Melankoli - bra eller dåligt?

Jag kommer ihåg en sympatisk, speciell kille på realskolan, som alla uppskattade. När någon frågade vad han skulle göra till helgen, svarade han: ”jag ska sitta hemma och deppa.” Kan det vara så att min klasskamrat var lite melankolisk?

     Själv brukar jag säga att jag blir melankolisk av att skriva tider i ett schema, skapa aktiviteter i ett rutmönster. Frågan är: vad är melankoli? Enligt SAOl betyder melankoli: svårmod, tungsinne, nedslagenhet.

     I en artikel i DN den 25 februari, Melankolin är människans mörka skugga, av Ronny Ambjörnsson kan vi läsa en översikt av melankolins innehåll från antiken till nutid. Inledningsvis nämns lyckan, som lätt blir lite ”förljugen” medan dess motsats oftast är mer intressant. Det kan jag hålla med om, trots att jag tycker om lyckliga slut i filmer. Att det till slut ordnar sig till det bästa.

     I den antika filosofin klassade ”svårmodet som en kroppslig sjukdom – kropp och själ var i medicinsk avseende oupplösligt förenade”. Jag tolkar det som att människan i sitt svårmod inte var fullt ut som man ska vara. Å andra sidan menar Ambjörnsson att svårmoden kan skapa kreativitet och ”Den glättige är sällan eftertänksam.”

     Det är så det är. Säger jag, då jag tappat tron på alla positiva uppmaningar, som vi överhopas med i böcker, kommentarer och sötsliskiga hejarop. När en poet på biblioteket läser valda dikter på ett bibliotek och berättar om sin lyrik får frågan om varför författare inte skildrar lyckan utan bara de mörka sidorna av livet, blir det tyst i lokalen och poeten finner inget svar. Då förstod jag att det är tungsinnet, svårmodet, melankolin, som skapar tankar, identifikation. Lyckan finns så klart. I vardagen. En termos med kaffe i skogen, med dofter, frihet och kontemplation. Och visst finns det vackra dikter som t.e.x. Det är vackrast då det skymmer av Pär Lagerkvist. Samtidigt är det en dikt om att leva och att dö. Utan spår. Det är en dikt med ett vackert innehåll och – intressanta funderingar.

     Det melankoliska kommer och går i olika epoker med mer eller mindre deppiga innehåll. Den ovan nämnda artikeln beskriver den moderna melankolin, som började på 1700-talet och senare förlusten av kolonialismen, imperiet, som skapade skolor o.s.v. utan att få något tack utan besvarades med ”sprängladdningar och bomber.”

    Ja, så kan det gå. En förlust av den gamla ordningen kan vara traumatisk och skapa svårmod, då det i dag inte syns någon tydlig agenda.

     Klart är att melankolin behövs. Jag menar att t.e.x. Trump skapar ett tungt tungsinne, vilket skapar tankar, kreativitet. Som protest. Statements, som visar en öppenhet, tydligt motsats till allt det glättiga trumpfiltret. Det handlar om frihet. Ja, melankolin lever i frihet.

     Undrar vad min klasskamrats deppighet innehöll. Kanske såg han redan som tonåring på 60-talets värld likt Herakleitos, ”som å andra sidan rördes till tårar av världens dårskap”. (citat Ronny Ambjörnsson). Eller. Kan hända var killen en mycket tidig depp-rockare?

     I dessa skidtävlingsdagar kan jag bli lite melankolisk då Stina Nilsson upphöjs till skyarna innan tävlingar. Klart att hon har en enorm press på sig. Så stor att hon ramlar och tappar sekunder. Något svårmod innehåller säkert inte Stina. Nej. Hon är en fighter – om hon får vara ifred. Tänker jag.

                                 På återseende! Eva