten.

     Johan Esk skriver i dagens söndagskrönika den 22 april ”Bilden av klubben Östersunds FK är för alltid förstörd.”

    Själva rubriken är en domedagsprofetia, vilket antagligen är själva andemeningen i texten. Hur kan Johan Esk så självsäkert påstå något slikt? Vad vet han egentligen om ÖFK? Vad vet han om framtiden? Jag vet en del om ÖFK, men så klart kan jag inte sia om framtiden. Krönikan är en kategorisk slutsats, som blandar antaganden, kränkningar med fokus på Daniel Kindberg.

     Esk menar att ”Daniel Kindberg har styrt den nya fotbollsklubben Östersunds FK med en uråldrig ledarstil. Det fungerar inte längre i längden.” Jag kan inte mycket om ledarskapet inom fotboll och skulle gärna vilja veta hur de uråldriga ledarstilarna ser ut. ”Alla vet att Kindberg och klubben på ett sätt fick sina domar redan när misstankarna om ekonomisk brottslighet kom.” Hur vet Esk att alla vet? Har han talat med alla människor? Och. Vad menar han med orden på ett sätt? Skulle tro att krönikören vill att alla människor är helt ense om det han skriver.

     Man blir som matt av dessa generaliseringar, avund och framför allt skadeglädje. Esk tycker, tänker som vore hans ord axiom, som vore hans krönika grundad på empiriska studier. Ja, en krönika ska väl vara lite ”lös” i kanterna, men tesen borde vara tydligare, konkret.

     I artikeln används ordet bild vad gäller ÖFK, en klubb som är ”mer än en fotbollsklubb.” Men nu, skriver Esk ”Och på ett exakt sätt kommer den nya, helt omvända bilden av att det är ett ekonomiskt fuskbygge och luftslott nu vara lika svårt att sudda bort.” Dessutom menar han att alla kulturprojekt har varit en manöver för att dölja Kindbergs bolag och pengar. Lite källhänvisningar vore på sin plats i detta uttalande.

     Tja, vad ska man säga? Jag har sett i princip alla ÖFK:s matcher, både på arenan och på TV. Det har varit många fina sittningar. Johan Esk har inte skrivit en rad om ÖFK:s framgångar. Inte ett ord. Man måste skilja mellan spelarna och Daniel Kindberg i detta läge. En krönika med detta innehåll gör ingen glad. Visst kan vem som helst bli orolig över den sågning, som Esk nu skapat. Han skriver om ett ”fuskbygge” som i så fall inte har något med spelarna att göra. Vad jag har sett har de verkligen inte fuskat sig fram till sina resultat.

     I dag går det inte så bra för ÖFK, men vi är många som solidariskt kommer att stötta dem. Vad gäller brottmisstankarna har jag inget att säga, eftersom jag inte är insatt i utredningen och kan inte spekulera om utgången. Daniel Kindberg har driv, fantasi, kreativitet och vad som än händer är DET en sanning. Mitt fokus är ÖFK. Fotbollslaget har gjort mig intresserad av fotboll – på riktigt. Jag studerar passningar, uppställningar, och spelteknik. Hoppas av allt mitt hjärta att spelarna ska få gå ut på arenor med harmoni i kroppen, utan dessa frågor om Kindberg. För vad är det reportrarna vill? Vill de att t.ex. Nouri ska gråta i deras famn? Eller. Vill de kanske ständigt finna scoop?

                                           Heja ÖFK! Kämpa på!  

På återseende! Eva

      

Idrott - är det krig?

Idrott – det är krig det

Första gången jag hörde sägas att ”idrott, det är som krig det Eva” var jag omkring tio år. Då var det svårt att förstå innebörden, själva kopplingen mellan dessa ord, krig och idrott. Så småningom fann jag denna mening i en bok skriven av en av arbetarförfattarna. (Kommer inte ihåg vem av författarna, som yttrade sig).

     Att vinna guld i OS, att vara bäst, få medaljer, beröm, bonuspoäng är ett krig mot sekunderna. Att bli utesluten ur truppen på grund av doping är ett icke rättfärdigt sätt att nå framgång. På vilket sätt är idrott ett krig? Ja, rent metaforiskt kan själva kampen mot att nå målen kännas som ett krig. Det har vi sett en hel del av denna snöfyllda vinter, då Björgen visat sin enorma förmåga, Kalla och Stina Nilsson har också skapat fantastiska resultat denna säsong. Och många, många fler.

     The winner takes it all? Tja, det är väl upp och ner ibland. Intervjuerna har varit många, liksom kommentarer i studion. Ofta har frågorna varit påträngande på ett sätt som gjort att tårarna hänger i fransarna. Som vore de tävlande till för att visa ett tårfyllt ansikte, som sedan blottas på förstasidorna i tidningarna. Då talar vi om dessa fantastiska idrottare, som hade en dålig dag, inte orkade fullt ut. Alla kan inte alltid vara högst på pallen. (Förutom då Sara Sjöström).

     Fotbollens krig. Hur ser det ut? Det vet jag inte riktigt vad det handlar om. Skulle tro att pengar har en stor del i ”fotbollskriget”. Ett etablerat lag med stora summor pengar i säckarna kan köpa spelare utan att det svider, inbillar jag mig. Ett annat krig torde vara att stoppa alla hot mot utvalda spelare, som blir uppsökta av skumma typer, som försöker tjäna pengar på fixade matcher. Man vill helt enkelt att spelaren ska se till att ”laget ligger lågt”. Detta krig måste elimineras. Här och nu.

     Förra matchen mellan ÖFK och DIF på Jämtkraft arena. Ett par tusen supportrar från DIF sjöng vidriga, psykande sånger riktade mot ÖFK. Någon hällde öl på spelare. Det gör ont att se och höra dessa supportrar. Och. Det är väl också meningen. Att göra folk, publiken, ÖFK:s spelare lessna.

     Nu har det gått så väldigt bra för ÖFK och därför verkar det som om en del människor njuter om de förlorar en match. Så kan det vara. Lite avundsjuka finns säkert lite över allt. Det är ändå en mänsklig åkomma, men man behöver inte håna, trakassera varandra på plan eller på läktare. När hopen kommer tillsammans får, genom den kollektiva hänsynslösa mobbningen, fotbollsspelarna uppgivna. Det är vad jag tror. Trots det var ÖFK de bästa spelarna på plan. Men, det saknades mål, vilket är meningen med fotboll. Det är inte lätt att få in ett mål mot ett lag som parkerar sig framför sitt mål stora delar av tiden.

     Nu tycker jag att det är dags att vända blad. Vi har läst så mycket om DIF:s supportrar och deras retorik. Kommentarerna i Jämtland är förstås på ÖFK:s sida. Man blir upprörd och någon tyckte att DIF:s mål skulle ogiltigförklaras på grund av deras brist på respekt, vilket naturligtvis inte är möjligt, men visar stor sympati för sitt lag. Hur som helst finns det inget mer att säga om detta, då det var hur tydligt som helst att ÖFK skötte sig, spelade bra, snygg fotboll. Vi vet nu vad som hände och nu hoppas jag att det blir slut på trakasserierna. Fotboll är fotboll och man vinner ibland och blir besegrad ibland. De supportrar som förstör, får så småningom se sig besegrade. Då krävs det peppande kommentarer till det egna laget utan skitiga ord mot motståndarna. Då kan båda lagen må gott och springa med tro, hopp och kärlek ut på planen – igen. Då är idrotten vacker. Utan krig.

     Alldeles snart ska nu ÖFK möta Dalkurd på arenan i Gävle. Heja ÖFK!  (Ja, just nu är det 1-0 för Dalkurd, men det ordnar sig i andra halvlek, eller hur?)

     RESPECT!

                                           På återseende! Eva    

Att parkera en bil

En kall måndag tar jag bilen ner till Friskis och Svettis trots att det bara tar cirka 25 minuter att gå. Jag rattar in på parkeringen då en äldre man, på väg ut med sin bil, vinkar och viftar med händerna. Jag vinkar glatt tillbaka. Väl inne på parkeringen förstår jag själva vinken, om man så säger, betyder att parkeringen är fullbelagd. Som vanligt en måndag mellan 10.00 och 11.00. Det visste jag förstås, men trodde mig vara i god tid=det finns säkert ett par luckor att tränga in sig på. Det är fullt denna tid då många pensionärer ska delta i motionspass. Ibland glömmer jag att jag är en av dem. En pensionär. En sådan som bara går på gym utan tider att passa.

     Bara att vända bilen tar tid, då det är trångt och rädslan för att backa på en bil blir ett ”rattande” ungefär som fem minuters gymträning. Några meter längre ner finns en ”betalparkeringsplats”. Sms-betalning. Aldrig i livet. Jag har använt sms på denna parkering, som tydligen är väldigt billig då jag fick flera sms som angav en summa på fem kronor och därför skulle fakturan skickas senare. Logiken i detta är svår att förstå, men det är just ingenting att grubbla över. Det är bäst att gilla läget. Och. Glömma. När fakturan uppenbarade sig hade sms-betalningen växt till ungefär tjugofem kronor, om jag minns rätt. Nu undviker jag sms-parkeringar.

     Strax efter de nya mynten hamnade i våra händer, var min plånbok ständigt full av de gamla mynten, vilket gjorde att jag var tvungen att finna en parkering med andra betalsätt än de nya slantarnas debut. Själv har jag hjälpt en hel del desperata människor med sina parkeringsbetalningar, när tiden inte spelar någon roll, när jag själv har koll. Det har alltid varit ett tacksamt ärende.

      Det är svårt att förstå hur stockholmare orkar äga en bil. Klart att många säkert är beroende av sina bilar till och från arbetet, då vissa destinationer tar lång tid att nå, trots tunnelbana och pendeltåg. Jag har träffat människor som saknar parkering i huvudstaden med den påföljden att de med jämna mellanrum måste ut och försöka hitta en ny parkering.

     Östersund kan inte jämföras med Stockholm. Det är helt klart. Men, visst gnäller man även här i stan på parkeringsplatser, som är för dyra, för få, krångliga sms-betalningar o.s.v. Med en viss dos av tålamod finner man oftast en parkering. På sommaren går det bra att cykla in till stan, om man inte bor i Hackås till exempel. Om man har en viss aversion för att parkera bilen finns det bussar. Att åka buss skapar frihet. Man kliver på och av. Uträttar sina ärenden i lugn och ro innan det är dags för hemfärd. Man känner sig miljövänlig för en stund.

     I går åkte jag buss till Friskis. Tyckte det var för kallt. Med busslistan i hand planerade jag mitt gympass och det såg bra ut. Jag fann en prima busstid att vänta på. När jag räknat minuter från stan till Friskis, därefter till slutstationen, förstod jag att det skulle ta lika lång (eller kort) tid att ta sig hem med hjälp av mina två ben. Mycket riktigt kom jag någon minut före den planerade bussen. Det blev en härlig promenad med färre minusgrader än tidigare.

     Man kan konstatera att det finns uppfriskande alternativ till bilparkeringar. Det bästa är ändå att kunna cykla nerför nerför backarna till Friskis eller stan. Att parkera en bil är väldigt lätt i Jämtland i jämförelse med storstan. Något svårt kan det vara att parkera bilen i garaget. Ett garage byggt för äldre bilar. Tänk 60-tal. Då hade inte bilarna stora backspeglar, som ska trängas in på millimetern. Att parkera en bil i garaget är min akilleshäl. Det har jag många och dyra erfarenheter av. Att parkera en bil med viss irritation är som en sval vind i jämförelse med ljudet av en backspegel som krossas mot väggen.

                                 På återseende! Eva